- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
30

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30

Jag har här ofvanför meddelat dig att det var en från
utrikes ort hemkommen man, som Wilhelm och jag stå
i skuld till för hela vår lycka. Denne man, grefve
Manfred L., har under en lång tid utgjort ett ämne
för icke blott mina, utan mångas tankar; ty ägare af
det två mil härifrån belägna natursköna och välbyggda
godset Malmstafred, der han nu ändtligen tyckes komma
att slå sig ned, är han icke blott en notabilitet
såsom röstvigtig kommunalman, utan han är en för sin
karakter och utomordentliga hjertegodhet aktad och
älskad man af alla som känna honom.

Två drag måste jag nämna, emedan du snart kommer att
lära känna honom.

Strax efter sedan han blef myndig, erfor han, att den
sjuklighet, hvaraf han redan som gosse lidit, var af
beskaffenhet att blifva afgörande farlig, om han ej
under ett par år vistades i ett mildare klimat. Nyss
förlofvad, som det berättades af varmt tycke, hade han
likväl icke vistats mera än ett halft år i Spanien,
tror jag, då hans fästmö underrättade honom om, att
hon ansåg, att en förlofning, ställd på ett så osäkert
förhållande, vore bäst att bryta. Hon hade verkligen
redan betraktat sig som fri och nästan gifvit sitt
ja åt en annan, innan grefve Manfreds svar ankom.

Detta svar, som hon tanklöst lånade till en vän för
att visa denna, huru lugnt’ fästmannen tog saken,
blef qvar i detta fruntimmers ägo, och hon har visat
mig det. Brefvet lydde så:

’Den oväntade underrättelse jag emottagit ifrån
dig har uppfyllt min själ med den djupaste undran
öfver qvinnohjertat. Detta var icke längesedan för
mig en helig mystére, -som jag drömde om att få så
småningom utröna. Drömde jag en ännu dåraktigare
dröm, så hör det ej mera hit. Blif lycklig under nya
förhållanden, och var försäkrad att jag gör rättvisa
åt dina betänkligheter, betraktade från din synpunkt.

Ringen är redan aftagen . . . Med första lägenhet
sänder

jag den tillbaka.

Manfred.

Det är helsosamt för dig, som kan hysa en viss svaghet
för den lumpne Stellans stormiga beteende vid er
brytning, att se huru en man, som respekterar sig
sjelf, uppför sig vid ett snarlikt förhållande. Gud
blott vet huru stor hans kärlek, eller hur djup hans
sorg varit-, - men han dröjde ute mer än tre år, och
när han återkom var hon död. Hon hade blifvit gift,
men icke lyckligt.

Detta var det ena draget, det andra är icke heller
likt löjtnant Stellan, som far fram liksom han tagit
fasta på hvarje fotsbredd jord hon beträder.

En dag för icke så längesedan hände sig att hans kusk,
som strängeligen blifvit åtvarnad att alltid se väl
upp på vägen, var nära deran att köra omkull en gammal
qvinna, som med en liten gosse, hennes barnbarn, helt
lugnt gick på sidan fram-före. Olyckan förekoms endast
derigenom, att husbonden med vida mera kraft än man
skulle trott, reste sig i vagnen, ryckte tömmarna till
sig och strök hästarna baklänges, med risk att välta
i ett djupt dike. Derpå var han skyndsamt ur vagnen
^h hjelpte den gamla halfdöfva qvinnan, som alltid
lika lugn åsåg affären. Endast gossen skrek till;
men af förtjusning öfver hästarna och det oskattbara
nöje, han erfor, då grefve Manfred förde pilten och
mormodern till deras bestämmelseort, och det i sin
egen vagn. Gumman hade aldrig varit i sådan ståt,
och när dertill kom, att hon, utan att hafva lidit
någon skada, likväl fick en vacker skadeersättning,
ansåg hon denna dag vara den ’förnämsta i almnackan’,
och den förbittrades endast derigenom, att kusken,
som ändå hade ställt till allt så väl för henne,
erhöll sitt afsked ...

Nu tror du säkert, att jag berättat dig det här endast
för att muntra och förströ dig. Nej, saken är, att
min fästman meddelat mig, att grefven denna sommar
ärnar besöka sin fordne förmyndare, eller snarare
sammanträffa med hans familj vid någon badort. Denne
fordne förmyndare, som råkar vara ingen annan person
än assessor Hedborg, hvilken du vet, eller icke vet,
för omkring tio år sedan flyttade från denna ort,
hade vid föräldrarnas tidiga död mottagit vården om
den då fjortonårige ynglingen.

