Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig är såradt. Jag vill icke tigga dig om att blifva
min hustru, men jag svär, att ditt samvete, som nu är
så lugnt, skall ändå någon gång sysselsätta sig med
mig. Du har dömt mig sämre, än jag är, och nu beklagar
jag den qvinna, som blir din efter-träderska,, ty du
har dödat hos mig det jag sjelf hade af samvete.»
"Dessa förebråelser, Stellan, äro icke värdiga
en hederlig man, som med sig sjelf vet, att han är
skuld till de förvecklingar, som så starkt inverka på
honom. Hvarför har du från början behandlat mig icke
allenast som ett barn, utan som en varelse utan allt
värde? När utbytte vi muntligen eller skriftligen våra
tankar öfver föremål, värdiga två menniskor, som ärna
ingå den mest ansvarsfulla och heliga förening. Det
motstånd jag visade, första gången du talade med
mig i ämnet, hade troligen aldrig uppkommit, om du
behandlat mig med den aktning och ömhet, jag redan
då ägt rätt att fordra. Men du sårade hos mig min
blygsamhet och sjelfkänsla genom ditt fria, opassande
språk. Du hjelpte mig till en kännedom, en inblick
i förhållanden, hvarom jag ännu lyckligtvis lefde i
barnslig okunnighet."
»Du kan hafva rätt», mumlade han, och hans stämma
vibrerade nu i en tonart, som nästan sänkte sig
till vekhet. »Men en ung militär, van vid ett helt
annat språk, än det, som en klokare och bättre man
talar till en så ung och oskyldig varelse kunde väl
begå ett menskligt fel, utan att derför uteslutas
från den menskliga rättigheten till förlåtelse. Jag
upprepar, att jag ej ärnar tigga dig (och i denna
stund åtminstone frågar jag icke efter alla verldens
penningar), men om du ville, om du vågade - jag talar
för sista gången - om du kunde besluta dig till att
gömma det förflutna i vecken af en ädel och sannt
bildad qvinnas milda öfverseende, då, det känner jag,
och svär dig, Estrid, skulle du aldrig få skäl att
ångra dig - vid Gud aldrig!"
"Du ingifver mig nu, Stellan, både ett varmt intresse
och en uppriktig aktning. Men steget är alltför
ansvarsfullt att uttaga å min sida, utan kärlek och
utan all garanti, att dina närvarande känslor utgöra
något annat, än stundens mäktiga intryck. Mitt beslut
måste stå fast.»
"Vare det så då! Jag reser nästa timma, för att söka
ett par veckors förlängning af min permission. Under
dessa veckor skall jag begå första galenskap, som
faller mig in."
Han störtade ut, utan att se den hand, hon räckte
honom.
»Min Gud! Min Gud! måtte denne mans framtid ej komma
att hvila för tungt på mitt sinne. - Jag har dömt
honom hårdt, men kan ej till oifer skänka honom hela
mitt lif."
y.
Olivia till Estrid.
"Min dyra vän!
Med oändligt deltagande har jag steg för steg följt
dig i de förhållanden du skildrar, och jag har också
fullt förstått dig ända tills jag fick läsa det Ulla
brefvet, som låg inuti det stora och hvilket du i
hast skrifvit efter ditt samtal med löjtnanten.
Käraste Estrid, den svaghet, som här röjes hos dig,
känner jag ej igen - du brinner, säger du, af oro
och längtan efter att få kunskap om hvad han tager
sig till.
Händelsevis är jag rätta person att gifva dig dessa
upplysningar, men till ett billigt straff, för det
du icke med fullt vakna tankar läst mitt förra bref,
måste du nu tillåta att jag allra först berör det
ämne, som jag redan då häntydde på. Emellertid, min
stackars älskade vän, försäkrar jag dig af mitt hela
hjerta, att jag finner dig alldeles ursäktlig, för
att du i sjukdom, sorg, testaments- och samvetsbryderi
icke förstod mina ord.
Något omätligt vigtigt har äfven händt mig. I mitt
förra bref sade jag, ’att det nu började skymta
någon dager för, att min och min kusin Wilhelms långa
tillgifvenhet skulle få komma ur de moln, hvaruti den
till det yttre varit inbäddad’. Och denna dagning
har nu blifvit fullt ljus. Hvem den goda själen
är, som vi härför hafva att tacka, skall jag sedan
säga. Nu meddelar jag dig först, att jag för flera
år kommer att utetrykas ur ditt lifs roman - förstås
som handlande person,
ty såsom ett minne vet jag nog att jag alltid blir
qvar, och sjelf skall jag alltid med stolthet minnas
det af mig annekterade året, som kommit dig till så
stort gagn.
