Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlen. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
XVII. [Bref från Olivia till EstridL.
"Ändtligen, min högt värderade vän, hafva vi, på väg
till hemmet, efter en nära treårig frånvaro, anlupit
en fransk hamn och sedan min man, alltid åtföljd af
sin trogna ledsagerska, förstås, gjort ännu en resa
på endast två månader, så äro vi innan slutet af
Oktober på Guds makt i Sverige, der fartyget skall
få vinterhvila och behöflig reparation.
Men nu är att säga, det jag för min del då går i
hamn på allvar. Jag har under dessa tre år njutit
och erfarit så mycket, att jag tror mig kunna lefva
på minnet och Vilhelms bref, då andra pligter än
hustruns fordrar, att jag bildar ett hem, der jag
kan med stolthet och glädje mottaga herr kaptenen
om vintrarna, ty hädanefter blir det antagligen
inga treårsturer.
Detta förutsändt, förstår du med hvilken innerlig
tacksamhet Vilhelm och jag emottaga det hjertligt
gjorda anbud, som i din mans bref här mötte oss. Hvad
kan vara heniigare, än att slippa småstadslifvets
minsann icke små pretentioner, och i stället få
bo så nära eder på det lilla förtrollande Billeby,
som grefven hittills haft uthyrdt åt alla möjliga
enkenåder. Må dessa nådigt förlåta det företräde, ni
skänker åt kapten Vilhelm och hans lilla familj. Men
ordentligt hyreskontrakt måste det vara, eljest kunde
jag ej njuta den fulla lycka, som väntar mig.
Naturligtvis hade jag hoppats, att äfven några rader
från dig varit mig till mötes. Men då grefven i ett
ytterst grannlaga språk lät förstå, att du ej var
riktigt frisk, men att han hade det glada hoppet,
att det onda skulle vara öfvergående, drog jag den
slutsatsen, att Malmstafred nästa år möjligen skulle
få en arftagerska, som bestrede den redan rotfaste
arftagaren det oförminskade arfvet. Tro nu för all
del icke, då jag antager ankomsten af en arftagerska,
att jag drifves af hemliga spekulationer för min
tvåårige lille sjögasts räkning - nej, bevar’s, vi
äro mycket blygsamma. Jag tänker han skall vara rätt
belåten att låta engagera sig som underbefälhafvare
på grefve Manfred juniors lustkutter, då det behagar
honom att anställa resor på dammen eller i det stora
diket. Och denna lustkutter, detta allra näpnaste
lilla fartyg, som min man vid lediga stunder roat sig
att förfärdiga och konstruerat efter bästa modell,
hoppas jag lika mycket skall glädja din son, som
det gläder min, att andäktigt, stående mellan pappas
knän, betrakta huru han täljer, limmar, målar, och
med segelskrud, hvilken jag förfärdigat, ut-stofferar
det nätta miniatur-skeppet.
Men, lemnande dessa glada, barnsliga bilder, kommer
jag nu till ett ord af allvar. Vet du, min Estrid,
att det för mitt hjerta är liksom det smektes af den
ljufvaste vårvind, hvar gång jag i ditt sista bref
läser om den smekande vårvind, som ständigt omgifver
ditt och din ädle makes husliga lif. Jag förstår
de orden. - ’Manfred har den lyckliga förmågan att
hushålla med’sällheten så, att den ständigt är ny och
ständigt blir fastare för hvarje år Gud tillåter den
att vidvara. Vår förening är den allra fullkomligaste,
som jag mellan två menskliga väsenden kan tänka
mig. Och likväl sysselsätta vi oss ganska mycket på
skilda håll med olika intressen. Men just detta ger
sedan en lifligare och friskare färg åt vår solvarma
lycka, aldrig hittills aibruten af ett allvarsamt
moln, ty Manfreds helsa är underbart förbättrad. Och
vår lille Mannes ankomst har så fulländat den, att
jag stundom tänker, att jag måste vara beredd på
någon vexling. Det är otroligt, att jag, hvars hela
barndom och ungdom var så glädjefattig, skulle få
kanske alltför länge lefva i lifvets solsken. Men det
är ej med sorg jag tänker på vexlingen - jag njuter
sällheten utan att sjelf förbittra den med fruktan,
jag säger med ödmjukhet - ske din vilje, min Gud/
Ja, min Estrid, så böra de lyckliga känna och
tänka. Må din fridfulla himmel länge glänsa utan
moln, men komma de, så ser jag att din själ icke
skall redlös nedtryckas under dem.
