- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
59

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

59

Grefven betraktade hennes höga rodnad och märkbara
förlägenhet med någon förvåning.

"Jag hoppas, att ingenting obehagligt nödgade fru
Hedborg att lemna er.»

»Icke precist det. . . men» - hennes alltid låga och
ljufva stämma sjönk flera tonfall ned - »men saken
är den, att löjtnant Ekenskjöld just i eftermiddag
kommit till staden med sin fru, att hon blifvit
illamående på vägen, och att jag fick en biljett .,
.» Här stannade Estrid, då hon uppfångade en blick
ur grefvens ögon. Denna blick uttryckte hvarken
nyfikenhet eller obehörig frågvishet, men det var
likväl ett något i densamma, som kom henne att säga
till sig sjelf: »Skulle han misstänka, att jag ångrar
mig? Olivia har gifvit honom allt för vidsträckta
förtroenden.» - Det ingick en kort paus i samtalet.

»Den unga frun skref således till fröken,» började
grefve Manfred. »Men jag trodde, att hon blott kände
fru Hedborg.»

»Jag sade endast, att jag fick en biljett ... . Den
var ej från henne, utan från hennes man, hvilken allt
sedan barndomen af min dyre fader ansågs nästan som
en son. Han bad mig, att jag skulle besöka hans sjuka
hustru, medan han måste lemna henne för att ute i
staden efterhöra rum.»

»Det der var nästan nog fördomsfritt. Löjtnant
Ekenskjöld utber sig denna tjenst af - en
barndomsvän."

»Alldeles! Men jag tvekade.»

»Det vill jag tro, och jag finner nu huru rätt er
vän fru Olivia dömde, då hon beskref er såsom den
mest uppoffrande qvinna,»

»Hade jag det varit», svarade Estrid, och en blixt
af förtrytelse lyste i hennes ögon, »så hade ingen
tvekan behöfts, och så hade den icke genast upphört,
när tant Charlotte förklarade, att hon skulle gå i
mitt ställe. Något som allra bäst passade.»

»Ja, det gjorde det i sanning. Och förlåt mig, om
jag alldeles mot min vana talat allt för fritt,
liksom jag nu förlåter fru Hedborg, att hon var
borta. Deremot fruktar jag, att hennes åliggande ej
bin* lätt, ty den stackars oerfarna flickan, som så
otroligt besinningslöst inträdde i sitt gifte, är
uppfostrad i den fulla friheten af sina böjelser och
instinkter. Något hvilket säkrast bekräftas deraf, att
hennes far, en förståndig affärsman, lät henne få sin
vilja fram, vid den vigtigaste affären i hennes lif,
och der inga garantier funnos, utom den obetydligaste,
i andra ögon än fadrens och dotterns. Den tid är
förbi, då den gamla trosartikeln v adel förbinder»
utöfvade något välde på kloka sinnen. Nu är det
endast rättskaffenheten och hedern hos individen i
hvarje stånd, som ger säkerhet. - Det gör mig ondt
om detta barn.»

»Då», svarade Estrid, som endast vågade fästa sig
vid de sista orden, »då yppar det sig just nu ett
lägligt tillfälle för herr grefven att visa sitt
intresse för landsmanskapet med hans hustru.»

»Huru så?»

»Löjtnant Stellan hoppades, att herr grefven möjligen
skulle vilja utbyta sina rum mot någon af de två små
lägenheter, som endast lära finnas qvar att få.»

»Herr löjtnanten gör mig icke för stor ära, ifall
han tror mig om att bevisa en sådan välvilja. Icke
blott för landsmanskapets skull vill jag göra det,
utan framför allt för, om den unga frun är sjuk. En
ungkarl kan försaka åtskilliga beqväm-ligheter,
helst då han är van vid resor.»

H Och grefven skulle bevilja en sådan ynnest? Huru
vackert!» utbrast Estrid, gifvande vika för sitt
intryck.

»Säg icke så. Hvad som verkligen är vackrare, än jag
väntade mig af löjtnant Ekenskjöld, är denna omtanke
för hans lilla hustru. Och långt ifrån att tro mig
bevisa en ynnest, skall jag i morgon förmiddag anhålla
hos fru Ekenskjöld att de mottaga min lägenhet, om
löjtnanten icke dessförinnan kommit öfver någon lika
bra. <»

Estrids blickar lyste af medkänsla för uttalandet
af sådana tankar, och hon trodde, att då detta ämne
nu kommit till ett lyckligt slut, hon kunde hoppas
få höra några detaljer från sin väns bröllop och
aå^esa. Förstås att hon redan haft

underrättelse från bruden - tillochmed ett p. s. från
brudgummen. Men nu hördes raska steg i förstugan,
och omedelbart härpå inträdde värdinnan.

