prydnader, metrefvar, nät och dylikt, hvilka alla artiklar vi snart skola beskrifva. Äfven medförde de en söndrig oktant och en kompass, ett par böcker (Johnson's Dictionary och en bönbok), samt några engelska mynt; säkerligen rof från något strandadt eller på annat sätt taget fartyg, ty vi kunna ej föreställa oss att dessa saker begagnats såsom bytesmedel, alldenstund öboerne ej på dem satte ringaste värde. Den som egde mynten gaf tre sovereigns och något silfver eller omkring 40 R:dr B:co för en bundt glasperlor, och tycktes, att döma efter den glädje han visade och de gäckande åtbörder han gjorde sedan bytet var afslutadt, anse sig hafva gjort en utomordentligt god affär. Man kan således med säkerhet antaga, att penningars värde är dessa menniskor alldeles obekant. Ehuru de, som nämndt är, snart förlorade all skygghet, visade de dock vid handel och byte ett visst misstroende, och lemnade ej gerna sina varor från sig förrän de hade betalningen i handen, men gjorde då ej heller några försök att undandraga sig aflemnandet af hvad de utbjudit. Ett par försök till snatteri förekommo dock. Att döma efter den nämnda okunnigheten om mynts värde, och den vilda lystenhet, hvarmed de grepo efter de obetydligaste dem erbjudna småsaker, sådana som på mera besökta öar förlorat allt värde, måste de litet eller intet varit i beröring med hvita. Om skjutgevär och deras verkan hade de intet begrepp. I en af en missionär på Fidji-öarna författad liten skrift uppgifves, att kristna infödingar på Samoa- eller Skeppare-öarne såsom missionärer begifvit sig till Inui. Huruvida de ännu finnas qvar känna vi ej, men på Foa sade man oss att de antingen blifvit dödade eller lemnat ön. En af våra gäster öppnade en af de medförda böckerna och låtsade mumlande läsa deri, hvarvid han pekade uppåt himmelen. Man kan således antaga att några kristna menniskor vistats bland dem. Många af Inuerna hade stora ärr på olika ställen af kroppen. Det är väl ganska sannolikt att de, i likhet med de flesta andra af Stilla Hafvets öboer, vid anhöriges dödsfall genom sargande uttrycka sin sorg, men de på detta sätt tillkomna ärr sitta merendels i någon slags symmetrisk ordning, hvilket ej var fallet med de här anmärkte. Ett par, som genom tecken tillfrågades huru de bekommit sina, svarade på ett sätt som ej lemnar något tvifvel om att de voro minnen från någon strid. De bullrande ordvexlingar, som oupphörligt föreföllo mellan de olika kanoternas besättningar, och ännu mera de hotande åtbörder hvaraf de stundom beledsagades, tycktes visa att fridsamhet ej är något utmärkande drag i deras karakter, på samma gång som ärrens ofta anmärkta placering på ryggen, att list och