Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea. (Forts. fr. sid. 31.) - Den säkra trösten - Den vanlottade. Skizz af Betty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Se, se!» jublade hon.
En liten låda hade, icke för hammarens slag, men för
tryckningen af andra handen, sprungit upp och visade -
en million i reda penningar, tror läsaren? - Nej, bara
ett hopviket papper, hvarutur, när det öppnades, föll
ett mindre sådant, det Berg, darrande af öfverraskning
och sinnesoro ryckte till sig och öppnade.
Han läste det, han läste det om igen, det var helt
kort, men allt som han läste, sken hans ansigte mer
och mer. Han läste nu äfven det andra, och allt
klarare strålade hans drag; slutligen uppgaf han
ett rop af förtjusning, hoppade ned från stolen och,
innan Emilie hunnit tänka, hade Berg på starka armar
lyftat ned henne från stolen och svingade henne i
ursinnig fröjd rundt omkring. Dukar, serveter, glas,
koppar och stolar slungades åt alla håll; den nya
hatten susade genom luften, och i det samma öppnades
dörren och mamsell Willgren, åtföljd af fru Schelin,
den hon träffat i trappan, träder in, men stannade,
som om hon blifvit slagen af åskan, vid den syn,
som mötte henne.
»Är herrn galen?» skrek hon slutligen, då hon återfått
talförmågan.
Icke förr blef Berg de båda damerna varse, än han
släppte den förvirrade och rodnande Emilie och rusade
bort mot fru Schelin, den han sans fac^on tog i sina
armar och dansade omkring med, så att schalsnibbarne
flögo som väderqvarnsvingar.
»Det är funnet, funnet!» utropade han och snurrade
sin lätta börda i allt vidare ringar.
»Gud, herr Berg, hvad det gläder mig, hvad jag
deltager - men släpp mig, släpp mig; jag har Hjärnes
plåster mellan skuldrorna och tål sannerligen icke
...»
»Ack förlåt! Tusen gånger ber jag: förlåt! Kasta nu
pennan för evigt, eller hellre: skrif, skrif! Fru
Schelin kan icke skrifva så mycket, som jag nu vill
beställa!»
»Och hör nu, hjertans lilla, söta tant Willgren, jag
säger tant rätt och slätt, det kan jag icke hjelpa
. . . hädanefter skall tant aldrig kläda lik, det
är ett så sorgligt göra; endast brudar skall tant
kläda, lyckliga brudar, och min i främsta rummet
... om tant och hon tillåta . . . Ah, himmel! Jag
minns nu ... hvar är madam Palm, den förträffliga
menniskan? Jag skulle lyckas, sade hon, jag skulle
blifva rik, sade. hon, och det blef jag genom dig,
Emilie . . . alldeles som hon sade . . . det var
du, som förde rikedomen till mig; du skall också
. . . nåh, det der få vi talas vid om sedan,
men lyckönska mig då, mina vänner, lyckönska mig
... jag har den äran att presentera mig sjelf såsom
brukspatron Schillman. . . jag tillträder mitt bruk
om ett halft år ... jag gifter mig. . . jag förbättrar
och fullkomnar min uppfinning ... jag ...»
»Herre Jesus!» utbrast ändtligen gumman Willgren
med sammanknäppta händer, »jag tror hans förstånd är
rubbadt; om vi skulle skicka efter en läkare ...»
»Åh gu’ bevars, söta, lilla tant, en hyrkusk skola
vi skicka efter, och så åka vi allesamman ut till
Stallmästargården och äta en präktig middag, der jag
lofvar champagnen ej skall sparas. - Då, Emilie»,
vände han sig hviskande till denna, »kanske jag med
samma kan få föreslå en skål, den jag redan länge
sedan druckit i mitt hjerta . . . Tror du jag får
det?»
»Jag vet ej», svarade hon rodnande och lycklig;
»öfvertala bara tant och fru Schelin att följa med,
så få vi väl se sedan.»
Middagen blef verkligen utaf.
Öfvertygad genom hemliga vinkar från fru Schelins och
Emilies sida, att Berg verkligen hade sitt förnuft
i behåll och att hans öfverspända tillstånd hvilade
till sin grund på en intressant hemlighet, hade tant
Willgren slutligen medgifvit den beramade utfarten.
(Forts.)
-
Den säkra trösten.
l är ögat blir af tårar varmt Och lifvet kännes tomt
och armt Och saknan tär och ångern aggar Och smärtan
får för hvassa taggar;
När hvad jag älskat, hvad jag ägt Och uppå känslans
guldvåg vägt, Allt mer och mer i natt försvinner,
Der ingen hoppets fackla brinner;
Och när jag vandrar oförstådd, Förbisedd, hånad och
försmådd; När qvalet, som mitt hjerta lider, I ingen
annans hjerta svider;
När hvad jag trott och litat på, Upplöser sig i
dimma grå: - Hvar vandrar då i skyn den stjerna,
Som mot förtviflan kan mig värna, -
Den stjerna, i hvars blida sken Min själ, från hvarje
tvifvel ren,
Kan höja sig och sträcka vingen Utöfver rymderna och
tingen?
Hvar fins den stjernan? - Ha! det var En röst, som i
min barndoms dar Mig sade, hvar den stjernan finnes;
Båd’ röst och stjerna nu jag minnes.
Den hulda rösten tystnat har; Men stjernan lyser,
ständigt klar, Och huldrikt mina steg ledsagar,
I sorgsna, som i glada dagar.
Fastän med tusen skilj da ljud, Benämnes hon - en
blick af Gud, Af Herren, som ju är en fader För alla
slägtens myriader.
Du, arma hjerta, blöd ej så; Se, stjernan glimmar i
det blå! I den en säker tröst du äger, Som alla andra
öfverväger.
Wilhelmina.
-
Den vanlottade.
Skizz af Betty.
du, min gubbe lille, jag har tänkt på en ganska
vigtig sak i dag, medan du varit borta, och
hvilken jag nu vill meddela dig, sade fru Boden och
strök med sin vackra hand luggen ur sin mans panna.
»Nå, låt höra, kära Anna, hvad du då tänkt.» »Hur
många gånger skall jag väl påminna dig att kalla mig
Annette, som ej låter så bondaktigt, som Anna; men
det var ej derom vi skulle tala, utan om vår dotter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
