Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En morgon vid ålrefven. Skildring af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Efter en knapp h alf timmas vandring var jag framme
vid Nils’ stuga. Sjelf stod han redan uti ekstocken,
ur hvilken han höll på att ösa vattnet. Nils var
mellan femtio och sextio år, men ännu hade ej armens
senor slappats, fastän håret hade blifvit grått. Att
han legat ute på sjön både vinter och sommar, derom
vittnade det väderbitna ansigtet.
"God morgon, Nils! Godt väder i dag, eller hur?»»
"Guds fred, herre!» svarade Nils. Han reste sig,
lyfte litet på mössan och såg, ut öfver sjön. "Ja,
nog är det godt väder alltid", fortfor han och vände
sina skarpa, grå ögon mot mig, "beror nu på, hurudan
fisklycka herrn har."
"Fisklycka? Men Ylet är ju inte jag, som fiskar." Jag
märkte, att Nils ej var så alldeles glad öfver
mitt beslut att följa med, och derföre ville jag på
förhand göra en insaga mot hvarje försök att ställa
fiskafängets utgång i förbindelse med min närvaro.
"Nej, det förstås; men hur det är, så är det allt
konstigt med den här saken», invände Nils. ".För några
år sedan hade jag en herre med några gånger. Jag kan
inte komina på hvad han hette, men det minns jag,
att aldrig ett lif fick jag, då han var med i båten.»
"Nej, hvad säger Nils!*
»Jo, så var det. Men vi skola väl tro, att herrn har
det bättre stäldt för sig. Var god och sitt ned,
så skjuter jag ut!» o
. ^.
En tretton, fjorton års pojke, Nils’ yngste son,
Hvilken under tiden kommit ut, tog plats vid årorna.
Fiskarstugan var belägen vid en liten vik, som blott
var ett par stenkast lång. Dimman låg ännu qvar,
då vi började rodden, men just som båten svängde
om bergudden, som skilde viken från öppna sjön,
drog en vindkåre fram öfver vattnet. Det var, som
hade naturen med ett kraftigt tag på en gång skakat
sömnen af sig. Dimslöjan slets i tusentals stycken
och var om ett par ögonblick försvunnen. Sjön låg
spegelklar, blickande .upp mot himmelen likt ett
djupblått öga, och rikligt strödde solstrålarna sitt
guld deröfver. Från stranden hördes läglarnas röster,
och änderna flögo då och då snattrande fram öfver
vattnet, Här och der lyfte en näckros sitt hvita
hufvud upp från djupet, och de skogklädda stränderna,
som ännu till större delen lågo i skuggan, bildade
en värdig ram kring insjöns spegel.
Den gråa, dystra morgonstämningen hade sålunda liksom
genom ett trollslag gått öfver till strålande solljus,
skönhet och lif. Försjunken i åskådandet af detta,
hade jag ej gifvit akt på, att Nils hunnit början af
refven. När jag nu såg på honom, fann jag, att hans
väderbitna ansigte också såg ut som bara solljus. Jag
tittade ned i vattnet, och der fanns orsaken till
den förändring, Nils undergått. Kefven, hvars ända
han höll i handen, spändes och drogs än hit, än dit,
och vattnet böljade omkring henne. Han stack ned en
haf i sjön, och då han lyfte upp honom, slingrade sig
en stor, präktig ål deruti. Nils släppte ned honom i
sumpen, njckade menande åt mig, men sade intet. Om
ett par ögonblick stacks åter hafven ned och drogs
upp med samma följd som nyss, och fiskaren såg än
blidare ut, men teg fortfarande. Ej heller sade jag
något: jag visste förut, att man ej får tala i otid,
när man är ute på fiske.
Al efter ål drogs upp ur djupet, och emellanåt fick
en och annan »fjällfisk» följa med.
Tyst, nästan ljudlöst, gled ekstocken fram öfver
vattnet och tysta voro vi fortfarande; men tiden
gick fort nog ändå, så upptagna voro vi af refven,
som jag upplade i lådan, allt efter som Nils tog
in den. Sedan vi på detta sätt farit framåt, eller
rättare baklänges - ty ekstocken roddes med aktern
före - under tre qvart eller en timme, kunde Nils ej
längre hålla inne med, hvad som låg honom på hjertat.
»Herrn är allt af den rätta sorten», sade han och
nickade åt mig.
»Jlur menar Nils?»
