Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fakirerna i Indien. Posthumus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Jacolliot, sedan länge bosatt uti Indien, kände
icke den amerikanska och europeiska spiritismens
fenomen, hade i Europa aldrig sett ett "bord
röra sig; den »öfverdrifna tron på det osynliga»
erinrade honom så starkt om katolicismens extaser
och mysterier, att han, inbiten rationalist, det
han ännu påstår sig vara, ej kunnat besluta sig
att besöka någon spirit-cirkel. Indiens fakirer,
af honom endast ansedda såsom task-spelare,
hade han beständigt afvisat, men hörde alltjemt
talas om deras beundransvärda skicklighet. Då nu i
Pondichery en middagsstund kammartjenaren (Dobaschy)
åter anmälde en fakir, beslöt han ändtligen att
emottaga denne, hvilket skedde på en inre veranda
af huset, der fakiren, nedhukad på marmor-golfvet,
väntade. Jacolliot öfverraskades af hans magerhet
och köttlösa ansigte ., de halfslocknade ögonen
påminte om den stora oceanhajens orörliga,
gråblåa ögon. Fakiren reste sig långsamt,
bugade sig med händerna lagda mot sin panna och
mumlade: »vördnadsfull helsning, herre! Jag är
Salvanidin-Odéar f son af Canagareyen-Odéar. Den
odödlige Wischnu beskydde dina dagar l» - »Var
helsad Salvanidin-Odéar, Canagareyen-Odéar s son,
måtte du få dö vid Tucangys heliga stränder, och denna
transformation (inkarnation) vara din sista«, svarade
Jacolliot. - »Pagodens Guru har denna morgon befallt
mig att på måfå gå ut på axplockning, längs risfälten,
och Ganesa, vandrarnes skyddsgud, har fört mig till
dig». - »Yar välkommen.» - »Hvad önskar du af mig?»
- »Man påstår, att du kan sätta liflösa kroppar
i rörelse, utan att beröra dem-, jag skulle gerna
se dig utföra detta.» - »Salvanidin-Odéar har icke
denna makt, han anropar andarna att bistå honom.»
- »Nå väl, Salvanidin-Odéar, anropa dem och visa
mig deras makt!»» - Strax efter dessa ord nedhukade
sig fakiren åter på golfvet, ställde stafven med de
sju knotorna mellan sina korslagda ben och bad mig
låta anskaffa sju små lerkrukor med mull, sju smala
träkäppar af två alnars längd och sju gröna blad af
hvilken sort som helst. Derpå lät han, utan att sjelf
vidröra dessa föremål, kammartjenaren lägga dem i en
rad, omkring två meter ifrån Salvanidins utsträckta
armar-, sedan måste tjenaren sticka en af käpparne
i hvarje kruka, oeh på hvarje käpp sätta ett af de i
midten genomborrade löfven, hvilket, nedhalkande på
käppen, betäckte krukan såsom ett lock. Derpå höjde
fakiren sina slutna händer öfver sitt hufvud och
sade på tamuliska: »Må alla makter, som vaka öfver
lifvets andliga princip och öfver materiens princip,
beskydda mig emot de onda andarnas vrede, och den
odödliga anden Mahatatridandi, som har tre former,
icke öfverlemna mig åt Yamas hämd!» Derpå sträckte han
händerna mot krukorna och blef orörlig som i extas,
blott tid efter annan rörande sina läppar som om han
talat vid sig sjelf.
Plötsligen föreföll det Jacolliot, som om en lätt vind
smekte hans eget hår och strök öfver hans ansigte,
likasom den tropiska aftonvinden efter solnedgången,
och likväl rörde sig icke förhängena mellan verandans
pelare-, samma känsla upprepades flera gånger efter
hvarandra. En fjerdedels timma var förfluten, sedan
fakiren rört sig-, då stego långsamt fikonlöfven
på träkäpparna uppåt och släppte sig åter ned,
och betraktaren, som gick närmare, men icke fann
någon förbindelse emellan dem och fakiren, erfor
en viss oro -, löfven af bröto icke sitt upp-och
nedstigande, ehuru Jacolliot flera gånger gick fram
och åter emellan krukorna och fakiren. Jacolliot tog
då, hvad utan betänkande tilläts honom, löfven från
käpparne och dessa ur krukorna samt tömde mullen på
golfvet. Derpå ringde han efter kocken, lät gifva
sig från köket sju glas med fat, från trädgården
mull och nya lof, delade sjelf ett bamburör i sju
ribbor, dem han stack i glasen, stjelpte löfven
genomborrade öfver glasen och frågade nu den ungefär
fyra meter aflägse sittande fakiren, som orörlig åsett
alltsammans, om han trodde att hans andar äfven nu
kunde inverka? Hinduen svarade ej, utan sträckte nu,
som förut, sina händer emot glasen, och det räckte
icke fem minuter, innan löfvens upp- och nedstigande
åter var i gång. Jacolliot frågade härefter fakiren,
om krukorna och mullen voro nödvändiga för fenomenet-,
och då denne nekade det, lät Jacolliot borra sju hål
i ett bräde och stack i dem bambukäpparna. Inom kort
följde äfven der fenomenet med samma
regelmessighet under fulla två timmars tid, efter
flerfaldt förändrade försök, på städse lika sätt,
så att Jacolliot frågade sig, om icke han sjelf stode
under en stark magisk inflytelse?
