Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlen. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
»Estrid!
Under de två veckor vi varit hemma, fruktar jag, att
jag ännu föga uträttat för det värf du ålade mig. Men
misströsta ändå icke om mig, ty i det fallet är min
vilja otillräcklig för allt.
Heléne far lyckligtvis behålla sin far, men
tillfrisknandet ’ går långsamt - och jag finner
nu, att hon verkligen disponerar öfv,§r andra, än
narraktiga känslor. Hon är vid faderns sjuksäng
en tålig, öm och aktningsvärd dotter, och ändå
. . . ändå!
Jag tror att det är så godt att jag stannar här i min
redogörelse - ty jag uthärdar icke, att du än en gång
kallar mig ’omanlig’. - och ännu mindre vill jag höra
talas om ’medömkan’.
Glöm mig emellertid icke alldeles! Stellan.»
»Nå, men med det här kan både vän och ovän vara
belåten», utbrast grefven, som alldeles icke försökte
dölja sin förtjusning öfver de båda citerade orden,
hvilka läto honom fullkomligt inblicka i det der
mötet, som han aldrig fick veta nog om.
Estrid räckte honom n:o 2, innehållande:
»Naturligtvis väntade jag icke ett svar och derför
blef jag icke heller bedragen af någon enfaldig
förhoppning.
Jag har öfvertagit svärfars enskilda brefvexling,
måste underkasta mig långa, tråkiga affärssamtal,
och lofvat honom, att göra hvad du tillrådde mig
- tåga afsked och ingå såsom associé i hans stora
affär. Endast på det sättet anser sig den hedersmannen
kunna hålla tummen på sin herr svärsons öga. Men jag
gör honom den rättvisan, att hän icke begår någon
klumpighet, då han vidrör kamratlifvets faror.
I en annan sak måste jag ordentligt respektera
honom. - Ehuru han har de allra skarpaste ögon, så
ser han ändå ingenting der han ej lör se, och Heléne
har den vackra förtjensten, att alltid lemna tårarna
qvar i sin parfymerade näsduk, som hon lägger på
toaletten, innan hon går in till den sjuke . . . Men,
efter hvad jag kan finna, har på senare dagarne
ingen näsduk blifvit anförtrodd åt toalettbordets
grannlaga tystlåtenhet.
Stackars liten, hon håller på att inlära sig första
bokstäfverna i qvinnoalfabetet. Jag tänker mycket på
ditt råd, att jag sjelf skall uppfostra henne. Eedan
har hon kommit derhän, att hon ej mer uttröttar
mig med försäkringar om sin dyrkan och bjuder mig
icke heller på alla sina nålpengar, då jag kommer
från staden och hon inbillar sig att jag förlorat
på spel. Stundom följer hon sjelfmant med på mina
promenader till smedjan, och jag visar henne ej
tillbaka, ty hon har stundom tankar och ord, som
jag icke begriper hvarifrån hon får dem. De äro just
icke, tror jag, af stort värde, men enfaldiga äro de
icke. Med ett ord, hon är snäll, kanske vill också
du då blifva det.
Stellan.»
»Fröken Estrid har utfört ett underverk med honom. Ett
värdigt verk för en värdig qvinna. På Guds makt skall
den lilla hustrun blifva lycklig och äfven han, ty det
ligger snarare ett forklädt, än verkligt lättsinne i
hans ton ... Nu får jag n:o 3, - säkert frökens svar,
som han gjort sig förtjent af.»
»Skall ni då lika öppet säga er mening derom?»
»Ja, h"ta derpå.»
Han höll det ett par ögonblick stilla i handen.
Sedan vände han sig åt sidan medan han läste:
»Bäste Stellan!
»Jag skulle icke lita på styrkan af dina föresatser,
i fall de mera brådstörtadt utfördes. Och ehuru ditt
sista bref visade, att du icke glömt hvarken ditt
suveräna högmod, eller din gamla vana att kasta det
pikanta skämtet öfver allvaret i grunden, så tror jag
likväl nu på din kraft och din vilja mera än någonsin
och med innerlig glädje har jag märkt, att du funnit
det din hustru äger aktningsvärda egenskaper. Ack,
vårda henne med godhet! Hon är så ung, så full af
hänförelse för sin man, men ingen förmår bättre än
du sjelf leda hennes öfverdrifter till det lagom,
som med tiden skall bilda bådas er lycka.