Se så, nu är det ej möjligt, att du icke begriper
att mitt testamente innefattar en bön till dig,
att du skall visa honom tacksamhet, för det att din
vän blifvit lycklig. Han kommer, gudskelof, på vårt
bröllop, då får jag personligen lära känna honom, men
sett honom förut har jag flere gånger under så kallade
torgdagar, och jag har då observerat, att när han och
hans underhafvande sammanträffat, helsningen varit
sådan som hedrade från båda sidor: hans, hjertlig,
välvillig, deras på en gång vördnadsfull, förtrolig
och trofast. Hans personlighet skall jag ej beskrifva
- du får väl se.

Emellertid täckes du anmärka, att jag ej tillåtit mig
någon enfaldig anspelning om andra hjelten i fröken
Estrids roman, ty den anspelningen hade i sanning
varit enfaldig, icke derföre att han nästa vinter
åter måste öfvergifva sitt fädernesland, utan derföre
att han lärer hafva sitt lifsmått nästan på förhand
utstakadt. Likväl, ehuru hans utseende är blekt och
fint, hvilar deröfver en långt säkrare prägel af
manlig fasthet, än öfver Stellans.

Måtte han blott icke dö, innan vi hinna tillbaka. Vi
ärna blifva så lyckliga, att hans minne för oss kommer
att utgöra detsamma som en bön.

Ett fattas mig dock, dyra Estrid, det är du - att
sakna dig på den stora högtidsdagen är förfärligt
svårt, men allt som är omöjligt måste man ödmjukt
underkasta sig. Du får nog höra af mig, och du tänker
på mig, när i vindstillan solen glittrar på hafvet,
eller när i vild storm - ’svallen gå derofvan så
dofva’.

Må Gud taga dig i sitt kärleksfullaste beskydd.

Din egen

YL Vidt lbad.t*irens början.

Det var under den tiden, då ännu icke planteringen på
torget i Strömstad hunnit så synnerligen långt i sin
utveckling, men det var ändå en god tillflykt, medan
man afvaktade hvad Laholmen senare skulle bjuda på.

Det var en brännande, men icke solglödande
eftermiddag, och en oändlig tystnad tycktes
regera öfver både land och strand. Badgästerna
hade öfvergifvit staden. En del hade dragit ut
på kärrparti, med ett temligen aflägset mål som
hvilopunkt, och en annan del väntades ännu senare
tillbaka från en ångbåtstur till Fredrikshall. Hvad
beträffar stadsboarna, så är det svårt att säga,
hvar de under badtiden befunno sig. De lefde
ett slags nomadlif mellan gästernas in- och
afflytt-ningsperioder och voro på det hela lika
husvilla, som under inqvarteringarna vid de fordna
krigen.

Allt noga öfvervägt, skulle man varit frestad tro på
en allmän utvandring, om icke man på en af sofforna
blifvit varse två damer. Den äldre, troligen nära
femtitalet, hade ett särdeles trefligt och behagligt
utseende och derjemte en figur och en toalett, hvilka
hvar för sig annonserade, det tiden att anses för »ett
äldre fruntimmer» ännu icke på länge ansågs berättigad
att göra någon inkräktning. För ögonblicket låg en
viss spänning af nyfikenhet öfver det glada ansigtet,
under det hon otåligt betraktade sin granne, som
höll på att läsa en biljett, hvilken nyss blifvit
henne lemnad.

Denna granne, en ung flicka mellan aderton och
nitton år, hade en medelmåttigt hög, smärt och
elastisk gestalt, der hvarje proportion smekte en
konstkännares ögon. Hennes hy ägde en sammetslen
mjukhet, och ehuru kindens rosor nu voro så matta,
att de knappast skiftade i rödt, kunde man likväl
vid minsta inre rörelse se hur blodet spelade upp
öfver den bleka grunden. Hennes djupa, mörkblå ögon,
med deras långa, svarta ögonfrans, gåfvo i förening
med det ljusare håret, som i fria smålockar höjde sig
omkring den hvita pannan, en anblick, hvilken ingen
gerna förbisåg, ty i dessa ögon bodde en själ, och
på denna panna hade intelligensen tryckt sin prägel.

Med dessa förmåner var hon likväl ingen skönhet,
men hon hade detta lyckliga utseende, som ingifver
förtroende och talar om ett inre värde. Hon var klädd
i djup sorgdrägt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free