Då talade fakiren: »Har du ingenting att begära af de
osynliga, innan jag skiljer mig ifrån dem?» Jacolliot
hade hört att de europeiska medierna för samtalen
med andarna begagna sig af ett alfabet, berättade
detta för hinduen och frågade, om man icke genom
likartade medel kunde tillvägabringa en kommunikation
med dem? Ordagrannt svarade fakiren: »Fråga hvad du
vill-, hafva andarna intet att säga dig, så blifva
löfven orörliga-, hafva de, som sätta löfven i gång,
att meddela dig sina tankar, så skola bladen stiga
uppföre käpparna.» Jacolliot nedskref i hast ett
alfabet på ett blad papper, då ett annat medel föll
honom in. Han ägde koppar-bokstäfver och siffror,
lödda på zinkplåtar, dem han använde för att trycka
sitt namn och ordningsnummer på sina böcker, och
kastade dem nu alla om hvarandra uti en liten påse,
för att sedan en i sender utdraga dem. Fakiren hade
antagit sin invokations-ställning. Jacolliot tänkte
på en för tjugu år sedan afliden vän och framplockade
plåt efter plåt, alltjemt betraktande bokstäfverna
och siffrorna. Fjorton af hvardera voro redan uttagna,
då vid bokstafven A löfven hastigt uppstego ända till
käppspetsarna, derpå nedföllo och blefvo orörliga
liggande på brädet. Jacolliot kände sig uppskakad,
ty A var första bokstafven i den aflidne vännens
namn. Då påsen var tom, blef han åter fylld, och
småningom, bokstaf efter bokstaf, erhöll Jacolliot
strofen: »Äibain Brunier, mört a Bourg-en-Bresse,
3 Janvier 1856.» Det hvimlade för hans ögon, då han
framför sig såg detta resultat, och han nödgades göra
uppskof med fakiren till morgondagen, nu oförmögen
att vidare fortsätta sina försök.
Sedan han en del af natten funderat öfver dessa
händelser och i följande dagens séance låtit förnya
gårdagens experimenter, bad Jacolliot fakiren att än
en gång börja på nytt, men rättade sitt eget beteende
i enlighet med en af honom gjord förutsättning. I
tanken bibehållande - som han trodde - bokstäfverna af
nämnda strof, ändrade han nämligen deras ställning
och erhöll genom samma procedur som dagen förut
orden: »Halbin Pruniet, mört å Bourg-en-Bresse,
3 Janvier 1856». Han ville också ändra stadens namn
och dödsdagen, men lyckades ej, utan fick på nytt:
»mört å Bourg-en-Bresse, 3 Janvier 1856.» Fjorton
dagar på hvarandra lät han fakiren återkomma och
ändrade alltjemt sina försök. Än erhöll han ändring
i personnamnens bokstäfver, så att de blefvo alldeles
oigenkänneliga, än förändringar af dag, månad och år
för dödsdatum, men aldrig en ändring i stadens namn,
hvaraf han, städse utgående från förutsättningen
af ’en naturlig kraft, slöt, att han kanske icke
kunde vid alla frasens ord tillräckligt isolera sitt
vetande från ortografien. Han upprepade försöken på
olika tider och med olika subjekter, utan att komma
till annat resultat. Medan de materiella fenomenen
så att säga konstant reproducerades, vexlade lika
konstant olikheten i tankens transportering, i en än
af honom önskad, än mot hans vilja alldeles stridande,
divergens.
Uti sista séancen med fakiren bragte denne med en
vanlig påfågelfjäder en vågs tomma skål att sjunka,
under det den andra vågskålen var belastad med 80
kilogrammer-, vid enkelt påläggande af händerna
flög en blomsterkrans upp i luften, man hörde i
denna obestämda toner, och en eterisk hand skref
i luften lysande tecken: fenomen, dem Jacolliot
då höll för pur fantasmagori, och om hvilka vi få
tala längre ned. De anförda materiella fenomenen
läto äfven vid strängaste undersökning intet slags
bedrägeri upptäckas-, i afseende på de psykg-logiska
hade han ingenting alldeles fast och oföränderligt
erhållit, och närmade sig, med uteslutande af all
öfvernaturlig inverkan, den åsigt, att fenomenen
bero af en »fluidisk gemen-samhet» mellan honom och
operatören ....
Den 3 Januari 1866 reste Jacolliot i en »dingui», ett
indiskt fartyg med liten kajuta, från Tschandernagor
på Hugly och ankom florton dagar derefter till den
heliga staden Senares. Två infödda, nämligen en
kammartjenare och en kock, ledsagade honom, och en
båtförare med sex roddare af fiskarkasten ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
