Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarnes adel i hvardagslag. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
86
under sommaren om söndagarna en vanlig syn att se
kullorna, då de gå hem från kyrkan, skocka sig samman
och sällskapa med pipan i munnen. Är det då riktigt
lugnt i luften, så ser man på det moln af tobaksrök,
som sväfvar öfver dem, hvar en sådan skock stryker
fram, äfven om den är långt aflägsen och i öfrigt
undanskymd. Det behöfver väl ej sägas att männen dela
denna smak.
Ehuru icke fullt så resligt till växten, som grannarna
i Orsa och Eättvik, är morafolket dock" starkt bygdt
och välbil-dadt. Dess allmänna karakteristik tecknar
en författare sålunda*:
»Ansigtsprägeln, liksom lynnet, merändels allvarligt,
stundom sträft och frånstötande, men blicken uttrycker
derjemte skarpsinnighet och eftertanke. Morakarlen
är ömtålig och minnesgod för den minsta förolämpning,
verklig eller inbillad; dessutom envis, klyftig i tal
och svar, processlysten äfven i småsaker, med ett ord
’stridig af sig’, som det heter. Huru upphetsad han än
må vara, äger han dock ovanlig sjelf beherrsk-ning och
naturlig värdighet, som torde vara urminnes arf. Det
är endast i frågor om ’mitt och ditt’, som han glömmer
sig och brusar öfver. Yid allmänna öfverläggningar
kan han svårligen öfverträffas i allvar, sans och
lugn hållning. I allmänhet äro morakarlarna pålitliga
och trofasta-, men öfvergå de till motsatta sidan,
utmärka de sig ock för mera slughet, för att icke säga
illfundighet, än man vanligen finner i Dalarne. Kärlek
till sjelfständighet och frihet är måhända deras mest
framstående karaktersdrag; men äfven detta urartar
ofta nog till trots och öfvermod.»
Morakarlen är driftig och förslagen i handel, och det
säges bland hans grannar, att han ej gerna försummar
något tillfälle att göra sig till godo det "praktiska
snille», hvarför han bär namn. Denna egenskap, jemte
andra, som sticka af mot dalkarlarnas i allmänhet,,
tillskrifver man den omständigheten, att morafolket
ströfvat och ströfvar vida omkring, dels för att
söka arbete, dels för att idka köpenskap. Och den,
som ser sig mycket omkring i verlden, lär sig också
mycket, heter det. Deraf vill man ock förklara den
söndring i religiöst afseende, som här yppat sig och
framkallat den bekanta baptistförsamlingen i Våmhus,
förut tillhörande Mora, nu bildande eget pastorat. De
täta och talrika utvandringarna till andra orter hafva
medfört stora, omstörtande nyheter i seder och åsigter
och skola väl slutligen utplåna alla ursprungliga
egenheter, såväl i afseende på karakter, som på
klädedrägt, seder och lefnadsvanor. ’ Ännu hänger
dock det envisa fasthållandet vid det gamla qvar,
hvarpå kan som exempel, bland annat, anföras, att
då Carl XV förklarade sig vilja skänka en orgel till
Mora kyrka, svarade moragubbarna, efter en grundlig
öfverläggning, att de icke ville hafva någon orgel,
om de icke på samma gång finge äfven en orgelnist
för intet. Ännu i dag sakna de också orgel i kyrkan.
I afseende på skicklighet i olika slags händaslöjder
står morafolket främst i Dalarne, och här påträffa
vi en af dess aktningsvärdaste och betydelsefullaste
sidor. Visserligen är jordbruket hufvudnäringen,
och har varit det af ålder, men, föga rationelt
bedrifvet, som det varit, har dess afkastning icke
motsvarat behofven, och derför har nödvändigheten
påvisat andra förvärfsvägar.
De olika slöjdalsterna, om hvilkas tillverkning och
beskaffenhet vi här nedan skola nämna några ord,
afyttras hufvudsakligen genom qvinnorna i andra
bygder, ja, äfven långt bort i främmande x land,
dit kullorna sökt sig väg och der de för-värfvat
sig godt anseende. Sålunda utsträcka de, som göra
affärer i hårarbeten, sina handelsresor till Danmark,
Tyskland, England, Frankrike, Kyssland och Amerika
och förtjena i allmänhet rätt bra. Ej sällan händer
det, att en kulla gifter sig i det främmande landet
och stannar der. Mari har exempel på, att sådana för
värf vät sig en mycket ansedd samhällsställning. I
Mora är det ganska vanligt att påträffa bondqvinnor,
som tala ledigt tyska och isynnerhet engelska,
hvaröfver främlingar, som besöka trakten, ej litet
förvåna sig. I allmänhet återvända de kringresande
dock till barndomshemmet och dess i deras ögon
* Beskrifning öfver provinsen Dalarne. Falun,
C. Nordin.
oförlikneliga natur och antaga åter socknens drägt
och seder. Annars är moradrägten så förknippad med
håraffärerna, att om någon af grannsocknarnas qvinnor,
hvilket under stundom händer, lär sig göra hårarbeten,
så anlägger hon alltid den för morakullorna vanliga
drägten, när hon vandrar ut i verlden.