Din beskrifning på löjtnant Stellans och hans lilla
frus lif har obeskrifligt intresserat mig. Jag hoppas,
att han nu skall vara redo att förlåta mig och med
god min upptaga den tredje familjen i förbundet. Att
i verlden icke finnes något otroligt, det visar sig i
hans lif och person - ty hvem kunde föreställa sig att
han skulle förmå att blifva något annat, än en egen-
kär och dumdristig narr, och nu lärer han likväl vara
en bra äkta man och en respektabel bruksherre. Detta
under har du största delen i, ty just då han förlorade
dig, fick du ett öfverväldigande värde i hans
ögon. Men du har dock ej ensam förmått detta. Hade din
man å ena sidan och Heléne å andra visat svartsjuka,
så att diverse krångel uppkommit, hade ingenting
räddat honom. Hvad grefve Manfred beträffar, var detta
förnuft naturligt, men jag tror aldrig jag kan komma
att begripa huru den lilla enfaldiga Heléne blifvit
så klok. - Du har väl äfven deruti din hand!
Nej, nu slut. . . Min Vilhelm anhåller om sin
tacksamma, vördnadsfulla helsning - och jag beder att
för din man få förklara, att våra sympatier helt och
hållet äro gemensamma, Lille Willy, som otåligt drager
mig i kjorteln emedan han är ’mycke, mycke hungrig’,
utsträcker sin lilla knubbiga hand mot sin blifvande
lekkamrat och vän.
Din egen
B-e den 20 Augusti 18**.»
XVIII.
Farväl från Estrid, ocli d.e toåcla män, som liaft
Irufvxiilrolleirna i lieimes lefnadstlrama.
Det var en storslagen bild i naturens höga sceneri,
den, som tedde sig från fönstren i biblioteket på
Malmstafred, der vi för första och sista gången göra
ett flygtigt besök.
Man såg icke en liten insjö med små täcka lof- och
hasseldungar, utan man såg ett vidsträckt vatten, der
just nu från den starkt rodnande eftermiddagshimmelen
en väldig purpurmantel blifvit nedsänkt för att
genomskäras af en seglare, som i sin stolta framfart
ej ger akt på hur vackert manteln färgat skummet,
som yr omkring akter stäfven. Han ilar majestätiskt
mot andra stranden, der höga mörka bergmassor, än
nakna, än klädda med vilda furor, upptorna sig som
skyhöga bålverk bakom hamnen. Den stranden deremot,
på hvilken Malmstafreds hufvudbyggnad blifvit uppförd,
ägde sköna sträckor af hängbj orkar, kastanier och
glödande rönnträd.
Att stå vid något af dessa fönster var en
njutning, som ställets ägare och hans maka ingen
dag försakade. Men nu hade dock en hel mängd dagar
förflutit sedan de gemensamt njutit anblicken af denna
älsklingsscen. Och alltsammans hade också under ett
par veckor, ända till i dag, legat hotande och mörkt
i storm och svarta moln. - Det var liksom naturen
velat kläda sig i samma färgton, som rådt inom hus.
Och mörkt hade det varit från ungefär samma tid,
som Olivia afsände sitt lefnadsfriska bref, ty just
då hade plötsligt för Estrid den vexling kommit,
hvarpå hon alltid sökt bereda sig,
Hennes make, hvilken under tre år njutit en förvånande
helsa, fick alldeles oförberedt ett anfall af sitt
gamla onda och under dagar och nätter, som hustrun
genomvakade vid hans läger, lärde de först rätt
båda hvad den profvade, den högsta kärleken betydde
. . . denna kärlek, som skall fortlefva i himlen då
den måste flytta från jorden, ödmjukt undergifven
Hans vilja, som styrer sina menniskobarn öden efter
sin vishets lag.
Så nära hade det aldrig varit slutet för Manfred,
och likväl fanns - i följd af denna högre kärlek -
ett öfverjordiskt solsken i bådas hjertan då stunden
syntes vara oundviklig. De visste att döden icke har
någon skräckbild för dem, hvilka i honom se endast
budbäraren, som, sänd af fadershanden, förer öfver
den ene kort före den andre.
Men denna gång drogs åter fadershanden långsamt
tillbaka och i sakta jubel öfver den oväntade nåden
började de unga makarna åter lifvets vallfärd. Det
var nu redan några dagar som Manfred . klädd kunnat
ligga på soffan i biblioteket - älsklingsrummet.
Det är der vi nu finna dem . . . En vacker
grupp. Mannen, hvilande sitt hufvud mot hustruns arm,
utsträckt öfver dynan, och vid hennes -fötter en skön,
liflig gosse, nästan lika gammal som den lille »
sjögas ten», stark och mäktig både till röst och
åtbörder. Hans glada skratt genljuder genom det
stora rummet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
