af Forster så prisade grannlaga äktenskapliga förhållandet har visat sig bestå i en ytterlig löslighet i familjebandet, ömheten för afkomman har ej utestängt barnamord i en gräslig skala, fridsamheten har uppenbarat sig genom oupphörliga krig mellan de olika dalarnes befolkningar, och medlidsamheten har låtit förena sig med menniskors offrande, ja till och med anrättande till föda, ehuru visserligen detta varit på Sällskaps-öarna sällsynt. Redan observationer af loftalarnes samtida bära vittne om dessa våra påståenden. Vi behöfva endast hänvisa på åtskilliga af Cook beskrifna uppträden, och hans yttranden om de ohyggliga Areoy-sällskaperna, en egenhet för Sällskaps-öarna. Deras organisation och ändamål hafva af Ellis<footnote>I Polynesian Researches, London 1831. </footnote> blifvit noggrant utredda, och äfven om man vill förebrå honom att måla i svart för att få kristendomen att framträda i så mycket bjertare ljus, så visar dock öfverensstämmelsen med Cook, att hans faktiska uppgifter äro riktiga. De nämnde sällskaperne voro ett slags gillen af kringstrykande gycklare, hvilka tjenade till höfdingarnes förlustelse, och af gemene man ansågos heliga. Medlemmarne voro af båda könen, och en af sällskapets hufvudsakliga lagar var aflifvandet af alla dess ledamöters afkomlingar genast efter födseln. Den af Rousseaus skola så prisade naturliga jemlikheten fanns på Tahiti lika litet som på Hawaiiska Öarna, men sederna voro betydligt mildare och mera hyfsade, och jordbesittning öppen för alla. Tahiti blef först af alla Stilla Hafvets öar ett föremål för missionärers verksamhet. Redan 1796 afgick från England skeppet Duff, kapiten Wilson, med ett större antal sådane ombord. I början af 1797 landsattes en del af dem på Tahiti, hvarest de blefvo vänligt emottagne; skeppet seglade vidare till Tongatabu, der tio missionärer stadnade, och vidare till Marquesas-öarne, hvarest ett par andra slogo sig ned. Endast de på Tahiti kommo till någon varaktig verksamhet. Otu, eller Pomare I, som vid Cooks besök var öns mägtigaste furste, lefde ännu, men hans son Otu eller Pomare II, då en