Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Götiska Förbundet. 1811-1844. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
hans egen andes barn, till en stor del förstlingarne
af hans sångmö. Dermed öfverraskade och hänförde han
sina götiska åhörare. Öfverlemnade åt offentligheten
(1811), helsades de öfverallt med bifall. De båda,
sedan början af förflutna år af en allt mer förbittrad
ömsesidig strid, med åtföljande förkättring,
upptagna litterära partierna, det nyromantiska och
det fornakademiska, nedlade för en stund sina vapen,
för att gemensamt prisa den plötsligen uppträdande
nordiske kämpen och skalden, som vid handen framfördes
på skådebanan af den sköna ungdomsgudinnan Iduna. Från
defc romantiska lägret hör man uttrycket af en
ungdomlig förtjusning öfver den nya rent fosterländska
uppenbarelsen. Också blef den ej utan inflytande på de
unga stridsmännens egna framtida alster. De påstodo
sig till en del åsyfta detsamma som Iduna. Från det
akademiska lägret märker man i bifallet en ton och i
omdömet en hållning, som skulle förråda redan erfarna
och mognade män. Der skönjes någonting fa-derligt,
och råd saknas ej. Men snart nog synes man hafva
misstänkt, att de åsigter, man bekämpade, hade i
göterna, åtminstone i deras yppersta, mest begåfvade,
män funnit anhängare. Detta drabbade isynnerhet Geijer
och till någon del äfven Tegnér. Den gamla akademiens
målsmän iakttogo derföre framgent i afseende på Iduna
merendels tystnad, så framt man ej lät sin stämning
förnimmas i en och annan, ur det fördolda utlupen,
klingande uddhvass pil eller mot den nordiskt hedniska
gudaläran och götiska öfverdriffcer lössläppte hela
koger af löjets språksamma pilar. Dessa angrepp gingo
i det närmaste göterna spårlöst förbi. Inom förbundet
sjelft, i dess handlingar, finnas dock tecken, att man
iakttagit utmaningen och en gång, ehuru ej i Iduna,
gifvit ett svar, som bragte den lekande motståndaren
till tystnad. För öfrigt synas göterna med ett högsint
förakt sett ned på den utkastade handsken.
Med den götiska tidskriftens tredje häfte framträder
en annan sällsynt begåfvad förbundsbröden, som genom
den starka klangen och den praktfulla klangfärgen
i sin harpa tilldrager både sig och förbundet allas
beundrande uppmärksamhet. Det är Es. Tegnér. Redan
förut genom »Krigssång for skånska landtvärnet»
och »Svea" en nationel skald af första ordningen,
fortfar han från denna stund att lemna ymniga
bidrag till Iduna och dermed befästa och föröka dess
anseende. Med de nio sista sångerna af »Frithiofs
saga» meddelade i tidskriftens 8:de och 9:de häften,
flyger hans rykte ut öfver fäderneslandets gränser,
och hans namn är snart ett af samtidens yppersta.
I samma häfte som Tegnér uppträdde ock första gången
Arv. Aug. Afzelius. Han blef i sina båda bidrag
vägbrytare. Öfversättningen af Völans djupa sång ur
Saemunds Edda var af stor betydelse äfven för göterna
sjelfva, och i w Necken», der han sjelf diktat orden
till en af våra herrligaste folkmelodier, visade
han, hvilken rik nationel skatt låg i dessa, för
mängden af bildade okända, s. k. »bondvisor». Också
blef Afzelii största litterära bragd den samling af
folkvisor l-3 d., som han i förening med E. G. Geijer
utgaf 1814-17. Den sednares förtjenst i detta företag
går dock, enligt hans egen uppgift, föga ut öfver
den inledande förträffliga uppsatsen »Om folkvisan»
och den »Om omqvädet».
I spetsen för Götiska Förbundets egentliga
fornforskare gick J. Adlerleth. Honom följde småningom
en hel liten här af i alla landsändar verksamma
bröder. De flesta blefvo först i och genom denna
verksamhet allmänt kända, några förvärfvade sig som
forskare ett ganska stort anseende. Utrymmet nekar
oss att mer än nämna deras namn i den ordning, hvari
de i förbundet intogos. De voro L. F. Eääf (Refr),
P. W. Tholander (Fornjother), N. H. Sjöborg (Baldur),
M. Bruzelius (Svipdager), J. H. Sehröder (Skjölder
Svenske), norrmannen Lorenz Kluwer (Orm Lyrje),
J. G. Liljegren (Ingemund den gamle), J. H. Wattman
(Helge), Air. Ahlqvist (Mysing) och N. J. Ekdahl
(Arnliot). Dessa genomreste vårt lands skilda
landskap, aktgifvande på allt, som kunde kasta något
ljus öfver forntiden eller var ursprungligen svenskt
eller nordiskt. Så genomforskades en stor del af
södra och mellersta Sverige jemte Gotland och Öland,
äfvenså en
del af Norrland. Jordfynd uppgräfdes, runstenar
uppletades och runor tyddes; gamla kyrkor
skärskådades, handlingar af historisk vigt
uppspårades, allmogeord upptecknades, folkvisor,
folkmelodier, ordspråk och gammalt skrock samlades. I
afseende på folkspråket voro isynnerhet prosten
J. J. Lagergren i Småland och förut nämnde Ariorelius
i Dalarna verksamma. Men forskningen inskränktes
ej inom eget land. Med danska forskare knöt man
förbindelser för ett gemensamt mål. Man. nåde
förut tagit väckelse från Danmark-, nu betalade
man sin skuld. Två af bröderna, Sven Lidman (Sigurd
Jorsalafarare) och F. W. Ekenstam, båda sedermera
lektorer i Linköping, reste utrikes, den sednare
till London, för att studera det fornindiska språket,
sanskrit, den förre till Constantinopel, Orienten och
Egypten, och uppehöll sig der flera år. Syftemålet var
att i språk och fynd söka spåren af våra förfäder,
innan de invandrade i Norden, eller deras slägtskap
med andra gamla folk.
