Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Götiska Förbundet. 1811-1844. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
redan före sitt inval offentligen kända och utmärkta
och blefvo det ännu mera. Några intogo framdeles
en högt stående plats i samhället eller i sitt
yrke. Blott en enda gång inträffade den oförmodade
händelsen, att en till ledamot inkallad person nekade
att antaga kallelsen.
Under den period af förbundets tillvaro, då dess
verksamhet var lifligast, d. v. s. omkring tolf
eller tretton år, utlystes stämmorna ganska ofta
och voro talrikt besökta. Man märker ett varmt
intresse och en hög fosterländsk stämning. Yid
uppläsningen af skriftställarnas inlemnade alster
tillkännagåfvo åhörarna högljudt sitt bifall,
när man tjusades af något, så till innehåll
som form, förträffligt skaldestycke, eller en
djupgående häfdeforskning väckte allas beundran,
eller märkliga fornfynd plötsligen kommo i dagen. I
synnerhet blefvo Tegnér och Geijer föremål för en
växande hänförelse. Intrycket af den förres sånger,
liksom af den sednares afhandlingar, företrädesvis
den »om den gamla svenska förbundsförfattningen",
synes någon gång varit öfverväldigande. Äfven
P. H. Lwg (Bosi), nordmannaskalden, gymnasten och
fäktmästaren, hade inom förbundet varma beundrare,
som delade hans öfverdrifna uppskattning af de
hedniska förfädrens storhet. Äfven sedan han 1817,
sårad i sitt innersta af tvifvel, som offentligen
uttalats mot riktigheten af hans åsigt och det
falska i hans maner, i vredesmod utgått ur förbundet,
för att sjelf utgöra ett götiskt förbund för sig af
den mest egendomliga art, upplästes ändock stycken
af hans stora skaldeverk och tillvunne sig lifligt
bifall. Slutligen vilja vi nämna en fornforskare,
J. H. Wattman (Helge), gymnasiilärare i Linköping,
som närmare nyss nämnda periods slut började tilldraga
sig brödernas synnerliga uppmärksamhet och ingifva
dem stora, med glädje helsade förhoppningar.
Sina vintersammankomster eller stämmor höll
förbundet de första åren i frimurarebarnhuset,
det nuvarande stora badhuset vid Malmtorgsgatan i
Stockholm, der C. Fr. Geijer (Thorgny), broder till
Erik Gustaf, båda stamgöter, bodde såsom kamrerare
vid inrättningen. Yid densammas skola var äfveii
Arv. Aug. Afzelius (Arngrimr), den först invalde
ledamoten, lärare. För sommarstämmor utsåg man en
plats utom Koslagstull till höger in i skogen,
der man åt sig sammanfört sittstenar i en vid
krets, med en högre för ordföranden i midten. Man
efterliknade så de hedniska förfädren, som höllo
sina ting under bar himmel på något upphöjda ställen,
der på förenämnda sätt lagmannens och nämdens platser
utmärktes genom »domarestenar». En gång (den 7 Juli
1820) ofverräskades förbundet här af »regn, storm och
köld". Man fördrog det en stund som härdade göter,
men obehaget deraf blef nog kännbart, hvarföre man
skyndade ned till Kräftriket, der stämman fortsattes
och afslutades. En annan gång (den 6 Juli 1821)
utsattes man för ett äfventyr, som framkallats af
okynnet. Då man kom till sin tingsplats, befimnos
nämligen alla stenarna bortvältade åt skilda
håll. Nu blef det ett rörligt lif. Man måste gå
på upptäcktsresor i skogen. Stenarna återfunnos
och fördes till sin gamla plats. Det skedde ej
utan en stor »kraftyttring», hvari vaktmästaren
på ett synnerligen »berömvärdt sätt» deltog. Genom
berättelsen härom går en munter stämning. Man hade
synbarligen haft en glad stund.
Äfven på andra ställen höll man någon gång, af
ej antecknad orsak, stämma. Så i ett på höjden
vid Sabbatsberg beläget lusthus. Stundom delade
man sig och höll samtidigt stämmor på skilda
orter. Så skedde högtidsdagen den 16 Febr. 1821,
då man på samma gång firade den i Stockholm och
Upsala. Anledningen var ganska märklig. E. G. Geijer
hade den 14 Februari blifvit af juryn frikänd i en
mot honom anställd tryckfrihetsprocess, i anledning
af hans bok om Thorild. Detta otidiga nit, hvari
partisinnet ansågs hafva ej så liten del, hade
kunnat medföra de betänkligaste följder och hade
i hela landet tilldragit sig stor och obehaglig
uppmärksamhet. I Upsala och Stockholm voro dock
sinnena mest upprörda. På förra stället voro
några göter bosatte, andra kommo från Stockholm,
och nu hölls hos docenten och biblioteksamanuensen
J. H. Schröder (Skölder Svenske) stämma, för att
fira Geijer och gifva fritt lopp åt sina känslor i
anledning af processen. Geijer (Einar) utsågs till
ordförande. Han återkallade i minnet
förbundets stiftelse för tio år sedan och höjde
bragebägaren till en skål för dess välgång och dess
föresatsers och förhoppningars fullbordan. Derefter
fattades samma bägare af G. G. Uggla (Skoglar Toste)
till en »välgångsskål för Einar i förening med svenska
friheten i ord och handling». Den tömdes, heter det i
Schröders till Adlerbeth öfversända protokoll, »med
liflig rörelse». »Yälfägnaden» intogs hos Schröder,
och bröderna, berättar han, åtskildes sent på qvällen
»glade och lustige».- En annan gång sammanträffade
man till stämma äfven i Yerm-land hos Olof Nordenfelt
(Angantyr), stamgöt, på Björneborg.