»Minns herrn, hvad jag sade, innan vi for? Herrn är
rakt regalt tvärt emot som den andra herrn, jag talte
om. Aldrig har jag . . . Kors, jag hade så när tält
hufvet af mig,
fast jag borde veta bättre, jag, som har varit
fiskare i all min dar. Men så ser det ut.» Han
öppnade locket, så att jag kunde se ned i sumpen,
då han släppte ned en ny ål; der nere krälade och
rörde det sig öfverallt.
»Jaså, man får inte tala hvad som helst, då man
fiskar?»
»Nej, tycker herrn det! Då får en allt ha’ tungan
rätt i mun eller också mol tiga. Det har jag sett
exempel på.»
»Har Nils? nå låt mig höra det då!»
»Nå ja, det kan väl inte göra något att tala om. När
jag var en pojkkytting på så der en fjorton år, var
jag alltid ute med far min, för han var gårdsfiskare
här före mig. En morgon, då vi togo upp näten, var
det första pin fullt af fisk. Jag, som rodde, blef
så glad, att jag reste mig upp och sade: ’å far, se
så mycke’ fisk!’ Men far vände sig och spände i mig
ett par ögon, som jag aldrig glömmer. I detsamma fick
ekan en stöt, så att vi båda två ramlade baklänges. I
de andra nätena fanns ej ett lif, och så voro de
tilltrasslade och sönderrifna, att vi hade göra ett
par veckor innan vi fingo dem i ordning igen. Jo, så
var det, men efter den passascha lärde jag hålla mun,
när så skulle vara."
"Jo, det kan allt inträffa saker ibland, som äro
svåra att förklara.»»
»Svåra?» - Nils smålog. - »»Åh, för oss simpelt folk
är det ej så svårt att förklara tocket, fast vi,
när vi ligga ute, både få se och höra mycket. Men
se herrskapsfolk skrattar alltid åt sådant der, och
derför få de intet se, och få de se något, så vilja
de ej tillstå det, kan tänka.’»
»»Jag skrattar visst inte, men jag kan ej sätta tro
till dylikt öfvernaturligt. Förstå mig nu rätt",
tillade jag, då jag såg, att Nils ansigte mulnade,
»’jag menar ej, att Nils och åtskilliga andra vilja
ljuga. Jag är säker om, att ni trott er se och erfara
hvad ni omtala; men jag är viss om, att det kunde
förklaras på ett helt naturligt sätt, om ni sett
nogare efter."
"Jag skulle kunna tala om saker, som alla verldens
prester och skriftlärde inte skulle kunna förklara
naturligt, om de också grunda på det i hela sin
lifstid», svarade Nils.
Vi hade nu i det närmaste hela refven inne, och en
vacker fångst hade vi gjort. Rodden hade räckt i öfver
två timmar och vi voro en tre fjerdingsväg eller så
omkring från fiskarstugan.
Ett stycke från sjöstranden, der vi nu befunno oss,
13g ett torpställe. Då vi närmade oss land för att
taga in sänket, hvarmed refven hölls fast, syntes en
qvinna skynda ned mot stranden.
"Åh, se der kommer Greta», yttrade Nils. »Ro då i
land, Olle!»
Jag var sysselsatt med att ordna den sista, något
trassliga delen a? refven och vände derföre ryggen
mot stranden, då vår ekstock skrapade mot bottnen.
»God dag, käre far! God dag, Olle! God dag,
Anders! Hvad i all verlden tänker du på, som inte
tittar på mig?" Detta allt yttrades af en ungdomlig
stämma. Då jag vände mig om, såg jag en flicka på
stranden. Hon blef blossande röd, då hon fann, att
jag var en för henne främmande person, och hennes
förlägenhet vardt ej mindre derigenom, att Nils och
hans son skrattade med full hals.
»»Hon -tog herrn för att vara Anders, son min, fästman
hennes», sade Nils skrattande, »»men se den gången
fick hon intet för besväret.»
»Anders skulle minsann hvem som helst vilja vara»,
svarade jag, »när en så vacker flicka kommer honom
till mötes!»
»Jo, der hör du! Det låter något i flicköron det der»,
sade fader Nils.
»»Usch då, ni ä? elaka allihop.» Odi Greta vände sig
bort och sprang tillbaka samma väg hon kommit. Då hon
hunnit ett stycke ifrån oss, vände hon sig och ropade:
»»Helsa Anders och Mor!»
Och några minuter derefter var hon inne i stugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
