Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några dagar i Schweiz. En rese-skiss af Malin K. (Skrift, som vunnit pris vid Familj-Journalens litterära pristäflan 1876.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En rese-skiss
(Skrift, som vunnit pris vid Familj-
ar du, min läsare, någon gång i början af våren ,
gjort en resa genom sydöstra delen af Baden, *Y inåt
Schweiz? Det finnes två slags resande, hvilka kunde
särskildt tillrådas denna färd: de rent lyckliga,
eller de djupt sorgsna-, de förra för att se sin inre
sällhet liksom återstrålas uti den yttre naturens
lifsfullhet, de sednare för att genom en skön naturs
aldrig förfelande makt blifva dragna bort ifrån sig
sjelfva. Man skulle kunna likna det badensiska landet
vid ett lyckligt äktenskap. Inga vilda, förderfliga
stormar, inga häftiga tem-peraturvexlingar; en
förtjusande vår, en varm sommar, dock ej så het,
att den förbränner alla vårblomstren, en lång och
mild höst, en vinter, som mer liknar ett inslumrande,
än en död. Der finnes kraft utan hårdhet, ljufhet utan
förslappning, solsken och välsignelse öfver det hela.
Våren hade längre än vanligt låtit vänta på sig detta
år. Efter en särdeles sträng vinter, hade regn och
stormar fördröjt utvecklingen i Baden och Schweiz,
liksom öfverallt i de södra länderna. Gräset hade väl
klädt ängarna i grön sammet, men ännu sutto fåglarna
på kala grenar och frågade hvarandra i dämpade toner,
hvad träd och buskar tänkte på, som ej tapetserade
deras sommarbostäder. Då skickade solen slutligen i
sista dagarna af April ett par strålar till jorden
med helsning, att han nu der ämnade återtaga sitt
herravälde. Med förtjusning afkastade jorden genast
sin dimslöja, och stod snart lik en strålande brud
inför sin brudgum solen, som med hvarje eldig kyss
framkallade en glödande ros på hennes förut snöhvita
kinder. På samma gång kom den torra, varma Fohn blå-_
sande några dagar; lik många andra är han ej profet i
sitt eget land, Afrika; men sedan han fått svalka sin
ifver på färden öfver hafvet och utbyta sitt hemnamn,
Samum, mot det tyska Föhn, är han en sann välsignelse
för vissa delar af Schweiz och södra Tyskland, som
utan hans tillhjelp ej skulle få sina drufvor mogna i
de djupa dalarna, dit solstrålarna knappt tränga- ned.
Det är såsom ett pånyttfödande bad för både själ
och kropp att under sådana väderleksförhållanden
resa genom detta sköna land, hvilket, så långt ögat
når, liknar en stor välskött trädgård. Hagtorn,
syrener, accasier, guldregn, jasminer, fruktträd,
allt blommar på en gång, och med en sådan rikedom och
fulländning i form, att hvarje trädgrupp ser ut som en
af trädgårdsmästaren väl radnad bukett. Öfverallt på
höjderna glittrar det som vore dJHfcka bergskrefvorna
öfverdragna med silfverskir» Det är snömasRna från
bergen, som nu, Mkt yra,
af Malin K.
-Journalens litterära pristäflan 1876.)
lössläppta barn, störta ned i dalarna med den sista
helsningen från vintern, hvars inflytande, likt många
andra gamla, blir erkändt först sedan de lemnat oss.
Resan genom Schwarzwald öfver S:t Blasien, inåt
Schweiz är en färd, som ej borde försummas af någon
sann älskare af sköna naturscenerier. Den är ett
förspel, som bereder sinnet på Schweiz’ ännu mera
imponerande natur, och de barrdoftande skogsångorna
tyckas gifva hvarje nerv en ny kraft. Den vägen är ej
heller så allmän och har mera af nyhetens behag. Det
är alltid roligt att blifva öfverraskad af bilder, dem
ej inbillningen på förhand färglagt, sedan reseböcker
och samtal uppdragit konturerna.
Efter några dagars vistande i fransyska Schweiz, i
Bern, Luzern och andra ställen, dem vi besökt förut,
beslöto vi att göra en liten upptäcktsresa genom de
mindre befarna delarna af höglandet. Resans mål var
Chur i Graubiindten, men i stället att med jernbana
och ångbåt färdas ifrån Yierwaldstädtersjön, gjorde vi
upp med vår hotellvärd i Brunnen att för ett par dagar
få hyra ett ekipage, .som skulle föra oss hela vägen
öfver Schwyz och Einsiedeln till Rapperschwyl. Det
ligger någonting högeligen pikant och uppfriskande
uti att sålunda »con amore» färdas genom de härligaste
nejder, stanna der ögat fängslas af någon skön utsigt,
och se allting, så till sågandes, med sina egna ögon
och ej med Bsedekers. - Min glädje stördes dock något
af den ena hästens fallenhet för att göra oförutsedda
skutt åt sidan och hans oroväckande klippningar
med öronen. Jag frågade kusken helt saktmodigt, om
Polles prononcerade afsky för hvita föremål ej kunde
blifva betänklig, ifall vägen vore mycket smal och
afgrunderna på sidan mycket djupa. Derpå svarade han
(naturligtvis I), att så smala äro aldrig vägarna
(att vagnarna rulla i djupet, interfolierade jag inom
mig), och att Fritz dessutom var det snällaste djur,
endast litet ung och oförståndig. »Ej ens på bryggan
vid Rapperschwyl blir han skygg, den har han gått
öfver två gånger», tillade bonddrängen, såsom vore
detta sista argument ett oomkullkastligt intyg för
Fritz’ lugna natur.
»Ej ens . . . bryggan vid Rapperschwyl ... hvad
vill det säga? . . . måste vi öfver der? ... är den
farlig? . . .» sporde Jag andfådd.
»Åh, inte just!’» svarade kusken lakoniskt. »När man
kör säkert så ...»
Dessa oroande utlåtelser dämpade för en stund den
förtjusning, som allt mer och mer intog oss vid
åsynen af de skiftande taflor, som framträdde för
våra blickar. Yägen gick
Sv. Familj-Joum, 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