»Ack, välkommen, välkommen, min käre grefve
Manfred. Säg mig i första andetaget, huru det står
till med helsan.»

»Jo, min goda fru Hedborg, att tala på samvete,
så är den verldigen temligen bra. Jag tycker redan,
att den här luften är välgörande. Men tillåt mig, med
en gammal väns privilegium,, att utbyta ett tråkigt
ämne mot ett bättre. Fröken har varit så vänlig att
upplysa mig om ändamålet med det aflagda besöket. Huru
befinner sig den lilla nygifta frun?»» »Åhjo, stackars
barn, det var icke så illa med henne. Hon påstod
åtminstone, att hon endast var sjuk af förargelse,
för det hennes man påstod att hon var sjuk. Det är
synd, att en sådan liten enfaldig fågel skall hafva
flugit in i en sådan få-gelfängares nät. Nu har jag
pratat henne i godt lynne, och det blef idel glädje,
då löjtnanten nyss kom hem med den angenäma notisen,
att han lyckats påträffa en god lägenhet, som de,
hvilka nu innehafva den, lemna i morgon.

»’Förträffligt», svarade grefven - men Estrid svarade
ingenting. Det grefven icke låtsat förstå, det förstod
hon, och det bekräftade hennes sorgliga aning för
detta giftermål.

IX.

Förmyndaren på, besök lios sin för detta myndling.

»Hedersvän, hedersvän, din borg vill icke gifva
sig, jag måste ordentligt storma utanverken. Här
finnes först en lång stoltserande betjentslyngel,
som med näsan i vädret ganska afgörande förklarar:
’Herr grefven kan inte taga emot just nu, eftersom
han sofver’. Godt, säger jag, skjutande första hindret
åt sidan; men vid sjelfva ingången till din bevarade
fristad ställer sig en liten pys och försäkrar mig
med tårarne i ögonen, - att grefven icke haft en enda
blund i ögonen på hela natten - det hade pilten hört,
och det vore derför ’så illa, illa’ att nu väcka
honom, eller bara göra något buller. . . . Stackars
barn, som hoppades röra mig. Det gjorde mig, min
själ, verkligen ondt, att jag, i min längtan efter
att få se dig, skulle vara så grym och flytta honom
åt sides, medan jag fick upp dörren, men nu är jag
ändtligen här.»

»Och nu har farbror så godt som kramat ihjel mig, midt
under en angenäm dröm», svarade Manfred, bjertligt
tryckande assessor Hedborgs båda stora händer.

»»Du skall få en trefligare verklighet - jag är
stadd på ambassad från damerna, som invitera dig
på kaffefrukost. Nå, men du ser ju inte sjuk ut,
det påstod ändå min hustru, Efter frukosten fara vi
ut på sjön - är du med om det?»

»Naturligtvis! jag är med om allting, bara farbror
behagar att låta mig stiga upp - derefter måste jag
skynda till badet - jag ser att timmen är nära -
men sedan kommer jag.»

»»Kläd dig du, jag skall ställa mig på tröskeln,
så få vi ändå prata. Beser du åter ut i höst? Då
förstår jag, att det ännu är klent med helsan!»

»Farbror kan vara lugn. Jag har befunnit mig
rätt väl denna vinter hemma i Sverige. Men af
försigtighet ärnar jag, från januari, vistas i södra
Frankrike. Emellertid, på det vår sainmanvaro ej skall
blifva för kort, tänker jag följa med till Hellefors
och stannar en hel månad. Så lyder programmet.»

»Alldeles förträffligt. Men jag förbättrar programmet
sålunda, att sedan du offrat hela hösten åt din
egendom - man råkar känna, hvilken väldig landtbrukare
du är- så kommer du tillbaka, och firar julen hos
oss. .H

»Det säger jag icke alldeles nej till.»

»Yi hjelpa oss utan något alldeles. Men hvad var det
för en pys till dörrvaktare du fått tag i. Han vann
min fulla bevågenhet.»»

»Ja så, lille Håkan-, jo, det är en galant gosse,
som min kusk en gång höll på att köra öfver; men jag
lyckades rädda honom och hans gamla mormor. Sedan
bekantskapen sålunda blifvit inledd, tog jag hand om
båda, och då gumman dog, och slägtingarna, som pilten
var hos, pinade det arma barnet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free