Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Dostojevski och Tolstoy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
kommer Ivan till det resultatet, att allt är tillåtet. Detta har han
predikat för lakejen Smerdiakov. Denne, som ser, att Ivan hatar
sin far, och som själv hatar den gamle, säger till honom att han
måste resa, vara ur vägen, ett mord kommer visst att ske. Dmitri
har trotsat den gamle, i morgon får nog säkert han själv, d. v. s.
Smerdiakov, sitt epileptiska anfall, så att ingen vaktar den gamle.
Ivan ryser, då han förstår, vad Smerdiakov verkligen menar; men
han reser. Så kan Smerdiakov under sitt låtsade anfall begagna
ögonblicket till att mörda och bestjäla den gamle. Men Ivan
kānner, att det är han, som anstiftat detta mord, som han i sitt stilla
sinne har önskat. Men han har blott misstanken, och medan
broderns sak är inför rätten, tōrs han ej vittna. Sedan säger
Smerdiakov honom brutalt rätt i ansiktet, hur det har tillgått, och Ivan
förlorar förståndet. Han ser djävulen för sig — och djävulen är en
Mefistofeles av uslaste slag, i en elegant herres gestalt och med
radikala och skeptiska åsikter. Med Dmitris process - ett
mästerstycke av ironiska skildringar slutar denna gåtfulla bok, sublim
och vild i sin naturalism och i sin mystik alla tre bröderna
se syner.
―――
Leo Tolstoy
1828-Krig och fred 1865,
Anna Karenin 1877,
Uppståndelse 1899.
―――
Dostojevskis människoskildring mynnar ut i hallucinationer.
Han är en själakännare, som väl knappast någon annan under hela
århundradet, George Eliot ej undantagen. Men hans gestalter
påminna i all sin ohyggliga sanning mest om kimärerna på
medeltidens kyrkotak, de äro människor med djävulsformer, som växa ut
ur en stor och helig kyrka.
Den stora triumfen i Dostojevskis liv var den stora hänförelse,
som han väckte under sitt sista levnadsår genom sitt tal vid
Puschkinfesten 1880. Det var ej ett tal om Puschkin, utan om
Ryssland och Rysslands framtid. Puschkin var ryss, han kunde så lätt
lämpa sig efter en främmande konsts form. Det att vara ryss
betyder nämligen att vara människa, att vara alla människors
broder. Dari består Rysslands mission; det skall bli en världsmakt,
och allt Europas lidande skall försonas i den ryska, rättframma,
trohjärtade själen.
Man kan säga, att Dostojevski här har profeterat om Tolstoys
verksamhet under de sista tjugu åren.
Tolstoy vill visa världen livets mening, och han
vill visa, att den ej alls är svår att fatta, utan
tvärtom enfaldig och klar. Det gäller blott att söka
sanningen, att vara sann, att följa sitt samvetes röst, att
leva livet enkelt och rättframt. Tolstoys hela utveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
