Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jätteträdet. Maximilian Axelson - Papperslappen. Skiss af Claude Gerard. (Forts. från sid. 116.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Dock - plötsligt denna syn försvunnen är: de, som af
hat, de, som af kärlek brunnit,
- till hvilket mål ha de en dag väl hunnit? Tyst -
tornets fågelskara kommer här!
Hvad säger den väl? - Hör! - Från kyrkogården den
styrt sinjäygt, - der jordas nu de två, som hatade
så djupt, - sin graf de få bredvid hvarandra - en
blir minnesvården.
)
Men de, som älskade så varmt, så ömt, som närt inom
sig rena himlaflamman, vid altaret nyss bundos mildt
tillsamman,
- en vaken sanning blef hvad skönt de drömt.
Så vexla städse menskolifvets. skiften; dig stör
dock icke verldens larm och knöt; lugn står du än och
trotsar stormens hot, när slägt på slägt blir bäddad
ned i griften.
En bild af kraften, djerft mot skyn du ser, fast
sluten intill modren jordens sköte. Må många sekler
så du gå till möte, förr än din krona sänks i
stoftet ner.
Allt stort sin andel skall af ryktet taga, och för
de slägten, som ej mer få gå uti ditt skygd, skall
du än nämnas så, som jätten namnes uti nordisk saga.
Maximilian Axelson.
Skiss af Öland e Gerard. (Forts, frän sid. 116.)
f lera år efter denna qväll satt den lilla Jakobina,
nu en tjugoårig lång och spenslig flicka, en afton
helt ensam i ett litet mörkt och osnyggt rum, der
tvenne ruskiga sängar, ett smutsigt bord och en gammal
kista utgjorde hela möbleringen, hvilken likväl icke
lemnade mera än fyra qvadratfot ledigt af det grofva
och ojemna golfvet.
Den unga qvinnan är nu icke så ful, men lika illa
och slarfvigt klädd, som barnet i lappskolan.
Hennes röda hår är insmordt med pomada och hoptofvadt
i chignon, hennes dåliga klädning, köpt i ett
klädstånd, är lång, släpande och trasig i kanten,
med många veckade garneringar fulla af dam, och i
uppenbarelsen af hela hennes person ligger en sorglig
profetia om kommande elände.
Hon stöder armbågarna emot bordet och hufYudet i
händerna, och man kan icke upptäcka någonting, hvarmed
hon tycks hafva sysselsatt sig, annat än möjligen en
smutsig kortlek, som ligger bredvid henne i fönstret.
Det dröjer emellertid icke många minuter innan dörren
öppnas och tvenne personer inträda.
Den ena är en äldre qvinna af ett obehagligt utseende,
och den andra en ung karl med ett blått förkläde,
knutet ofvanpå sin grofva jacka, till tecken af sin
värdighet såsom bodkarl eller dräng i en kryddbod.
Ehuru han för ingen del i sitt yttre tycks äga det
minsta tilldragande, skulle man likväl tydligt i
Jakobinas ögon kunnat se, att han icke var henne
likgiltig.
Hon reste emellertid icke ens upp hufvudet för att
helsa honom, och han å sin sida var vid sitt inträde
så inbegripen i ett ifrigt och hviskande samtal med
sin följeslagerska, att han icke tycktes gifva akt
på den innevarande.
Ännu med mössan på sig kastade han sig baklänges i
den ena sängen, medan qvinnan, som egentligen var
rummets ägarinna, började syssla vid kakelugnen för
att tända eld.
Några minuter förgingo, och slutligen, då lågan
flammade upp, reste han sig och kom fram till bordet.
>»M, tar du platsen, Bina?» sade han. »Jag har hört,
att den der Grönlundskan skall vara en sate . . . Hon
har aldrig någon tjensteflicka mer än åtta eller
fjorton dagar . . »
Jakobina teg och tittade ut genom fönstret.
»Inte förtjenar du mycket med söm, och inte är
du mycket lifvad för att sitta stilla och arbeta
. . . Men du vet hvad jag sagt: Kan du inte betala
hyran den här veckan heller, så får du flytta»,
tillade madamen och sneglade bort åt bodkarlen, som
med armen under hufvudet låg tyst och hade sina ögon
envist fastade på flickan,, hvilken alltjemt vände
sig åt fönstret.
