Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Manzoni och Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
den mästerligaste i boken. Under känslan av sin mildhets hela
makt går kardinalen den »onämnde» till mötes med öppna armar:
» Vilket kärt besök. Ja, jag borde ju ha uppsökt Eder.» Och
då den andre står där förvirrad, kommer deltagandet ännu varmare
fram: »Ja, jag borde ha besökt Eder, som jag har älskat och
begråtit så mycket, som är den av mina barn jag mest önskat
mottaga och omfamna bara jag hade vågat hoppas det. Men Gud
allena kan göra underverk och gottgöra sin tjänares långsamhet. »
Hela hans tillit till Guds nåds makt kommer fram i den blida
försäkran att den Onämnde har en god nyhet att bringa honom. Då
nu förvirringen blir allt större hos den andre, kommer det milt
och mäktigt: »Gud har rört Edert hjärta och vill göra Eder till en
av de sina.» Då måste den Onämnde skrika ut sitt hjärtas skrik:
» Gud! Gud! Bara jag såg honom! Bara jag hörde honom! Var
är denne Gud?» Kardinalen förstår att förklara Gud för honom så
som han i det ögonblicket skall förklaras: »Ingen är Gud närmare
än I. Känner I icke att han skakar Eder, att han icke låter Eder
vara i fred och dock drar Eder till sig, låter Eder smaka hoppet
om sin tröst.» Ständigt vissare och högtidligare blir försäkringen:
» Vad Gud vill göra med Eder? Ett tecken på sin makt och sin
godhet. Att världen i så lång tid har skrikit ack! och ve! över
Eder, att tusen och åter tusen stämmor förbanna Edra handlingar!»
-
Med en själakännares fina blick tillägger Manzoni här i parentes :
Den Onämnde ryckte till, blev ett ögonblick häpen över att höra
ett så ovant tal och ännu mera häpen över att icke känna vrede
utan snarare lindring därvid. »Vilken ära, fortsatte Federigo,
» kan icke detta bliva för Gud. När I själv står upp för att
fördöma Edert liv, då, då skall Gud vara förhärligad!»
»
Man märker lätt att i denna skildring har Manzonis själ låtit
sig ledas av hans hjärta. Det är ju tendenskonst, men i den djupa
och rika mening att en man med hela sitt livsresultat här svarar
för den konstnärliga sanningen. Det finnes blott få ögonblick, då
det blir en författare givet att sålunda sätta allt på ett enda kort,
och man kan lätt förstå att »De trolovade» blev Manzonis livsverk,
att han ständigt omarbetade boken om och om igen och att han
aldrig mera förmådde skapa ett verk i jämnhöjd med detta, där
alla hans konstnärliga krafter strömmade samman.
―――
Medan Manzoni gick över från det 18:de
århundradets fritänkeri till kristendomen, genomgick
pessimismens store sångare, Giacomo Leopardi, den
Han kom från ett rättroget, konservativt,
Giacomo Leopardi
(1798-1837).
motsatta utvecklingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