Jag kan ej hjelpa, att mitt språk förkunnar dig,
att jag råkat något utom det vanliga råmärket för
mitt lugna lif. Jag är så lycklig. Min "Wilhelm, som
hittills endast fått något obetydligt skepparebefäl,
hade haft den lyckan, att, då han var styrman på en
större ångbåt, som gick på Ltibeck, komma i tillfälle
att på verksamt sätt gagna en sjuk landsman. Denne
har nu återvändt, och som hans ord både i vår stad
och ort väger ganska tungt, så har han lyckats
skaffa Wilhelm befälet öfver en präktig brigg, som
är bestämd att göra en Medel-hafstur på tre år, och
vårt bröllop har blifvit påskyndadt, för att herr
kaptenen skulle medföra sin fru. Om en månad finns
ingen fröken Olivia mer. Men du skall ändå icke,
högt älskade vän, sakna underrättelser från mig,
och så har äfven jag ett testamente till dig; men på
det du må komma ihåg det, skall det blifva det sista,
som mitt bref afhandlar ...
Nu till nyheterna om löjtnant Stellan. Jag har
icke konsten att skrifva sentimentalt, hvarken om
mig sjelf eller andra. Jag ser allt med naturliga
ögon och mäter lifvets förhållanden mera från en
vacker, praktisk sida, än från en ofta förvillande
känslosamhets. Förlåt derför om jag helt tvärt
meddelar dig den underrättelsen, att löjtnanten
sedan några dagar bär nya bojor. Och denna gång äro
de så starkt förgyllda och derjemte så fria från all
möjlig beröring med qvinno-rätt att handtera dem,
att det är antagligt att fästmannen skall finna sig
obesviken på sina förhoppningar i den vägen.
En mil från staden ligger Johanneholms Jernbruk. Det
äges af en man, som från en arbetares ringa ståndpunkt
sjelf arbetat sig upp genom oerhörd kraft och hufvud
för spekulationer. Herr Paterson saknar emellertid
alla sympatier för sitt eget stånd. Och i sin egenskap
af en mycket rik enkling, ansågs hans första sträfvan
vara att få en ny gemål med adligt namn, men sedan
denna affär ej kom till stånd, vände han hela sin
omtanke på sin enda dotters giftermål. Denna dotter,
ett riktigt litet våp, hade, då löjtnant Stellan förra
året låg här några veckor hos en aflägsen slägting,
blifvit alldeles hänryckt af denne lysande kavaljer,
som vid ett par tillställningar dansat två gånger med
henne, enligt allt antagande mycket road af hennes
rättframma beundran. Jag har ansett fullkomligt
onödigt nämna denna bagatell för dig-, men antingen
han från början betraktade mamsell Heléne Paterson
såsom en god resurs i reserv, eller just hos dig
fick idéen, allt nog, han kom hit-fladdrande en
söndagsafton, och onsdagsafton såg jag honom som en
gynnad friare, ty han hade icke blott sitt högljudda
och stolt-serande väsen, sitt manhaftiga utseende
och den nödvändiga adliga ändelsen på namnet, han
hade mademoiselle Helénes betagna känslor - och med
denna vackra grundfond gick allt af sig sjelf.
Jag hoppas du skall trösta dig och le när du får
höra, att den lilla enfaldiga varelsen anförtrott
sin kammarjungfru, som i sin tur förtrott det till
sömmerskan, att löjtnanten bortkastat sjutton-,
säger sjuttontusen rdr, som hans heder ej tillät
honom mottaga, emedan han var ur stånd att dela sitt
hjerta i två hälfter. Han hade nämligen tappat mer
än tre fjerdedelar deraf, då han förra gången var
här i staden.
Den unga damen, som räcker fästmannen i det närmaste
till öfre delen af armbågen, promenerar nu med
otroligt stolt hållning vid hans arm öfver torget
och gatorna. Han betraktar henne emellanåt med ett
leende under en obesvärad gäspning.
Hemgiften lärer blifva värdig fadrens rikedom
och bröllopet skall firas redan i medlet af
Juli. Svärfadern har starkt ogillat denna brådska,
men fästmannen är orubblig, och bruden går på rätta
sidan - dessutom lofvar löjtnanten att snart taga
afsked och gå in som medintressent i bruksrörelsen.
Naturligtvis har herr löjtnanten icke bevärdigat mig
med något minne af bekantskap. Men nu nog om denne
person, som jag vill hoppas icke längre skall allt
för mycket tynga på ditt sinne - hjerta säger jag ej.
Och nu, min innerligt kära vän, kommer jag till
mitt testamente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