När man afslutat den allvarliga delen af stämman,
kom det glada efterspelet, då den sinliga tillvaron
fick sin beskärda del och en hög, munter stämning,
lifvad af mat och dryck och fosterländska sånger,
rådde och visade, att man befann sig frisk och sund,
så till kropp som själ. För att behörigen fira dessa
stunder, vandrade man merendels till något utvärdshus,
helst utom norr tull till Stallmästargården, som
synes varit det egentliga älsklingsstället. Här
hade man landtluft och en natur-omgifning, som
kunde tillfredsställa äfven det mest utbildade
skönhetssinne. Inom hus saknades ej heller påminnelser
om gammal svensk byggnadsstil. Man såg de grofva
spärrarna i taket. Hit fördes, genom en särskildt
dertill utsedd ledamots försorg, de .dryckeshorn
(»gripar»), som förbundsbröderna, hvar för sig, voro
ålagda att äga. Dessutom fanns ett större gemensamt
horn, den förut nämnda »Bragebägaren». För denna
del af sammankomsten utsågs alltid en särskild
ordförande. Hvilken dryck man i början begagnade,
är ej med visshet kändt. Stora svårigheter synas mött
att få mjöd, tillräckligt för de ganska ofta utlysta
stämmorna. Man måste likväl hafva det, ty endast
denna dryck anstod sannskyldiga göter. Slutligen
lyckades man, synbarligen efter stora ansträngningar,
på försommaren 1812 att få denna sak så ordnad,
att varan ej tröt. Det vill säkerligen ej säga så
litet, då man betänker, att man här hade framför
sig en samling af lefnadsfriska, kraftfulla män,
som ej ville svika i något, som tog en forngötisk
kraft i anspråk. Också föranledde de framgångsrika
ansträngningarna för uppnåendet äfven af detta mål
en glädjedag. Man firade den lyckliga tilldragelsen
med lust och gamman.
Dessa glada samqväm inleddes alltid dermed, att man
ordnade sig i rad, den ene efter’ den andre, med
ordföranden i spetsen och började så, med de fyllda
hornen högt lyftade framför sig, en högtidlig vandring
flera hvarf omkring i det stora samlingsrummet eller
under ’bar himmel under afsjun-gandet af den bekanta
visan: »Göterna fordomdags drucko ur horn» m. m. Så
sträng var Adlerbeth allt framgent i bibehållandet
af dessa ursprungliga former och bruk, att han deraf
ej ville afstå något, äfven då de af honom utlysta
stämmor, när förbundet såsom sådant förlorat sitt
forna intresse och lif, besöktes af blott en broder
jemte honom. Då sammankomstens senare del skulle
börja, inleddes den ändå som fordom. De två vandrade
sin högtidliga gång kring rummet.
Sedan allvaret så tagit ut sin rätt, lössläpptes
glädjen. Man samspråkade, skämtade, sjöng och
drack. Det var vid dylika tillfällen Geijers första
sånger sjöngos af brodern Joh. Dillner (Styrbjörn)
så, säger Geijer sjelf, som »jag aldrig mer skall
höra dem»». Här framdrogos, pröfvades och tjuste
äfven de af Afzelius samlade folkvisorna. Man var
öfverens om melodiernas skönhet, icke så om deras
förmåga att ånyo anslå en större allmänhet. Till och
med Geijer var i denna saken tviflare. Men Afzelius
var i detta fall en annan Lirig, orubblig i sin
tro. Han lät några få folkvisor, deribland »Necken»,
på försök offentliggöras. Hela verlden känner nu med
hvilken framgång. - Här egnades ock frånvarande eller
närvarande bröder, som på ett synnerligt sätt främjat
förbundets sak, en Bragebägare, mangrannt drucken ur
det i laget kringgående, för detta ändamål bestämda,
stora hornet. Det var den största utmärkelse, som
inom förbundet tilldelades en förtjent broder. Under
krigen 1813 och 1814 höjdes Bragebägaren för de
bröder, som genom sitt allmänna välförhållande
eller någon särskildt mannabragd utmärkt sig. Äfven
tacksamhetsskrifvelser uppsattes och öfversändes
till dessa för fäderneslandet värdigt kämpande och
arbetande män. Denna dubbla ära vederfors
17*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
