befolkning vi sett, och var såsom sådan intressant. Anletsdragen voro i hufvudsaken desamma som öfriga Polynesiers, men de mycket utstående kindknotorna och pannans starka afsmalnande uppåt gåfvo ansigtet formen af en qvadrat, hvars diagonal står lodrätt. Ögonen voro stora och lifliga, och hyn mörkare än den bland Tahitierna vanliga: i synnerhet gick dess färg mera i rödt. Hennes händer voro små och nätta: långs fingrarnes utsida gick en smal tatuerad rand. Ingen af de båda qvinnorna talade något begripligt språk, men hade kommit nog långt i civilisation att med förtjusning dricka öl med socker i. Bland de många karlar, som voro ombord på fregatten, visade man oss ett par från Fidji-Öarne och en från Samoa-gruppen. Vi kunde ej i brådskan och trängseln anställa några närmare jemförelser mellan dem och Tongeserne, men vid hastigt påseende var skillnaden omärklig, utom det att Samoern hade rödbrunt hår, hvilken färg sades vara med konst åstadkommen. Medelst de stora kanoterna underhålles en temligen liflig gemenskap mellan Tonga- och Fidji-grupperna. Den förras innevånare fara ofta öfver till den sednare för att der uppehålla sig ett par år, deltaga i ett eller annat krig, och sedan återvända till hemorten, hvarest de då anses som vidtberesta män. Fidjierne hafva stor aktning för Tongeserna, såväl för deras öfverlägsna hyfsnings och verldsvanas, som deras tapperhets skuld, och de sednare tala äfven med mycken högaktning om de förra. Menniskoätande har på Tonga i långliga tider varit ur bruk, men det påstås att de af dess söner, som deltaga i krigen på den närliggande gruppens öar, ej alltid försmå att äfven deltaga i de efter segern derstädes ännu oundgängliga kannibaliska måltiderna. Fidji-öarne hafva till sednaste tider varit högst ofullständigt kända, men för något mera än tio år sedan uppehöll sig den amerikanska expeditionen under Wilkes der i några månader. De af honom hopsamlade uppgifterna om menniskoätandet äro i sanning ohyggliga, och man kan ej med fog betvifla deras riktighet. Expeditionen mistade der två officerare, som på den lilla ön Malolo dödades af infödingarne, som dock ej lyckades erhålla liken. Wilkes bestraffade med stränghet mördarna, men han tillkännagifver tydligt sitt missnöje med de mördades oförsigtiga förfarande, som utan tvifvel var orsaken till det timade uppträdet och sålunda försatte honom i det obehagliga alternativet att antingen blodigt hämnas eller genom strafflöshet stegra vildarnes rofgirighet och öfvermod. Såväl ombord på fregatten som i land hade hela dagen en lifig handel blifvit drifven såväl i födoämnen som i andra saker. De förra bestodo hufvudsakligen i svin, höns, brödfrukt, yams och bananas, de sednare i fiskredskap, spjut, klubbor, tapa och åtskilliga småsaker.