Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den franska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
445
»skönhet och »poesi» saknas. Författarskapet blir hos dem först
och främst ett studium, och beskrivningarna utgöra ett framträdande
drag i deras böcker. Enstaka av dem särskilt Zola och bröderna
Goncourt se i sitt författarkall ej blott en konstnärlig, utan också
en vetenskaplig verksamhet; och de insamlade hela luntor av
» mänskliga vittnesbörd» (documents humaines). Bröderna Goncourt
levde ej för något annat än sina böcker, Edmond de Goncourt
uppställer till och med »litteraturståndet» som motsats till det äkta
ståndet. Maupassant förbannar sina konstnärsanlag, de tvinga ju
honom att blott leva för att beskriva. Alla anse de
författarskapet mera som ett fack än som en frukt av inspiration. Och
likväl lyser romantiken den förhatade, med all makt
bekämpade romantiken på olika sätt igenom hos var och en
av dem.
――――
-
-
―――――――――――
Thérèse Raquin
1867; Les
Rougon-Macquart 1871-93,
varibland:
l’Assomen stor romancykel,
moir 1877, Germinal
1885, l’Oeuvre 1886,
la Débacle 1892,
le Docteur Pascal
1893.
Gruppens ledare, Émile Zola, betraktade den
» naturalism» han tillhörde inte som en blott och bar
litterär riktning. Den var endast det litterära utslaget
av hela den moderna vetenskapen och av dess nyktra
åskådning, som lät de stora olösliga problemen ligga,
som gick fram steg för steg från det kända till det
okända, som byggde på erfarenheten och blott
räknade med fakta och som såg, att livets drivkraft ej
fanns i svärmerier, utan i realiteter och att livet städse
var en kamp för tillvaron. Tron på livets rätt och känslan av
livets makt är stark hos honom, därför bekämpar han allt
övernaturligt, därför vill han slå ned alla auktoriteter. Han finner, att
det realistiska andra kejsardömet hade jämförelsevis rätt gent emot
1848 års romantiska republik, och till den tredje republiken sade
han barska ord om att den måste vara naturalistisk eller också ej
existera. Sedan skrev han sin romanserie Lourdes-Rome-Paris,
Trois Villes (1894-98) för att visa att framtiden tillhörde Paris,
Frankrikes hjärta, där allt gott och dåligt fanns om vartannat, och
att den ej tillhörde Lourdes, den mystiska katolicismens
underverksstad, eller Rom, den katolska kyrkans medelpunkt. Under den
stora Dreyfusaffären blev han rättfärdighetens djärvaste förfäktare,
och i sin broschyr »J’accuse» kastade han sig utan förbarmande
över motståndarna. Lika skarpt som han förut fördömt alla utopier,
lika oförskräckt tecknar han i sina sista verk bilden av framtidens
paradisiska samhälle. Men tendensen är överallt densamma: tron
på att räddningen ligger i livet självt, i folkets sundhet och
fruktsamhet, i existensmedlens mångfaldigande, i uppfinningar, som
un-Émile Zola
1840-1902.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
