kyrkobetjeningen, för deras snålhet att ej vilja bestå sin djoss sådant trä, hvilket här står i högt pris. De tilltalade förstodo troligen ej ett ord deraf, och svarade blott med fåniga leenden. Vi spasserade in bland bilderna, som omgåfvos af ett stängsel, togo dem på det nogaste i ögnasigte och vidrörde dem, utan att sådant uppväckte någon ovilja hos de närvarande infödingarna. Litet längre bort var ett annat tempel, hvari skålar innehållande ris, frukt och syltad ingefära stodo uppställda framför en fem alnar hög afgudabild, målad med hjerta färger i rödt, blått och grönt, och hvars förvridna anletsdrag och stirrande ögon sannolikt voro ämnade att göra hans utseende förfärligt, hvilket ändamål dock icke blifvit vunnet, förmodligen tillfölje af bristande skicklighet hos den chinesiske Michael Angelo, som modellerat honom. Vi frågade på gyckel vår båtgosse hvad denna figur skulle föreställa; han svarade med en min, såsom skämdes han smått, att det var "the djoss-man". Vi försökte att utsträcka vår promenad ett stycke inåt landet långs den gångväg, på hvilken vi befunno oss, och som ledde utåt en på ömse sidor af risåkrar omgifven vall, men möttes snart af några äldre Chineser, hvilka med höfliga åthäfvor bjödo oss vända om. Vi låtsade först ej förstå dem och ville fortsätta vår vandring, men snart kommo flera till och stängde den smala vägen. Ingalunda hågade att genom vålds användande inveckla oss i ett slagsmål, hvarpå intet var att vinna, chin-chinnade vi gubbarna, som artigt besvarade helsningen, och vände makligt tillbaka till staden. Vid de många små vandrande restaurationer, hvilka tagit plats i närheten af theatern, sutto nu en mängd menniskor och smorde kraset, hvarvid hjertlig förnöjelse strålade i deras anleten. Maten hade ej något serdeles lockande utseende, och den myckna olja, hvarmed den anrättades, retade icke på något angenämt vis luktorganerna. Men det var verkligen nöjsamt att se med hvilken glädtighet och godmodighet här pratades och skrattades, och sannolikt saknades ej qvickhufvuden till sällskapets förlustelse. Det var Bambustadens operakällare, hvilken, likasom Stockholms, torde hafva sina reguliera aftonkunder. Innan vi gingo på spektaklet gjorde vi ett litet besök på en vid stranden liggande mandarinbåt, hvars egare sannolikt var af mycket underordnad rang. Vi hade stadnat på stranden för att betrakta farkosten och inbjödos att komma ombord. Längst förut stodo på gafflar tre stora muskedundrar med metallpipor (djingals). Den stora hytten, som upptog nästan hela fartygets längd, och blott å ömse sidor lemnade ett smalt gångbord, innehöll en förstuga, med säten på båda sidorna, en salong, försedd i midten med ett bord och på sidorna med soffor, samt längst akterut två små hyttor. Det hela saknade ej en