Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaffebönan. Qvasikulturhistorisk skiss. Karl Wetterhoff - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlen. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
turkiskt café till den lyx och konstnärliga utstyrsel
som slösats till exempel på Grand Café i närheten
af nya operan i Paris. Man får här bland annat se
monumentala takmålningar af samtidens mest berömda
mästare af franska skolan.
I Sveriges hufvudstad har äfven icke ringa lyx i
utstyrseln af caféer blifvit utvecklad, men några
takmålningar hafva vi icke. På Hotell Kydberg finner
man deremot ett tak med infattade rutor och rundlar
af spegelglas. Då man ser uppåt har man sålunda nöjet
att se sig sjelf med hufvudet ned och fötterna upp gå
i taket som en fluga. Idéen är nog mera originel, än
lyckad, isynnerhet som i våra lokaler fortares vida
mera punsch, än kaffe, hvadan man icke synes böra
utsätta kunderna för för svåra prof med afseende på
sinnenas reda och kroppens jemn vigt.
Men återvändom till Frankrike. Det är som sagdt
isynnerhet omkring Medelhafvet som man finner
kaffets och caféer-nas förlofvade länder. Också
öfverträffas sjelfva Paris i detta hänseende af
Marseille, hvarest Le Grand Café är att nämna såsom
det förnämsta i verlden med afseende på storlek samt
dyrbarhet och konstnärlighet i utstyrsel. Särskildt
märkes en magnifik takmålning med olympiska gudar
och allegoriska figurer.
Ämnet är måhända icke det allra lyckligast valda, ty
veterligen fanns intet kaffe i Olympen, såvida icke
den nektar, som de gamla grekiska skalderna nämna
såsom gudarnes dryck och om hvilken alla närmare
underrättelser saknas, i sjelfva verket var kaffe,
hvarom kännedomen sedermera under årtusenden skulle
gått förlorad. För min del skulle jag hellre välja
historien örn eremiten, herden och getterna till
föremål för en monumental takmålning i ett café. Men
sagan är måhända icke nqgp allmänt känd. Jag har den
icke heller direkt från någon arabisk författare,
utan har helt enkelt i min tidiga barndom hört den
af en gladlynt gammal man, en vän i mina föräldrars
hus, der han n&stan dagligen infann sig för att vid
en kopp af sin älsklingsdryck prata bort en stund
vid aftonskymningen.
Utan att sjelf vara någon passionerad vän af kaffe
kommer jag ofta att tänka på eremiten, då jag i mitt
närmaste grannskap ser en god gammal gumma pyssla och
spraka med sin lilla kaffepanna, som regelbundet tre
gånger om dagen, morgon, förmiddag och eftermiddag,
skänker henne en liten solglimt med värme och ljus i
lifvets kulna och skumma afton. I mitt sinne prisar
jag då eremiten såsom en af mensklighetens största
välgörare.
Karl Wetterhoff.
Estrid.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
XIII. »Hvad tjenar <let till att glädja
var sannerligen ingen ringa glädjekänsla, som
genom-strömmade Estrid, då dörren slöts efter den
man, som upptagit en så stor roll i hennes unga lifs
drama. Huru varmt tackade hon Gud, som bistått henne
i det afgörande samtalet, och huru varm var också
den tanke, hon egnade honom, som försvarat henne mot
assessorn och hans fru. Hon skulle meddela honom så
mycket hon kunde af det slutade mötet och han skulle*
blifva tillfreds. Hon såg på klockan och tyckte det
vara bra långt till klockan fem, då de ärnade sig ut
på vattnet. Assessorn skulle fiska ...
Medan hon frammanade alla glada bilder, var hon dock
besvärad af att återhålla en, som hon ej tordes tänka
på - skuggan, som tvungit Stellan att öfvergifva sin
skamliga vakt . . . Icke skulle grefven ... Åh nej,
nej . . .!
Slutligen återkom tant Charlotte, men långt ifrån med
sitt vanliga fryntliga utseende. »Huru är det? tant
har råkat ut för någon ledsamhet?»
"Ja, nog har jag råkat ut för något starkare, än en
ledsamhet. Men låt mig först veta, hvad väg du kom
med löjtnanten?»
