Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
i bur. Dumheter! Nej, förr än jag skulle göra mig
till en löjlig narr, i stället för till en rätt god
äkta man, förr, mitt barn, skall du med din rikedom
få lyckliggöra någon enfaldig glop, som kan inbilla
dig att du är hans hela verld.»
»Håll ord med det, min bäste Stellan. Gif pappa sitt
löfte tillbaka. Icke är du den man, som passar mig,
och jag ännu mindre en passande hustru för dina
pretentioner - jag finge aldrig något välde öfver
dig. w
» Välde! nonsens . . . Tror du att någon qvinna i
hela verlden, som kallade sig min hustru, skulle få
det. Oroa dig ej i det fallet, och som jag ändå icke
kan tjena dig med att sjelf bryta den förbindelse,
din far och min med hvarandra ingingo, (det torde min
fader i sin graf knappt förlåta) så tillförsäkrar jag
dig all den tid jag kan disponera - för mina pligter
och ditt nöje. Och som du långtifrån är så enfaldig,
som du af ett slags barnslig, dum fruktan synes inför
din far, så tor vi icke få så tråkigt, liten."
»»Men jag älskar dig icke ett grand, nej, icke ett
enda grand.»
»Det betyder ingenting. Inte är jag så synnerligen
förälskad i dig. Men sanning är, att jag håller af
dig, emedan du alltid varit en snäll och mild flicka,
som tagit reson. Det gjorde du till och med den
gången, då jag var nog pojkaktig att kasta din docka
i dammen. Jag minns hur tåligt du, sedan jag fiskat
upp henne, satte dig att aftorka allt det gröna fnaset
från hennes oskyldiga ansigte ... Se så, lilla Estrid,
var nu lika snäll. Jag har ringen i västfickan. Vi
skola icke ställa till någon ceremoniel förlofning.»
»Nej, nej, det är mig omöjligt, det skulle bli mig
en dödlig sorg. Det är icke blott lättsinne, som
dikterar dina ord. Du skulle kunna förkläda din själ
liksom ditt ansigte för alla andra, men jag känner af
instinkt, att du icke i hjertegodhet liknar andra, som
också hafva ett lätt sinne. Dina ögon skrämma mig just
nu, och huru som helst, jag tager ej emot din ring.»
»Det är bra - låt din far veta ditt beslut.»
Löjtnantens röst hade erhållit en våglik brytning, och
om icke Estrid redan tillslutit sina ögon, så skulle
hon gjort det vid den blick hennes afskedade friare
kastade på henne, i det han lemnade rummet. Kanske
erfor hon ändock verkan deraf, ty i en darrning
hviskade hon: »detta får jag ångra.»
II. Lifvets vexlingar.
Hvilken otrolig mängd scenförändringar företer icke
det drama, som innefattar ett menniskolif. För
en del utvecklar det sig till ett lustspel med
hänförande variationer, hvilka betona den glada
verldsåskådning, som lefver i dag, utan någon
besvärande tanke på morgondagen ... för en del åter
falla dramats händelser likt ett slags ihärdigt,
trögt drypande snö-glopp, hvilket af både hufvud- och
bipersonerna betraktas med det slöa lugn, som under
form af religiöst tänkespråk säger till sig sjelf:
»detta var att förutse.» »Sådan är verldens gång.»
Men för andra förvandlas dramat ofta nog till ett
sorgspel, under hvars tryckning de, hvilka hafva sina
roler deri, tycka sig hundra gånger färdiga att digna,
men den hundradeförsta ändå nödgas taga bördan åter
på sina skuldror, för att sträfva mot det okända
målet. Sanningen är emellertid, att vexlingarna
uppehålla hvarandra. »Ingen har fått allt, men alla
hafva fått något.»
Den unga flickan, som för icke så länge sedan gjorde
bokslut efter sina sexton år (Sär, hvilka ej varit
rika på barndomsglädje, mellan en nästan alltid sjuk
mor och en häftig, fordrande fader), står nu slagen af
häpnad öfver sin första krafthandling. Hvarifrån fick
hon detta mod? . . . Hon kan ej begripa det. Tyvärr
känner hon åter larnet inom sig taga ut sin gamla
rätt. Hon skulle vilja gömma sig och springa ifrån
detta kommande lif, som så mörkt och kallt ligger
framför henne. Men får hon en timmas besinning,
höres någonting angenämt af, då växer åter modet.
Nå, är det icke så med oss något hvar, medan vi ännu
befinna oss på lifvets teater. Vi glömma alltid, att
den ofödda minuten kan, icke blott störa våra nöjen,
våra pligter, våra
ansträngningar i det timligas tjenst, utan att den
äfven förmår omstörta allt inom hjertats och andens
verld.