Men ej blott hednatidens minnen voro forskningens
föremål. Äfven den kristna medeltiden hade sina
målsmän. Så meddelade G. TT. Gumcelius (Kj artan
Olofsson), den ende ännu lefvande nu 88:årige göten,
i Iduna ett qväde, Hertig Fredrik af Normandi, som
prof på medeltidens folkläsning, gemensam för en
stor del af Europa. Det var ett uppslag, som i vår
tid fullständigt genomförts af Fornskrift-Sällskapet
i Stockholm.
I häfdeforskningen i stort tar snart E. G. Geijer
försteget framför alla med en lärdom, så omfattande,
ett öga så skarpt, ett sinne så djupt och ett snille
så lifligt, att han efter några år helsas som vårt
lands störste häfdatecknare.
Uppgifter på de fynd, de upptäckter man gjort under
sina forskningsresor sände man till Adlerbeth, som
vid^allmän stämma derom underrättade de närvarande
bröderna. Till deras pröfning hemställdes ock alla
bidrag till Iduna, sedan de först genomgått ett
särskildt granskningsutskotts skärseld, stundom med de
ändringar, som der .föreslagifs, I allt var Adlerbeth
själen, föreningspunkten, med en värma, ett lif, ett
allvar och en ihärdighet, som i sin förening hos en
person äro sällsynta. Sjelf understödde han ock af
egna medel en och annan forskare och beredde andra
stöd af det allmänna.
Men sökte man så i forskning och dikt upplifva
minnet och stämma hjertat för fosterlandet, så var
man äfven betänkt att genom den sköna bilden för ögat
låta den anda framträda, som borde genomtränga alla
fosterlandets barn. Man ville se denna anda äfven i
den lildande konstens skapelser. Isynnerhet syntes
P. H. Ling jemte Adlerbeth, som befordrat framgången
af hans planer i Stockholm och var och förblef hans
förtrogne vän och beundrare, brinna för detta mål med
en eld, som drog allt inom sin krets, men ock med
en kraft, som icke sällan öfverskred måttans gräns
och ej tålde något motstånd. Sitt ideal tycktes han
egentligen söka inom den nordiska hedendomen, hvars
myter genom sin sinnrikhet och sitt djup bemäktigat
sig hans själ. Hans gymnastik och hans storartade dikt
syftade åt samma mål: att skapa ett nytt nordiskt
slägte, som i friskhet och kraft, så till kropp
som själ, liknade de stora förfädren, sådana han
föreställde sig dem. Att se sitt ideal försinligadt
i konsten var en af hans älsklingsidéer. Så uppstod
frågan »om de nordiska myternas användande i skön
konst». Svaret hade sina svårigheter, likasom
sina betänkligheter. I en uppsats, införd i Iduna,
blef Geijer deras målsman. Det var en brandfackla,
inkastad i det götiska lägret. Stridigheter yppades,
som bådade upplösning, när de inom förbundet arbetande
andarna hunnit sin fulla utveckling. Ling blossade
upp i vrede och anmälde, till brödernas bestörtning,
sitt utträde ur förbundet. En okänd * hade emellertid
hit skänkt 50 dukater, att tilldelas de svenska
och norska konstnärer, som lyckades lösa den svåra
uppgiften. Prisämnen offentliggjordes och följande
året (1818) föranstaltades, icke utan strid med den
gamla Konst-akademien, en konstutställning, som, för
mången oväntadt, blef lika storartad som lyckad. Den
tilldrog sig allmän uppmärksamhet och beundran. Redan
fördelaktigt kända konstnärer, en JB. E. Fogelberg,
en J. G. Sandberg (Widar) och J. v. Breda m. fl. för-
* Ansågs vara frih. G. Silfverlijelm,
envoyé. J. Hellstenius har i sin nyligen
offentliggjorda Lefnadsteckning af E. G. Geijer
uppgifvits att S. vid gåfvans öfverlemnande var
medlem af Göt, Förbundet. Uppgiften är oriktig. Gåfvan
lemnades cl. 10 Juni 1817, men först d. 17 Jan. 1818
föreslogs S. af Afzelius till intagning i förbundet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
