Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan och källan. Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
doftar så ljuft, och ifrån grenen qväder sin visa,
qväder så ömt vingade sångarn.
Längtande mön sträcker, berusad, famnen emot .vännen,
som varit, vännen, som är allt för dess hjerta.
Se - i en blink . solen blir skymd af dunklaste
töcken. Ynglingen, han som nyss vid dess sida
svärmande satt, möter ej hennes vänliga armar, trycker
ej eldigt mön i sin famn, plockar ej kyssens lifvande
drufva från hennes mun.
Säg, o hvi dröjer
älskaren så?
Dröjer? - Han fanns ej
nyss vid dess sida-,
synen, hon sett,
var ju en villa,
var ju en dröm,
- endast en dimbild,
stigen ur känslans
brusande ström.
III.
Än en gång vid källans vatten satt den unga, satt
allena. Höstens dag var kommen redan, vissna bladen
uti flockar föllo ned på bleknad gräsbädd; sommaren
var död, naturen likbegängelsen sågs fira.
Satt hon då vid källans spegel, längterskan, den unga
Öda, såg sin bild, ej mer densamma som den varit, -
ack! en höstvind, lifvets kalla vind, förhärjat ej
allenast kindens rosor, äfven hjertats.
Se, hon sörjer!
Hvarför sörjer hon? - O, fråga blomman, som med
lutadt hufvud trår till solen, som försvunnit, -
fråga den, som uti drömmen jordens högsta sällhet
smakat och som vaknar upp och finner allt omkring
sig mörkt och qvalfullt! Så som de den unga sörjer,
så hon saknar hvad som varit,
Sakta hennes läppar hviska: "O, nu minnes jag, hur
barnet såg sin bild i källans vatten, mins hur jag
med späda handen ville smeka den, men vågen grumlades
och bilden flydde,
Hvad jag såg var ju en skenbild utaf lifvets sanna
lycka.
Samma syn jag såg ju sedan, såg mitt hjertas egen
älskling, såg den le emot mig ljufligt, hörde den
förrädiskt lofva allt hvad högst jag kunde önska,
såg den åter vika från mig, just då jag, förmäten,
tänkte att få famna den för evigt,
Sol, som nu till nedgång lutar, O, när skall din
milda stråle bryta dunkel sky, som döljer älsklingen,
som än jag saknar, men hvars bild mig städse följer?
Så hon klagar, bleka flickan, sänker hufvudet -mot
barmen, lik ett ro, som böjs af vinden,
- aftonsolens sista stråle vänligt kysser hvita
kinden.
IY.
Der ljöd en röst i qvällens frid, den hviskar sakta:
»kom Framåt, framåt! - ännu är tid, än allt kan
vexla om.»
Hon slog sitt öga upp, hon såg ej källans spegel mer;
der låg en sjö med stormig våg, en fjellhög strand
hon ser. »Framåt!" .- ljöd rösten.
»»O, men säg, hvar finns en farkost här?»
- »Igenom vågen går din väg, är jag dig icke när?»^
Då snabbt hon ilar dit med mod, der vreda böljor gå,
- strax stormens vinge stilla stod, och lugn är
bölja blå.
Och vattnet vek från flickans fot, der gladt framåt
hon gick, till dess på stranden midt emot en hvilostad
hon fick.
»Ej längre nu du dröja får»; ljöd stämman - »ej
förgät, din bana ännu vida går med många trötta fjät!»
- »Ack naken är min fot - o se, hvad törnen på
min stig!
Dock - när de såra, vill jag le, om du blott följer
mig.»
Så sagdt; hon träder lugnt framåt;
- hvad under nu på nytt! - hon ser den törnbeväxta
stråt till blomsterfält förbytt.
Men plötsligen, der hon går fram, en naken mark sig
ter; Från branta fjellets högsta kam . förskräckt
hon blickar ner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
