Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papperslappen. Skiss af Claude Gerard. (Forts. från sid. 116.) - Byhistoria, berättad af Fritz Reuter - Moderskärlek. Ernst Wallmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
hopviket, smutsigt papper, begagnadt såsom nystgods,
och hvars sista trådändar hon nyss användt för att
sy fast knappen i Johans kläder.
Utan att tänka derpå, vecklade hon långsamt upp
papperslappen, och slätande ut dess skarpa veck emot
bordet stirrade hon omedvetet på några skrifna rader,
som nu syntes derpå.
Hennes dystra, uttryckslösa blickar lifvades småningom
dervid, hon läste och omläste dessa fyra rader, liksom
det varit en trollformel hon funnit, ocL hennes kind
blef först blossande röd och sedan blek.
Hon andades tungt, svettperlorna framträngde på hennes
panna, hon sköt undan papperet och återtog det igen,
ty det minne, som det framkallade, kunde hon icke
bortjaga; en tår framträngde slutligen i hennes öga
och med händerna för ansigtet lutade hon hufvudet
ned emot bordet och mumlade snyftande de ord hon
nyss läst:
"Fader, må din röst mig hinna "Genom sorger, brott och
nöd, "Och jag arma återfinna "Än din nåd, din hjelp,
ditt stöd."
Den lilla papperslappen var densamma, hvarpå Fanny
i trasskolan skrifvit denna vers åt Jakobina, och
hvilken hon sedan sammanvikit för att nysta tråden
på, till sömmen som hon medfört. Den hade händelsevis
just derigenom blifvit be-
varad och återkallade nu den unga lärarinnans milda
ansigte och hennes barnsliga förklaring öfver den
fromma bönen med oemotståndlig makt för hennes
forna elev, som, omgifven af fattigdom, okunnighet
och laster, längesedan glömt den ljusglimt Fannys
undervisning och samtal spridt i hennes tioåriga
hjerta.
Flere minuter hade förgått af strid och tvekan hos
den arma qvinnan. Nu* steg hon hastigt upp, lade
papperslappen tillbaka i syskrinet, hopsamlade med
vild och feberaktig brådska sina få tillhörigheter,
knöt en halsduk deromkring, påsatte sin hatt
och ämnade gå sin väg, då hennes värdinna, madam
Olsson, kanske anande hennes afsigt, mötte henne
i dörren och frågade förvånad, om hon verkligen
beslutat sig för att tjena som piga hos den w elaka
trädgårdsmästerskan».
»Ja, det har jag ... Och det är slut mellan Johan och
mig ... M kan helsa honom, att det är icke vardt han
tänker på mig mera» sade Jakobina med ansträngning
och försvann utför trappan.
Hon var räddad, åtminstone för denna gång-,’
och om Fanny kunnat ana frukten af den lilla
försakelse hon gjorde den der qvällen, till förmån
för sin elev i trasskolan, så skulle hon hafva haft
tillfredsställelsen att finna, det hennes hjerta,
tvärt emot hennes fästmans förmodan, vid detta
tillfälle icke misstog sig i valet mellan de tvenne
pligter, som samtidigt framställde sig för henne.
ia., l>er*ättacl af UVite
en bonde sitter med en annan på krogen vid sitt stop,
då blir der minsann pratadt! De tala då om ett och
annat; än är det historier, som de berätta hvarandra,
än tala de om de dåliga tiderna, och mången gång börja
de på att blifva ovettiga: de behöfde då icke tåla
allt, och fastän amtmannen tror, att de äro narrar,
så voro de inte tvungna, att lyda alla hans påbud;
de voro nog myndiga, de.
"Ja», sade då en gång gamle bonden Päsel, då de sutto
på krogen, och gallan rann öfver, »»ja, vår amtman
är en åsna! Och sannt är det och mycket säkert, att
han är en stor kanalje; och den som inte tror det,
när jag säger det, skall jag ge skriftligt på det.»
Nå, det varade icke så länge, så visste amtmannen,
att bönderna hade skällt ut honom riktigt oförskämdt,
och särskildt, att bonden Päsel hade sagt, att han var
en åsna med besked. Han kallade nu allihop till sig
och lät dem stå till rätta. Der skulle han nu förhöra
dem, och hvar och en blef särskildt tillfrågad:
»Har bonden Päsel sagt det?»
»Det vet jag inte, jag var inte med.»
»Nej, bevars väl, det är inte sant!»
»Herr amtman, nej! Det vet jag åtminstone inte af.»
»Det skulle allt jag också hört!’»
»Yi hafva bara talat om de dåliga tiderna.»
»Jag hör så dåligt på högra örat.w
Kort sagdt, ingen ville hafva reda på, att Päsel
kallat amtmannen en kanalje.
Till slut kommer turen till bonden Möller, som var
litet dum och rädd också. Amtmannen- tilltvålar honom
dugtigt och skrämmer honom med besked.
»Om han inte genast talar sanning, så slår jag honom
lam och lytt. Hvad sade bonden Päsel till honom? Ut
med det! Hvad var det?»
. »Ack, herr amtman, jag har nog hört det Han
sade, att ni var en riktig åsna. Hvad som är sannt,
det blir sannt!»»
»Hörde någon annan det?»
»Det tror jag inte, det kunde ingen gerna gjort. Yi
stodo helt ensamma vid ugnen.»»
»»Det är fatalt! Blott ett enda vittne! - - Hör nu
upp, och/akta sig han för att ljuga! Sade Päsel eljest
något annat till honom?»
»»Ja, herr amtman. Han sade dessutom, att ingen gerna
kan bestrida, att ni är en * kanalje,’ och det skulle
han gifva mig skriftligt på.»
»Fårskalle, åsna, dummerjöns! Hvarför tog han det
inte? Hvarför lät han inte Päsel gifva sig det?»»
»»Ack, jag trodde ju honom ändå!»
L vad söker ögat? Hvad jollrar mund’,
n lilles på moders arm? Han är nyss väckt ur
sin ljufva blund Af lekande syskons larm? Se hur
han sprattlar än hit, än dit Och skalkas i ohöljd
grace! Pass på! Den skälmen har frisk aptit Och
längtar till sitt kalas.
Hans stora ögon mot mamma le; Han ger sig alls ingen
ro, Förr’n lilla munnen fått fri entrée, Der liljor
och rosor bo.
O ja, din tillvaros sällhet njut! Drick helsa och
kraft och lif Ur barm, hvars åder ej sinar ut, Hur
girigt du ropar: gif! -
O moderskärlek, du englavakt
Yid barndomens eden ställd,
Som slösar solljus och blomsterprakt
På våren i lifvets däld!
Du hulda tröst vid vår första tår,
Du stöd på vår mödas väg,
Hvad finns på jord som dig öfvergår?
Hvad finns som dig liknar, säg]?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
