Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Götiska Förbundet. 1811-1844. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Götiska
1811-1844.
’’Fosterlandskärleken är moder till många dygder." K
G. Geijer.
slutet af första årtiondet af vårt århundrade befunno
sig i Stockholm som embetsmän några unga för detta
barndomsvänner och akademikamrater, som tid efter
annan sammanträffade, för att upplifva gemensamma
minnen och, som fordom, utbyta tankar och känslor. De
voro alla i den ålder, då intrycken äro lifliga, men
mannen ock står färdig att begynna sin lifsgerning
eller nyss beträdt sin verksamma lefnadsbana. I deras
gillen vexlade alltså både allvar och skämt. Ett
infall gaf dem anledning att kalla sina sammankomster
stämmor och sig sjelfva göter. En hvar tog ock ett
forngötiskt namn, med hvilket han vid dessa stämmor
ensamt fick nämnas. Man helsade hvarandra med ett
kraftigt handslag, stundom åtföljdt af ett »hejI»
Detta skulle uttrycka den friska, hurtiga stämningen,
det manliga väsende, som utmärkte och skulle utmärka
dem alla. Men den innersta kärnan i detta vänförbund
var fosterlandskärleken. Den var på en gång en
lifvande och tärande eld i deras hjertan.
Det kunde icke vara annorlunda vid en tidpunkt, då
frågan om fäderneslandets tillvaro som en sjelfständig
stat mer än någonsin stod på dagordningen. Man hade
både med beundran och med blödande hjertan skådat
kampen om Finland på dess egen mark, sett moderlandets
jord trampas af fienden, ett gammalt fosterländskt
konungahus, som ett nödvändigt försoningsoffer åt
olyckan, störtas från tronen och slutligen förnummit
budskapet om en fred, som frånryckte oss en tredjedel
af det forna väldet. Ett senare slägte, som icke ägt
någon personlig erfarenhet af sådana ett fosterlands
olyckor, kan säkerligen ej heller föreställa sig
den stämning, som deraf är e-n naturlig följd. Den
innebär en förtviflan, som är färdig att gifva allt
till spillo eller våga allt. Yår kraft syntes ock helt
visst .vid denna tid för mången förlamad, vårt hopp
på en framtid ringa eller intet. Men stora olyckor
äro för ett folk, som ej förspillt sin sjelfkänsla
och dermed ej dömt sig sjelft till undergång, ett
renings- och väckelsemedel till ett nytt, kraftigt
fosterländskt lif. Så visade det sig hos oss. Kraften
fanns, ehuru länge af omständigheterna nedtryckt i
djupet. Olyckan bröt dess bojor, och nu sprang den
upp med en eld, ett lif, som med friskt mod grep in
i förhållandena och om-
skapade, ordnade och befästade allt för
grundläggningen till ett nytt välde, som ej hade något
mer att förlora, om ej sig sjelft. Verldshistoriska
händelser, hvari äfven vi spelade en ärofull roll,
sammanknöto ock snart Norges öden med våra, på ett
sätt, som af denna förening skulle bilda ett lika
naturligt som starkt politiskt helt, när de båda
folken lärt sig att rätt förstå sig sjelfva och
hvarandra.
I utbildandet af den mera allmänna anda,
som småningom genomförde och befästade detta
nyskapelsens verk, hafva vi att söka det Gotiska
Förbundets betydelsefullaste, alltid minnesvärda
förtjenst. Det var derom ej ensamt, men de medel,
hvarigenom det verkade, äro just de, hvilka säkrast
grundlägga ett folks sjelfständighet och på samma
gång amma den kärlek, det mod, som ej tvekar att, när
behofvet kräfver, hembära äfven det dyrbaraste offer
åt bevarandet af fosterlandets ära och frihet. Hvad
är också mera egnadt att gifva lif och fasthet åt
den nationella sjelfkänslan, än minnet af de dygder,
som gjort ett folk till hvad det i historien varit och
till hvad det ännu är? Det var just på grundvalen af
detta minne, som Götiska Förbundet uppstod, och med
dess medel, som det sökte att fostra sitt folk.
Huru det ursprungligen ungdomliga vänförbundet fick
sin allvarliga prägel och formligen organiserades
till ett i offentligheten genom sin verksamhet kändt
medborgsmannaforlund med ett bestämdt fosterländskt
syftemål, skola vi nu berätta.
Bland de ursprungliga göterna, egentligen elfva
till antalet * och sedermera kallade »stamgöter»,
fanns en man, som med en öppen, ren, manlig karakter
förenade en stark vilja, som icke gjorde någonting
till hälften, och en trofasthet utan gräns. Han åtnjöt
brödernas oinskränkta högaktning. Hans namn var Jacob
Adlerbeth, nu kanslist, snart protokollssekreterare
i Eckle-siastik-Expeditionen. Vid en stämma i början
af 1811 uppträdde han plötsligen och föreslog att
gifva förbundet en fast form och dermed ett klart och
allvarligt fosterländskt mål. Han såg i den närmast
förflutna, liksom ännu i den närvarande tidens slägte
drag, som syntes honom utmärka en förslappning af
den gamla nationalkarakteren, sådan den framträder i
häfden, så väl under heden tid, som under den kristna,
då vi uträttade storverk. Förskämda seder, ett
vekligt lefnadssätt och en bristande offervillighet
för fosterlandet gjorde oss ej mer till värdiga
afkomlingar af store förfäder. Yi lefde på ett arf af
* Geijer uppgifver tolf, men endast elfva hafva
undertecknat förbundets stadgar. Också står i
matrikeln elfte rummet tomt. Det synes varit
äninadt åt P. H. Ling, men han föreslogs först
vid stiftelseårets slut och tog inträde 1813. Huru
J. E. Kumlander (Heraudr) kommit att fylla det elfte
rummet, är ej kändt, ty stämmoprotokoll synas i
allmänhet ej blifvit uppsatta första året. Åtminstone
hafva de ej bevarats.
FwJj-Jour». 1977.
17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