Skriftställaren till exempel, som vid slutet af
första kapitlet i sin »broschyr» eller »romantiska
berättelse» bortkastar pennan, sägande helt
vårdslöst: »fortsättning i morgon»; hvad vet han om
denna morgondag, framför hvars fällda täckelse han
står? Måhända skola förstörande månader, kanske år,
försvinna innan han någon dag, sökande genom gamla
papper, händelsevis träffar på det stackars kapitlet
och omildt skuffar ned det i lådan, ty det har det
felet att vara ett minne. Efter någon tid dyker det
emellertid vid en ny sökning åter upp i dagen, då det
mindre hårdt behandladt kastas in i portföljen för
att ännu en gång påträffas. Skriftställaren tager då
upp det och, talande liksom till ett barn, säger han
för sig sjelf: »Jag tror jag erinrar mig historien;
efter den är sann, behöfver jag ej anstränga mig med
att dikta. Jag skall väl fortsätta den då. Måhända
förströr det en eller annan timma.»
Men vi skola ej fördjupa oss på detta
reflektionsområde. Hvarje menniska har sitt område,
det må vara hvilket som helst, der hon, efter de
scenförändringar, hvari hon deltagit, tvingas af
en inre obeveklig makt, att göra sina evinnerliga
kretsvandringar, prisande Gud, om hon tidtals
slipper ifrån det slafveri, som en enda uppslukande
tanke pålagt henne. Och likväl, hemlighetsfulla
menniskohjerta, finnes då en tomhet i sjelfva
friheten.
Men för att nu återkomma till vår hjeltinna, den unga
Estrid, som vi lemnade på barndomströskeln, så skola
vi först återfinna henne efter två år, under hvilka
hon grundligt fått pröfva, hvad det vill säga att
vara klafbunden vid en enda marterande tanke, medan
själen så småningom, under sträfvan efter frigörelse,
uppfostrar sig sjelf för lifvets allvarliga sidor.
Hvad hon upplefvat, och hur hon utvecklat sig,
förstås kortast af det bref, hon just nu, sittande
framför skrifbordet, afslutar till. sin vän och mest
älskade för detta pensionskamrat.
III. Fröken EstridL von H. till fröken Olivia T.
»Sent omsider har då randats den stund, då jag, efter
denna så långsamma febersjukdom och ännu långsammare
till-friskning, med samlad själskraft vågar taga
i en penna. Det första bruk jag deraf gör, är icke
att besvara något af de många sorgbeklagelsebref,
jag erhållit vid denna mitt lifs stora omstörtning,
utan jag tillfredsställer mitt hjertas stora behof,
att till en förtrogen vän säga, att jag lider mindre
af sorg och försvagade lifskrafter, än af en öm
samvetsfråga, från hvilken dock ingen annan kan
lösa mig än jag sjelf. Ty framför en lifsfråga bör
man hafva mod att handla helt och hållet efter eget
råd. Begär man en annans, så kan deraf uppstå ett
ondt, som bör undvikas.
Huru olik, min dyra Olivia, är och har ej alltid
vår bref-vexling varit mot andra unga flickors! När
delade väl vi bal-och glansminnen från någon mystisk
kurtisafdelning? Du sade mig enkelt, att du och
din kusin höllo hvarandra så kära, att ni en dag
hoppades bli mera än kusiner. Jag åter har aldrig
erfarit någon tillfredsställelse, någon förhoppning,
jag har växt upp med ett hotande moln hängande öfver
mig, och sådant dödar ungdomslusten.
Minns du, Olivia, att det i dag är jemt två år sedan
du kom till vårt hus, att helsa på din vän? I hvilket
kritiskt ögonblick du fann mig! Jag stod just i
dödsångest öfver den kraft hvarmed jag, stackars
sextonåriga barn, slagit tillbaka alla Stellans
konstgrepp att fånga mig. Hur lycksalig öfver att få
tänka på något annat, kastade jag mig ej i dina armar!
Jag kunde dock ej många minuter gömma på min stora
hemlighet, min triumf. Men du, ett år äldre än jag,
skakade på hufvudet och sade med din tidiga klokhet:
’Ifrån denna tid, Estrid, har du gjort ditt inträde
på sjelfständighetens gebit; men helt annat är, att
fortfarande kunna uppbära en sådan ställning; och
saknar du mod att försvara din naturliga rättighet
inför din far, så är det måhända blott en tillökning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