»Det skulle icke behöfvas mera än en liten
handräckning af Bina ibland, för att jag skulle kunna
hyra ett ensamt rum åt oss», inföll mannen halfhögt;
och* då Jakobina ännu icke svarade, gjorde han några
hemlighetsfulla tecken åt värdinnan, söm besvarade
dem med en omärklig nickning, hastigt gick ut och
lemnade sina båda hyresgäster ensamma.
Så snart hon väl stängt dörren efter sig, steg
Jakobina upp och sade med häftighet:
»Johan, det går aldrig väl!.. Du råkar i olycka
till slut...»
»Ja, det tror jag med, när ditt hjertelag är sådant,
att du icke vill hjelpa mig ett endaste grand»,
svarade han i samma ton. »Hade jag bara någon som jag
kunde lita på, så skulle vi icke behöfva sörja för
utkomsten, och du skulle blifva så grann som någon
. . . Hur många lefva icke på sådant . . . Det är väl
mer än ett år, som jag fnaskat så smått, och ingen
misstänker något, hvarken patron eller bokhållarne;
. . Nu, just i natt, skulle det passa sig så väl att
kunna göra en större affär», fortfor Johan, sänkande
rösten, i det han satte sig upp på sängkanten och
drog Jakobina in till sig.
Hans ord öfvergingo till en nästan ljudlös hviskning,
och hon åhörde honom med allt mera intresse. De
förslager och framtidsplaner han utvecklade, voro
tydligen mycket frestande, jemförda med utsigten att
för en knapp lön uträtta tunga och grofva göromål i
tjenst hos en snål och ondsindt matmor.
Jakobinas töckniga begrepp och halfsofvande samvete
neutraliserades slutligen fullkomligt, vid den
troligen icke mycket klyftiga advokatyr, som hennes
älskare kunde åstadkomma, och ändtligen lofvade hon
att medverka till det hemlighetsfulla företag, som
borde grundlägga deras lycka och välstånd.
»Men, du lofvar ju riktigt säkert, att det bara är
för denna enda gången?» sade hon ängsligt, då Johan
steg upp för att åter gå ut till sitt arbete.
»Ja, det förstås; men gör nu som jag sagt . . . Jag
kommer och hemtar dig vid tu-tiden, och som madam
Olsson skall vara borta i natt, så kan hon icke
sakna oss ... Se så! nu sprang den sista knappen!»
tillade han förargad och framdrog undan västen den
enda hängslan, hvilken uppehållit hans styfva och
flottiga benkläder af rödbrunt mollskinn.
Jakobina öppnade kistan, som stod bredvid henne,
framtog ett litet syskrin af papp och ref omkring
deri, för att finna nål och tråd att laga det felande,
under det Johan uppdrog ur sin västficka en nyckel,
som han tankfull beskådade, och gned emot tröjärmen.
Ändtligen var knappen fastsatt, och han gick sin
väg, utan att något ord vidare vexlades mellan dessa
båda varelser, redan förenade genom en godtycklig
förbindelse, der knappast ett sken af någon ädlare
eller bättre känsla fanns, och hvars osedliga och lösa
band, i stället att renas af en from välsignelse nu
genom ett brott skulle befästas.
Den Öfverenskommelse, Jakobina nyss ingått, syntes
emellertid oroa henne, ty hon vände sig rundt omkring
i det lilla rummet, tydligen ett rof för en stark
sinnesrörelse.
Utan förmåga af någon egentlig reflexion att kunna
logiskt sammanbinda sina begrepp, kände hon likväl en
instinktlik bäfvan vid att uttaga det steg, hvartill
hennes fot redan var lyftad, och som skulle låta
henne öfverskrida gränsen mellan den fattigdom,
som åtminstone är ärlig och trygg, och den, som
är fågelfri och jagas af samhället och af sin egen
fruktan för upptäckt; ty aldrig har brottet medfört
säkerhet och välstånd.
Slutligen kastade hon sig åter ned på kistan vid
bordet och fattade mekaniskt och i nervös otålighet
ett litet hår d t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