»Jag har haft en fullständig segtr. Och likväl skildes
vi som vänner. De resa i eftermiddag.»
»Det var icke för tidigt! Talade han om telegrammet,
som han fick i går qväll? Ja, jag ser att du vet det -
och ändå gick han hit och meddelade hustrun ingenting
. . .» I fall du icke haft den dårskapen, att lofva
taga emot honom, så hade de nu redan varit ute.
»Om det var en dårskap, jag begick, tant», svarade
Estrid med en sådan värdighet, att hon imponerade
på sin värdinna, »så ångrar jag den icke; ty resa
de äfven senare, än de borde hafva rest, så är
Stellans sinne nu lämpligare, för hvad helst som
väntar.» I hemlighet lyckönskade sig Estrid, att fru
Hedborg icke visste något om det sista, som Stellan
anförtrodde henne, w Men», tillade hon, »hvad är det,
som bekymrar tant?»»
»Jo, det är verkligen något att vara bekymrad
för. Grefve Manfred har nu på morgonen allvarsamt
insjuknat; det skedde plötsligt medan gossen var här,
och sedan klockan 11 hafva tre läkare konsulterat
med hvarandra - båda stadsläkafne och en doktor
bland badgästerna. Då min man lemnade dig, mötte
han betjenten, som kom för att kalla honom, och som
han i förbigående lät mig veta ett ord vid badet,
så sprang jag också dit bort, för att höra om jag
kunde göra något.»
Estrid hade icke fallit in med ett enda utrop; men nog
var det något i hela hennes väsende, som tillkännagaf
att hennes själ med pinsam klarhet fattade det som
berättades.
»Icke . . . icke», stammade hon, »hade någon särskildt
omständighet förorsakat denna olycka?»
»Det är likväl troligt. Betjenten, jag menar icke
gossen, den fingo vi ingenting ur, han har talat om
för Hedborg, att grefven kom hem mycket sent, och
att hans kappa då varit alldeles liksom genomdränkt
af nattfukt. Han hade varit hemma först då han kom
från oss, men senare gått ut igen.»
Många dagar, slutligen hopsummerade till tre hela
veckor, hade förflutit sedan grefven’insjuknade,
och nu först hade herrar läkare förklarat honom utan
all fara för denna gång, men derjemte yttrat, att
han redan tidigt på hösten måste begifva sig till
Italien och stanna der till långt fram på våren.
Under hela denna tid hade fru Hedborg dagligen besökt
honom samt emottägit och framfört många vackra
helsningar till Estrid. En gång hade han till och
med småleende yttrat, att han kände sig stolt öfver,
att hans »konstaterade faktum» blifvit rättfärdigadt
genom fröken Estrids väl använda makt.
Då fru Hedborg meddelade dessa helsningar,
var hon långt ifrån att ana, det Estrid erhöll
underrättelser äfven från annan hand. Ungefär en
vecka efter grefvens insjuknande - en vecka, som hon
marterat sig sjelf, med de plågsammaste sam-vetsqval
öfver den del "hon hade i hans förkylning – kom en
morgon under tant Charlottes badtimma unge Håkan på en
beskickning. Denna gång medförde han ej ett telegram,
utan en präktig blomsterbukett.
»Så välkommet att få se dig, lille Håkan - du är nog
ständigt hos din husbonde?»
»Säkert; men i går afton sade grefven till mig,
att jag skulle gå och beställa den vackraste
blomsterqvast, jag kunde få, och att jag skulle hämta
den till honom på morgon.»
»Men hvarför skyndar du då icke - kanske längtar han
efter den?»
»Åh nej», svarade pilten helt tryggt, »jag har redan
varit hemma, men grefven märkte, att han var för
svag att stå ut med lukfcen, och så kom han i håg,
att fröken tyckte mycket om blommor, och skickade
mig hit med dem.»
»Ja, ja, jag är förtjust i blommor.» Hon tog hastigt
buketten och förde den öfver ansigtet. »Hvad de
äro herrliga!»
Sv. Familj-Journ. 1877.
12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
