måste vi af brist på kännedom om dylika förhållanden lemna osagdt. I hvilket fall som helst är ofvannämnde förhållande ohyggligt nog, och då antagandet att ett annat retmedel skulle träda i opiets ställe alltid innebär något ovisst, så torde man, utan att med skäl kallas fanatisk, kunna bryta stafven öfver hela opiihandeln. Den oerhörda vinst denna handel skänker de dermed sysselsatta firmor, och de stora summor den inbringar i ostindiska kompaniets skattkammare, hafva naturligtvis skaffat den många och varma försvarare. Såsom prof på den förra må nämnas att delegarne uti ett engelskt hus mot slutet af kriget derpå haft hvardera mellan fyra och åtta hundratusen pund sterlings behållning, hvilken siffra dock naturligtvis ej får anses som en måttstock på den under vanliga förhållanden behållna vinsten. Några författare hafva försvarat denna handel såsom ett nödvändigt ondt, såsom ett oumbärligt vilkor för bedrifvandet af handeln på China, hvilket land snart skulle absorbera allt silfver, såvida ej detta i betalning för opium åter utflöte i den allmänna rörelsen. Andra anse deremot opiihandeln vara just det egentliga hindret för afsättning af europeiska manufaktur-varor inom China, hvars befolkning dels utarmas genom utbetalande af de dryga summor vi ofvan uppgifvit, och hvilka sägas med femton millioner piaster öfverstiga hela exportens värde, dels af harm öfver Englands laglösa och försåtliga förfarande afhåller sig från att begagna dylika varor. ”Låt bli att skicka oss så mycket opium, så ha vi bättre råd att köpa edra andra varor,” skall en chinesisk embetsmän svarat på en förfrågan om medlen att lifva den lagliga handeln mellan England och China. Ur moralisk synpunkt sedd kan opiihandeln ej gerna ådraga sig annat än fördömelse, och den stundom anförda ursäkten att utlänningar ej verkställa sjelfva insmugglandet kan endast väcka förakt, då man betänker att smugglings-nederlag äro af dem anlagda långs en stor del af kusten, och att engelska styrelsen, genom att i Hongkong på öppen auktion försälja tjugu licenser för hållande af opiikrogar i denna stad, gifvit sitt offentliga gillande af varans bruk tillkänna. Denna åtgärd vidtogs 1845 af Sir John Davis, oaktadt mera än en stämma med harm och ovilja höjde sig deremot. Den planmässiga odlingen af vallmon för opiiberedning förskrifver sig från 1767, före hvilken tidpunkt blott obetydliga qvantiteter<footnote>Sällan öfver 200 lådor.</footnote> turkisk vara af portugisiska köpmän fördes till China, hvarest den in-förtullades såsom läkemedel. Nämnde år föreslog en Mr. Watson kompaniets styrelse i Calcutta att genom monopolisering och utvidgning af en dylik handel förskaffa kompaniet en betydlig inkomst, något