Med stort deltagande förnimmer jag ditt praktiska
beslut. Snart skall det visa sig, att du, inne i ett
värdigt och intresse-
gifvande arbete, blir en sådan man, som från sin
aktade ståndpunkt ler åt forna tiders lättsinne
och dårskap.
Din tillgifna barndomsvän Estrid.-»
Den unga brefskrifverskan såg orolig ut. Hon tyckte
att grefve Manfred teg allt för länge.
Men nu vände han sig om och räckte henne handen med
en blick, som hon först fann oöfversättlig och likväl
förstod så fullkomligt, att hon icke kunde fritt höja
sin blick till honom.
»Jag skall angående ert bref uttrycka ’min tanke i
ett enda ord. Det är visserligen en kort recension,
men måhända skulle en. författarinna till yrket icke
försmå det af en kritiker. Detta ord är ... tade -
och låt oss nu tala om ett annat ämne.»
»Gerna!» , »Anar ni det, så svara mig icke
förbehållsamt.»
»Det är om er resa.»
»Ja, visst! och om en bön, som jag önskar ställa till
er. Skulle ni misstycka, om jag skickar er ett och
annat blad af mina reseintryck.»
»Misstycka! Huru kunde grefve Manfred mera glädja
mig? Jag blefve djupt tacksam!»
»Menar fröken Estrid fullt uppriktigt?»
»Fråga mig icke detta! Ett tvifvel smärtar mig.»
»Men skall jag också erhålla svar? Utan att lita
derpå lör jag ej skrifva.»
»Min själ», återtog hon, »sträfvar efter allt slags
utveckling på de vägar, dit den kan nå, och jag är
innerligt öfvertygad, att brefvexling med en man af er
intelligens, er karak-tersriktning och sanna mildhet
skall vara för mig icke blott lärorik, utan af stort
intresse. Behagar ni antaga detta som ett svar?»
»Ja, af hjertat - och då vi icke kunna glömma
hufvudorsaken, som drifver mig ut till ett varmare
land, så låt mig få hoppas att om ...»
»Nej, nej, jag vill icke tänka på detta?» utbrast
Estrid bleknande.
»Men då är ni långt svagare, än jag hoppades. Döden,
Guds betrodde budbärare till hans barn på jorden,
är ju den trogne kamrat, som alltid följer oss, om
han än dröjer att räcka oss handen. Jag har ständigt
kännt mig förtrolig med honom och ändå är mitt sinne
fullkomligt fritt från all sjuklighet. Jag har fullt
intresse för lifvet och känner mig glad att veta, det
mina åsigter, såväl i hvad som rör samhällsfrågor, som
ock i de enskilda pligterna mot mina underhafvande,
skola till fullo utvecklas af den man, hvilken ärfver
min egendom, i fall jag dör ogift.»
»Grefve Manfred får icke missförstå mig. Det är icke
för döden jag bäfvar. - Jag har under långa, tunga
och smärtfulla år betraktat honom som en räddare, och
jag känner i denna stund, då mitt lif eljest på ett
ljusare sätt omgestaltat sig, att den dag kan komma,
då jag välsignar honom som en dyrbar och efterlängtad
vän - den ende, som har i sin makt att visa mig vägen
till förhoppningarnas säkra land.»
»Så hör jag er gerna tala! men hvarför skyggade ni
nyss tillbaka för den antydan jag gjorde.»
»Derföre, att i fall grefve Manfred för alltid
stannade på främmande kust i följd af den sjukdom,
som utbrast vid vår gemensamma badort, jag skulle
komma att . . . att marteras af samvetsqval. - Detta
är ju naturligt!»
»Jag tycker», svarade han i en ton, som förrådde
missnöje, »att fröken löser problemet mer egoistiskt,
än jag väntade; och det skulle visat ädelmod,
i fall fröken, enligt min nyss uttalade bön, icke
återkommit till detta ämne. Först och främst - om
saken nödvändigt skall af handlas - var det af ren
händelse, som jag passerade den trakt vid sjösidan,
der jag råkade störa löjtnantens betraktelser, och,
för det andra och sista, hade jag, som tillbringat
en god natt, på morgonen från en vän erhåDit ett
bref, som upprörde mig något. Men icke ens det hade
del i min sjukdom, hvilken herrar läkare enhälligt
förklarade vara en följd af, att jag reste ut allt
för tidigt efter det lindrigare sjukdomsanfall,
jag haft på vägen. Och nu hoppas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
