Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En geologisk sällsynthet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
El»
> id porten till många af naturens stora verkstäder
mötes den forskande menniskoanden ännu af ett
obevekligt: »förbjuden ingång». Vetenskapen,
så rikt utrustad på hjelpmedel och så mångkunnig
och skarpsynt hon än är, står likväl i många fall
svarslös och öfverraskad inför företeelser i lifvet,
hvilkas orsaker ligga i det fördolda, dit menniskan
hittills icke förmått intränga.
Men mycket af hvad hon icke ser, kan hon dock/öVfenz,
och mycket, som hon ännu icke lyckats förklara,
förstår hon dock använda. Och redan deri ligger en
segrande kraft, redan deri har hon tagit ett jättesteg
mot den slutliga förklaringen.
Hon kan sålunda icke sänka sig till hafvets botten,
men hon har fimnit medel att undersöka den och att
förklara dess tysta, gömda verld, liksom om den låge
såsom en uppslagen bok för hennes blickar.
Hon kan icke höja sig till de rymder, der stjernorna
kretsa, men hon har förvärfvat sig konsten att mäta
de banor, skapelsens Herre befallt dem att genomlöpa,
liksom vore dessa banor, såsom jernvägarna, utstakade
på det sandkorn i universum, der hennes korta tillvaro
är fästad; och hon kan numeifö äfven obehin-dradt
läsa de o-lika paragraferna i den grundlag, efter
hvilken verldarna styras.
Hon kan i afseende på elden, såsom skalden säger,
»icke förklara dess gudalåga, men hon värms af
den», och, hvad mer är, hon har förstått att med
dess tillhjelp se till godo de flesta af sina
lefnads-behof.
Hon kan icke heller förklara naturens största
kraftyttring, blixten, men hon förmår dock fånga honom
och förvandla äfven honom till sin lydige tjenare,
hvilken gör henne, snart sagdt, oberoende af tid
och rum.
Bortser man från elementen eller naturkrafterna
och dylika ämnen och vänder sig till de alster, som
utgått från naturens hemliga verkstäder och ligga,
så att säga, för menniskans fötter, så finnes äfven
mycket bland dem, angående hvars olika förekomst hon
står svarslös och försagd, endast hänvisad till mer
eller mindre rimliga gissningar.
Till sådana märkvärdigheter - för att här ej nämna
andra - räkna vi de jernmalmsblock, som professor
Nordenskiöld fann på Grönland, der de lågo fritt
i dagen, liksom fallna från höjden, det de ock af
upptäckaren antagas vara, ehuru detta betviflas
af andra vetenskapsmän, hvilka dock hittills icke
förmått nöjaktigt förklara deras förekomst på den
ödsliga trakten fjerran uppe i Norra Ishafvet.
Dit räkna vi ock det märkliga malmfynd, som en annan
af våra vidtfarne, forskande landsmän, doktor Pedro
^sser, för
Kopparfynd
(Efter en skiss
några år sedan påträffade å en annan del af
jorden. Han har ställt till vårt förfogande en
beskrifning öfver fyndet, åt-följdt af en teckning
deraf, och båda meddelas här, såsom berörande en af
naturens sällsamheter, med hvars upptäckande förbindes
ett aktadt svenskt namn. Beskrifningen lyder så:
Under mitt vistande i Australien år 1862 hade jag
åtskilliga vetenskapliga uppdrag, bland andra att
undersöka malmfynd. Af denna sednare anledning
besöktes äfven Queensland, der man upptäckt
kopparmalm, hvilkens förekomst i geologiskt hänseende
måste räknas bland sällsyntheterna och intressera
icke blott vetenskapsmannen och bergsbruksidkaren,
utan hvar och en som har sinne för naturens olika
företeelser.
Från Sidney, der jag hade mitt hufvudqvarter, företog
jag den långa resan till fyndorten, först omkring
80 sv. mil på ångbåt till staden Kockhampton och
derifrån omkring 40 mil på hästryggen, hvarvid vår
delvis obanade väg gick vester om Peak Downs långa
bergskedja.
Efter sju dagars ridt, mestadels öfver glest beväxta
skogsmarker, fingo vi på föga afstånd från vägen
sigte på malmfyndet, som förekom i fristående grupp. I
sanning en högst öfverraskande syn!
Malmblocken stodo på en kal bergås, som höjer sig
tio till femton fot öfver den gräsbeväxta slätten och
sträcker sig i öster och vester till en längd af tre
tusen fem hundra fot. Djupa rännor draga tvärsöfver
åsen, hvilken utgöres af qvartsblandad jernmalm jemte
kopparoxid med lätt fint gry och rödbrun färg.
Vid östra ändan af denna afrundade bergsrygg
reste sig malmblocken på några alnars afstånd från
hvarandra. Det största var flått, med skarpa kanter
och skroflig yta. Det stod i lutande ställning och
hade en höjd af H3/4 fot, en bredd vid marken af
nära 13 fot och en tjocklek af nära 9 fot. Färgen var
askgrå med mörka remnor samt här och der gröna fläckar
och strimmor af den kolsyrade kopparmalmen. Detta
block var mycket noga inpassadt i hällen. Öster
om detta block stodo tre mindre, nästan runda,
af mörkbrun färg, och liksom det stora försedda
med ett slags -hufvud, så att de på afstånd liknade
fyllda, tillknutna säckar. Det större af dessa, som
på teckningen bortskymmer det tredje blocket, var
betydligt större än det främsta. På deras ena sida
sågs i berget en några tum vid öppning, som till en
del var fylld med jernoxid samt jernhydrat i grus-
och pulverform jemte förvittrad malm. Ett stycke
derifrån stod ännu ett flått block i lutande ställning
jemte två afrundade stycken af ett sådant, äfven de
af kopparmalm. Nedanför denna egendomliga malmgrupp
påträffades aflagringar af en delvis förvitt-
i Australien.
af P. Nisser.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