Hvad morakarlarna beträffar, så hör det numera till
sällsyntheterna att de utvandra på »herrarbete»,
som det heter. Sedan spekulationen hunnit upp till de
väldiga moraskogarna, finna de i skogsdriften större
förtjenst, än af att vistas på lös fot i främmande
bygder. Äfven har jordbruket, sedan ansenliga
odlingsföretag betydligt utvidgat den bärande jordens
areal, börjat taga flera armar i anspråk, än förr. I
samma mån har ock åtskilliga arter af husslöjd börjat
gå tillbaka, hvartill för öfrigt en segrande täflan
i andra orter bidragit.
Liksom förr nästan hvarje by hade sin särskilda bylag
eller by ordning, så hade den äfven hvad slöjder
beträffar sitt särskilda yrke. Och dermed fortsattes
ännu. Så tillverkas laggkärl och -väfskedar i G er
sås, GåpsJms och Oxberg; hår-och korgarbeten, rissel
och såll i Våmhus och Bonas-, »dragkistor» och andra
snickeriarbeten i Nusnäs, Farnas och Noret; klockor
och messingskammar i Hemus, Selja, Langlet, Östnor,
Öna och KråJcberg. De bekanta byarna Morkarlby,
Utmeland, Vinas, Vika och Isunda sysselsätta sig
jemförelsevis ganska litet med slöjd. Vikaborna hafva
ett ganska gifvande näringsfång i fiske.
Öfverallt påträffar man händigt folk. De mekaniska
anlagen uppöfvas från barndomen till stor skicklighet,
och i högsta måtto aktningsvärd och förtjent af
efterföljd är den flit, som utvecklas i morahemmen och
som så fördelaktigt utmärker dessa framför hemlifvet
i många andra trakter, der man helst sofver bort
tiden. Hvarje stuga är der en mekanisk verkstad, der
man ej sällan ser en liten parfvel stå vid svarfven,
medan en annan liten en drar hjulet, och gravörer
äro alla.
Såsom förut nämndes, hafva ökad skogsdrift, som på
senaste tiden tilltagit i oroande grad, och betydligt
utvidgadt jordbruk börjat lemna mer sysselsättning
åt befolkningen, än förr. Derigenom har mångslöjden
i hemmet icke blott icke utvecklats, utan gått något
tillbaka.
Under sådana förhållanden kan man säga, att det
var ett i dubbelt mått tidsenligt företag, då en
driftig man, ingeniör Aug. Nilsson, 1865 anlade
en mekanisk verkstad i Östnor för tillverkning af
symaskiner. Första lokalen utgjordes af en liten
stuga, men företaget växte snart ut och samlade
omkring sig de skickligaste arbetarne i socknen,
främst urmakarne. Nu drifves denna mekaniska
verkstad i ganska stor skala af ett bolag, stif-tadt
af grundläggarén. Ingeniör Th. Bäckström leder
verkstadens arbeten, som vunnit godt erkännande på
flera utställningar inom och utom landet. Symaskiner
tillverkas af de mest använda modeller, såsom
Singers, Wheeler & Wilsons, Grover & Bakers,
m. fl. »Mora skyttelmaskin N:o l» uppmärksammades på
verldsexpositionen i Paris 1867. Det är. en enkel,
lättskött pjes, synnerligen lämplig för allmogen. Alla
maskindelar göras i Mora, somliga i hemmen, för att
sedan hopsättas i centralverkstaden.
Denna verkstad har gifvit en helsosam väckelse åt
näringsfliten i Mora och satt ny fart i utvecklingen
af folkets medfödda anlag för mekanisk slöjd. Den
riktning, hvari dessa anlag derigenom blifvit
ledda, bör också för det stora flertalet blifva mer
inkomstbringande, ty under de gamla förhållandena var
det endast ett ringa fåtal, som drog vinst af hemmens
flit, .de så kallade förläggarne, hvilka förskotterade
arbetarne och sedan för egen räkning och vinst
besörjde de förfärdigade artiklarnes. försäljning
nära och fjerran. Arbetarne lyckades sällan bringa
sin ekonomi utöfver stadiet: bröd för dagen.
I Mora finnes mycket välburget folk, de så kallade
storbönderna, men äfven många fattiga. Dessa bilda två
motsatta partier, hvilka med ofta vidt skilda åsigter
möta hvarandra i de flesta gemensamma eller allmänna
angelägenheter, utan håg att gå hvarandra till mötes,
ty den fattige är lika rik på envishet som den burgne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
