schal visades oss, för hvilken begärdes femhundra piaster: dess ena hälft var broderad med blommor i naturliga färger på hvit botten, den andra föreställde en pagod med en dit tågande procession, äfvenledes i färger. Den förra halfvan var utsökt vacker, på den sednare kunde man endast beundra färgernas liflighet och konstrikheten i broderiet, hvilket på båda sidor var sig fullkomligt likt, såsom dock är vanligt med alla på bättre shavvlar anbragta broderier. Herr Washing var en äldre man af aktningsvärdt utseende, talade ganska bra engelska och hade någorlunda reda på Europas politiska geografi. Han hade en talrik bodbetjening, åt hvilken han med mycken högtidlighet i en något sjungande ton utdelade sina befallningar, hvilka under största tystnad och i en ödmjuk ställning afhördes och ögonblickligt verkställdes. En ung man af godt utseende skötte bakom en liten disk bokföringen och inkasserade betalningar. De digra med chinesiska kråkfötter fyllda böckerna utvisade att bokföringen i landet måste hunnit en hög ståndpunkt, men olyckligtvis kunna vi ej upplysa om huruvida det "dubbla italienska bokhålleriet" ännu hunnit blifva allmänt antaget. Uträkningar i och för betalning af varor verkställdes medelst en räknemachin, bestående af några rader på jerntrådar uppträdda kulor, af hvilka den öfversta radens förmodligen betyda enheter, den andra tiotal o. s. v. Fördelarna af detta af många högt prisade instrument vilja vi visst icke bestrida, men funno dock vid detta tillfälle att vi hunno göra vår uppsummering af betalningen för de köpta artiklarna, både i hufvudet och för kontrolls skuld på papper, inom betydligt kortare tid än gubben Washings bokhållare blef färdig med sina kulor, och vi äro öfvertygade om att förhållandet blir detsamma för hvar och en aldrig så litet van vid siffrors handterande. Möjligen är dock det i China brukliga siffer-system så beskaffadt att ofvannämnde inrättning medför betydlig lättnad. I många bodar brukar egaren, sedan någon fremling inkommit för att handla, stänga dörrarna för att ostörd få hafva sin kund om händer, och han sparar ingen möda att för honom utbreda allt som kan fresta hans ögon. Man känner sig äfven ofta nog frestad att, med tanken fästad på hemmavarande fränder och vänner, tömma hela sin pung och utbyta de klingande piastrarna mot de många nätta och prydliga saker, hvilka blifva en erbjudna. En liten qvantitet själsstyrka erfordrades verkligen för att ej onödigtvis förslösa sina tillgångar på dylika, i det hela taget temligen gagnlösa varor. Så länge den chinesiske handelsmannen ser för sig en möjlighet till någorlunda förmånlig afsättning, är han mycket ödmjuk och inställsam; men den kund, som går sin väg utan att hafva uppfyllt hans förhoppningar, helsas ej sällan med det här på Europeer vanliga öknamnet ”fan-kvai”,