Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Reseminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Farväl, farväl! troligen för alltid, du präktiga
hamn och bete för en permitterad vinddrifvare!
Vi voro nu på hafvet, som anses så
präktigt och storartadt. »Jag kan aldrig utan
vördnad,» — säger den älsklige Törneros, »nalkas
denna de jordiska tingens urgamla mormor.
Dess yta är orolig och vansklig som tiden,
medan dess anade djup är stumt, hvilande
och outgrundligt som evigheten.»
Jag tillstår, att jag kände, åtminstone
denna gången, ingen synnerlig vördnad för
»gamla mormor». Det fräste om gumman,
så arg och uppretad var hon. Jag tycker
inte om fräsande fruntimmer med hotande
åtbörder och fradgan kring läpparna. Vår
hederlige kapten försäkrade, att det väl blåste
friskt, men var ingen riktig storm. Nå, ja!
man måste väl tro hvad sjökaptener försäkra,
helst på ett element, der de ha sin födkrok.
Likväl vill jag minnas, att sjelfva fader Tegnér
varnar på något ställe:
»Tro icke allt hvad skeppare förtälja
Om oerhörda ting, som de erfarit,
Om verldens gåta, ändtligt löst af dem,
Och om de vises sten, som de ha funnit.»
Emellertid blåste det friskt, och som jag
tyckte, mycket friskare än det hade behöfts,
fruntimmerna höllo sig visligen i sina respektive
hytter; men hvad de hade för sig, är
för mig förborgadt. Herrarne på däck kikade
till höger och venster på de rullande vågorna
med oroliga blickar och kinder, gula som
dukater, ty det var i solnedgången. Under
sjögång ser det rätt komiskt ut, då man vill
se tvärsäker ut och promenera på däck, under
bemödande att bibehålla en värdig hållning.
Man vill alltid åt relingarne, huru man än
sträfvar att undvika kroklinier.
Qvällen var vacker och färden var
gungande. En prest var illa deran för den så
kallade sjösjukan. Han kom upp ur sin hytt
för att vädra sin herkuliska gestalt. Han var
som Polyfem hos Homerus.
»Stor, förunderligt stor, han var till växten och föga
Lik brödätande män.»
Han skulle bort att profva, som det heter,
men misströstade att någonsin komma
lefvande i land. Han satt sorgsen som »Frithiof
på hafvet», fast ej så hjeltemodig. Så här
ungefär var förhållandet:
På skeppsdäck satt
I sommarnatt
Med väldig mage
En prest med krage
Men ömkligt sjuk
I hals och buk.
Förgäfves satte
Man fram en »knatte»:
Det stod ej till.
Han bjöds på sill,
Han strök sin haka
Och sköt tillbaka
Båd’ vått och torrt:
»Tag bort, tag bort!
Det blott mig qväljer
Att se buteljer
Och mat och stop.»
Han föll ihop
Och Ulrik ropte
Och hatten sopte
Från hjessan kal,
Och under qval
Han fyllde botten
Uti kalotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0088.html
