Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsvett. Wilhelm Aurell - En af Floras jättebarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 104––-
Så väl det verkliga lefnadsvéttet, som det ytliga
verkar öfverskylande och tilldragande; men det
verkliga lefnadsvettet ingifver aktning, förtroende
och tillgifvenhet, medan det ytliga lefnadsvettet
blott alstrar aktning, men icke förtroende eller
tillgifvenhet.
Bristande lefnadsvett åter verkar frånstötande och
ingifver förakt och afsky.
Det bristande lefnadsvettet lör .bemötas med
lefnadsvett och en lägre grad af lefnadsvett med en
högre, ty det är ju en gammal regel, att »om en åsna
sparkar, skall man icko sparka igen». - Och om det
sålunda skulle förefalla, som råheten segrade öfver
lefnadsvettet, så kunna vi dock vara förvissade om,
att det sednare slutligen alltid skall göra sin
makt gällande.
Till och med våra sagor framhålla denna sanning
derigenom, att de städse låta de öfverlägsna
själsformög enheterna besegra den råa styrkan.
Öknens vilda lejon ryggar ej tillbaka för menniskans
hotande åtbörder och rop, men väl för hennes
sjelfbeherrskning och lugna blick.
Nästan utan undantag eftersträfva vi att anskaffa
oss en snygg och prydlig drägt. Hvarföre skulle vi
då icke också bemöda oss öm att komma i besittning
af lefnadsvettets förskönande skrud? De finaste
kläder på en menniska utan lefnadsvett taga sig ut
ungefärligen som baldrägt på ett »hamp-spöke» eller
en så kallad »fågelskrämma».
Lednadsvettet är en yttre skylt, som tillkännager,
att innanför densamma finnes » uppfostran », »
hyfsning », »bildning», eller med andra ord en
förädlad mennisko-ande.
Det verkliga lefnadsvettet utgör en sann skylt, ty den
håller, hvad den lofvar, men det ytliga lefnadsvettet
är en falsk skylt, ty hvad den ut-lofvar finnes icke
under densamma. Äfven i sednare fallet låter oss
dock skylten tydligen förstå, att dess ägare eller
ägarinna skulle vilja äga, hvad den angifver. -
Vi nämnde härofvan ordet »bildning». Men fordras då,
att en person skall äga vetenskapliga (på djupa
studier grundad) »bildning» för att kunna anses
vara i besittning af lefnadsvett, särskildt fint
lefnadsvett? - Visst icke. Lefnadsvett, vare sig
»vanligt» eller »fint», kan icke finnas till utan
bildning, ty det utgör sjelf ett uttryck för bildning,
eller som är detsamma, menniskoandens förädling;
men vetenskaplig bildning är vis-
Jätteblomman Rafflesia Arnoldi.
serligen icke nödvändig, vare sig för vanligt
eller fint lefnadsvett. Men der »fo^vett» finnes,
hafva vi, med rätta, större anspråk på lefnadsvsti,
än annorstädes, ty »den, som mycket gifvet är, af
honom skall ock mycket utkräfdt varda».
Det »ytliga» lefnadsvettets representanter
iakttaga icke lefnadsvett, vare sig vanligt eller
fint, i hvardagslag och minst emot sina allra
närmaste. Men kan i sådant fall lifvet i hemmet, det
är sammanlefnaden emellan makar, emellan föräldrar
och barn, emellan syskon, emellan familjer och
tjenare någonsin vara angenämt eller lyckligt? -
Omöjligt, ty det är anständighet och häftighet,
som utgöra grundvilkoren för ett angenämt samlif,
och detta blir ännu behagligare genom grannlagenhet,
vänlighet, hjertlighet och artighet, ja, så behagligt,
att^det alstrar en känsla af lycka midt i olyckan.
Det allmänna påståendet, att fint lefnadsvett
mången gång innnebär list och falskhet, kan nog
hafva skäl för sig, men blott då det är fråga om
ytligt fint lefnadsvett. Det är representanterna af
detta lefnadsvett, som använda »orden för att med
dem dölja tankarna».
Men likasom det är bättre, att äga den allra lättaste
drägt, än att helt och hållet sakna kläder, så är
ett ytligt lefnadsvett att föredraga framför brist
på all hyfsning och polityr.
Hur ofta förekomma icke fall, då det ej blott
vore ogrann–, utan också i högsta grad rått,
att »säga sin nästa sanningen midt i ansigtet»?
Denna återhållsamhet,, denna fruktan
för att "lägga sig i andras angelägenheter», är -
lefnadsvett, icke list eller falskhet. Endast fjesk,
smicker och kryperi äro list och falskhet.
Hvilket lehag ett fint lefnadsvett alstrar kunna
vi bäst finna, då vi mötas af en tillrättavisning,
en vägran eller en meningsolikhet, framställd med
den grann-laqenhet, vänlighet, hjertlighet
.J * iJ ’
»/ iS
och artighet, som utgör det fina lefnadsvettets
väsende. Det fina lefnadsvéttet adlar alla, som lyda
dess bud, och i den vapensköld, som sålunda vinnes,
står i gyllene inskrift att läsa: sedlighet, mildhet,
menniskokärlek och Ödmjukhet.
Vi äro öfvertygade, att ingen af våra ärade läsare
och älsfrvärda läsarinnor äro behäftade med det slag
»demokratism», som föraktar ett sådant adelskap, och
att ingen af dem försummar att eftersträfva en allt
högre plats inom det mensklighetens riddarhus, der
vett och hyfsning ersätta anorna och det fäderneärfda
namnets glans.
Wilhelm Aurell.
"Ett af ITlora^ jättel>ar»ii.
och se en så stor, så egen, så underbar blomma!»
tillropade mig en af mina malajer, och hans ögon
strålade af glad öfverraskning. Så skrifver denna
blommas upptäckare, dr Arnold. »Jag följde honom»,
fortsätter han, »och min och mina följeslagares,
sir Stamford Eaffles och lady Eaffles, förvåning blef
ej mindre, än infödingens. Jag såg en ofantligt stor
blomma, som växte tätt intill marken. Jag beslöt att
taga den med och lösgjorde den derför med tillhjelp
af en parang (en malajisk knif), men döm om min
förvåning, då jag fann, att den var fästad vid marken
endast med en liten, högst två finger lång, rot. Jag
förde min skatt med mig, men jag skulle knappt vågat
beskrifva den, om jag funnit den ensam och utan så
trovärdiga vittnen, som jag nu hade;
ty man skulle ej velat tro mig.» Och häri hade
upptäckaren rätt; ty denna blomma skiljer sig genom
sin form och sin ofantliga storlek så helt och hållet
från allt, hvad vi inom växtriket lärt känna, att
botanisterna, oaktadt alla resandes efter dr Arnolds
upptäckt gjorda bekräftelser, likväl fortfarande
vid-höllo sina tvifvelsmål och ville icke anse detta
kolossala växt-alster vara annat, än en stor svamp.
Dessa tvister slutade först, när en Rafflesia Arnoldi
sändes till London och der af den lärda verlden
examinerades samt bevisades vara en verklig blomma,
Hvarje blomma består af en köttig massa, som väger
från tre ända till tolf skålpund. Omkretsen är ungefär
nio fot. Dess fem kronblad bilda en vid hålighet,
som kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
