Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fregattfågeln - Hymn. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j ill en bland de märkvärdigaste af naturens oändligt
många underbara företeelser må väl med skäl räknas
fåglarnas flygt. Yi äro så vana vid att se flygande
att de alls icke väcka vår förvåning. Men tänka vi
i de förhållanden, som möjliggöra flygten, och taga
vi i betraktande alla de anordningar, hvarigenom den
underlättas och verkställes, så måste vi erkänna, att
alla apparater, som hittills af menniskan uppfunnits,
för att kunna med säkerhet manövrera i luftrymden,
äro - hur stor sinnrikhet än derpå nedlagts -
så ojemförligt underlägsna de verktyg och medel,
hvilka naturen använder, och hvilka vi med våra
flygmaskiner velat efterhärma, att vi nödgas med
förvåning och beundran iakttaga fåglarnas snabba och
lediga rörelser under flygten.
Lufthafvets snabbaste och uthålligaste seglare är
obestridligen fregattfågeln (Tachypetes aquild),
af hvilken här lemnas en afbildning. Han har fått
sitt namn deraf, att man jemfört honom med ett
snällseglande krigsfartyg-, hvad hans vetenskapliga
namn beträffar, så angifver äfven det såväl det
snabba som det sirliga i hans flygt: tachy-petes
betyder snabbflygande, och aquila lik en örn.
Bredden mellan hans vingspetsar är tio till tolf fot,
och kroppens längd omkring tre fot. Fjäderbeklädnaden
är svartbrun, å hufvudet, ryggen, bröstet och sidorna
skiftande i grönt och purpur. Den kraftfulla näbben
är ljusblå vid roten, hvit på midten och mörknar
mot spetsen. De med simhud försedda fötterna äro
ljust karminröda.
En egendomlighet hos denna fågelart är en
orange-färgad, obeijädrad strupsäck, hvilken tvärtom.
Han kunde med skäl kallas en tropikfågel, om icke
denna benämning blifvit gifven åt ett annat slägte
inom de pelikanlika fåglarnes ordning, till hvilken
äfven fregattfågeln hörer, främst åt den så kallade,
»solens son", med hvilken han delar samma hem, emedan
han liksom denne kretsar öfver de mellan vändkretsarna
belägna hafven, dock utan att i allmänhet aflägsna
sig längre än femton till tjugo mil från kusten. Men
man har äfven någon gång påträffat honom ända till
hundra geografiska mil från land.
Fregattfågeln.
efter behag kan fyllas med luft eller
Höken och pilgrimsfalken, hvilka äro så utmärkt
snabbflygande, nödgas ofta nog att förfölja sitt
tilltänkta byte ända till en half mil, innan de
upphinna det-, fregattfågeln deremot störtar sig med
blixtens hastighet på den han utsett till föremål
för sin förföljelse, och hvilken han med sin skarpa
blick nyss sett gripa en fisk ur vattnet, af skär
honom all möjlighet att undkomma och tvingar honom
att återgifva det redan ned-sväljda bytet. Har han
fångat en fisk, men icke fått den i lämpligt läge för
nedsväljandet, så släpper han den två, tre gånger,
störtar sig efter den och fångar den ånyo, utan att
den hinner beröra vattenytan.
Men icke nog med att han angriper andra
fiskande fåglar, stundom vågar han äfven trotsa
menniskan. Kapten Querhoent berättar, att han vid
landstigning å ön Ascension, plötsligt såg sig
omhvärfd af en väldig svärm af fregattfåglar. »Med
slag af en käpp», säger han, »dödade jag en af dem,
som ville bortsnappa en fisk, som jag hade fångat;
och samtidigt kretsade
flera andra fregatt-fåglar på endast några fots
afstånd öfver kokkitteln, och gjorde åtskilliga försök
att komma åt köttet, som låg deri, oaktadt en del af
besättningen var till-stä<Jes och på samma sätt som
jag försvarade sin middagsmat.»
Man har velat lägga en liknande tilldragelse till
grund för en berättelse af Virgilius i tredje sången
af Aeneiden, der han talar om harpyer, döttrar af
hafvet och jorden (egentligen af Pontus och Terra),
om hvilka man sedermera fick samma föreställning som
om furierna. Virgilius skildrar dem på följande sätt:
"Jungfrulmfven på kroppar af fåglar–––
–––-med klor beväpnade händer, af hunger
evigt bleknande kinder ––––––––––
Plötsligt ofvanifrån bergsryggen Harpyerna sänka
Till oss sin rysliga flygt och flaxa med dånande
vingar. .
Oss undryckes vår spis––––––––– -
Flyger med krokiga klor den skriande svärmen omkring
oss Och oskärar vår kost. Nu följesmännen jag bjuder
Gripa till vapnens värn emot det förhatliga slägtet.
Fåfängt! Fjädrarne trotsa vårt stål, och ryggarne
såren Hastande dock sin flykt, de högt emot stjernorna
svinga, Från halfslukade rof - –-."
.långt bortom de blånande rymder, 0 Omgifven af
vaggande palmer I glans, som då solen i öster Klä’r
bergen med flammande purpur, Står Edens doftande dal.
Hymn.
Der tronar Den Högste, ombrusad Af lof från serafernas
psalmer Och helsad af saliga röster Han leder
så~inenniskors öden, Som verldars oändliga tal! -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
