flera andra voro i mindre grad på samma sätt angripna, och ingen ålder tycktes vara förskonad för denna vämjeliga åkomma. En yngling hade hela yttersta leden af ett finger förvandlad till en svartbrun klump af det ohyggligaste utseende, och på hans min, då han af oss begärde bot derför, tycktes det som hans sjukdom förorsakade honom betydliga plågor. Det sades oss att dessa sjukdomar voro lätta att i början bota, hvarvid brödfruktträdets kåda användes såsom läkemedel, men att infödingarne med fullkomlig likgiltighet läto utslaget och såren sprida sig och angripa den ena kroppsdelen efter den andra. Så långt vi hade tillfälle att sträcka våra vandringar bestod terrängen af temligen branta kullar, och jordmånen utgjordes af fet lera, hvars slipprighet efter föregående nattens regn ofta gjorde gåendet besvärligt. Vegetationens yppighet nästan öfverträffade allt hvad vi förut sett: brödfruktträden vexte till förvånande höjd, och på många ställen vandrade man under så täta löfhvalf, att ingen solstråle förmådde tränga ned till marken. Denna var fuktig och blöt, och atmosferen i dessa naturliga täckta gångar af en unken och qväfvande hetta. I skogen träffades ett betydligt antal foglar, ehuru arterna ej voro talrika; de vanligaste voro en präktig dufva, till storleken som vår ringdufva, och ett slags papegoja prålande i de grannaste färger. Af den förra skötos under loppet af dagen trettio eller fyratio exemplar, och af den sednare säkert ett tjog, hvarjemte ett par lefvande genom byte erhöllos af infödingarna. Om tiden tillåtit oss att stadna här några dagar, så att de inre delarne af ön kunnat besökas, hade säkert en rik skörd af naturalster varit att påräkna. Ingen fara kunde hafva varit förknippad med de ströftåg man företagit, och då någon fullständigare beskrifning om ön ej finnes offentliggjord, hade en sådan varit af så mycket mera intresse. De vidsträckta korallrefven erbjuda säkerligen en mängd arter hafsdjur, och skogarne i öns inre torde ega ett eller annat nytt eller mindre kändt. Dessutom finnas på ön ruiner, som skola likna de på Tinian (en af Ladronerna) befintliga, hvars aftecknande och beskrifvande ingalunda varit utan intresse, och till hvilkas besökande nu ej fanns tillräcklig tid. Men de långa afstånd, vi ännu hade att segla, och de många hamnar som skulle besökas, medgåfvo ej ett längre uppehåll härstädes, om expeditionen skulle inom utsatt tid kunna uppnå de fosterländska kusterna. De tillgångar Pouynypet erbjuder den sjöfarande äro redan genom det föregående kända. Penningar äro bland den infödda befolkningen knappast gångbara, och man får allt till vida billigare pris genom byte mot bomullstyger, jernvaror, ammunition och tobak. Under vårt