Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En makt. Af Anna A. - Några historiskt märkvärdiga rymningsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
förevändningar lockat honom med. sig till ett ställe,
som ingen af dem vid dagsljus skulle velat besöka.
Det var i en balsal,’han, var. Hans öga möttes af
bländande drägter - de voro alla antingen på skamligt
sätt förvärfvade eller hyrda; af rosenkinder, men.de
voro sminkets verk; af böljande lockar, men de voro
lösa; af gnistrande smycken, men de voro falska -
allt detta visste icke Sune. Hvad som genast förvånade
honom var det onaturligt glädtiga hos qvin-norna och
det till anstöt gränsande förtroliga sättet mellan
de olika könen.
Ljuslågorna flämtade öfver den underliga samlingen,
som om de känt behof af en renare luft, äfven
de. - Hela våningen, det var nämligen en hel
våning, fylldes med ångor af punsch och qväfvande
vällukter. Dansmusikens döfvande brus öfverröstade
slutligen det råa samtalet och det skärande
skrattet. Sune, som aldrig förr varit i ett sådant
sällskap, började känna sig underlig till mods;
han såg sig omkring efter någon af sina vänner; de
tycktes hafva lemnat honom åt sitt öde; i stället
omgafs han af qvinnor med fräcka ansigten, leende
miner och lättfärdiga åtbörder. En af dem lade helt
förtroligt sin arm i hans, blickade honom in i ögonen
ochlör-sökte draga honom med sig, men knappt hade han
känt hennes arm vidröra sin, förrän en rysning for
genom hela hans varelse: det var den hemlighetsfulla
makten,’ som grep honom. Ögonblickligt lösryckte han
sig från qvinnan och banade sig väg genom hopen, för
att komma ut; han såg icke mer dem, som voro omkring
honom, nej, han såg mor, med den Idara, rena blicken;
mormor, med det fromma ansigtet, far med de öppna,
redliga dragen - han såg till och med gamla Brita,
tjenarinnan der hemma; de sågo frågande på honom
allesamman; han hörde icke längre dansmusiken; nej,
det var en psalm, hr.n hörde, det var föräldrar och
tjenare som sjöngo:
e -
"Min ögon slutas till. Din engel blid och mild
Förordna du åstad Att hålla trogen vård Och stänga
fastan gård . Omkring min hvilostad".
Med b af vande hjerta lemnade han det lastens näste,
dit han af samvetslösa vänner blifvit förd. Några
minuter senare låg han på knä framför sin säng i bön
till Gud. Genom en underbar makt, en makt som han
icke kunde förklara, hade han blifvit räddad just då
han stod på branten af en afgrund. Det ögonblick,
då han tyckte sig se hemmets ansigten betrakta sig
och höra hemmets andaktssång ljuda för sin själ,
det ögonblicket blef en vändpunkt i ynglingens lif.
Då Sune efter slutad bön lyfte på sin rullgardin och
såg uppåt, tyckte han nästan, att hans himmel vidgats,
och för första gången på länge fick han syn på sin
barndoms stjerna. Hon blickade emot honom lika klar,
som innan hans öga grumlats af begärelserna.
Guds Faders sköte sammansmälte åter barnsligt i hans
föreställning med tanken på himlens omätlighet; och
enfaldigt, som om han aldrig läst någon filosofi,
bad han sitt: »Gud, som hafver barnen kär».
Förunderligt klar tindrade hans stjerna då; men Sune
visste icke, att äfven hans moder just i samma stund,
bedjande, lät sin blick hvila vid den.
hi&towU mwkvwitigit rgmnings/örsök.
terodot omtalar en spåman från Elea, hvilken, af
spartanerna kastad i fängelse och med ena foten i jern
fästad vid en bjelke, på golfvet fann ett skärande
instrument, som af glömska blifvit qvarlemnadt. Han
kom dervid på en tanke, så djerf, att man måste finna
det sätt, hvarpå han befriade sig, alldeles otroligt;
han skar nämligen af sig så stor del af foten, som
behöfdes för att frigöra sig från bjelken. Derefter
gjorde han en öppning i fängelsemuren och rymde till
Tegea, gömmande sig om dagarna och gående endast om
nätterna. Dit framkom han på tredje natten och lät,
sedan han blifvit läkt, göra sig en fot af trä.
Medeltidens historia har också att uppvisa många
egendomliga rymningar. Så till exempel lyckades
Osmond, intendent hos den unge Richard, hertig af
Normandie, att i ett hölass föra sin herre från Laon,
der han hölls fången. I vårt eget fäderneslands
historia finna vi äfven en liknande tilldragelse:
Gustaf Vasas räddande af Sven Elfsson i Isala.
En af de inflytelserikaste af Lancasters parti i
England, lord Eoger Mortimer "Wigmore, som man
inspärrat i Towern i London, erhöll derstädes
år 1323 den underrättelsen, att man. ämnade döma
honom till döden. Då lyckades han muta en officer,
som gaf bevakningen en sömndryck och sedan hjelpte
honom att, medan väktarne sofvo, undkomma genom ett
hål i den vägg, som skilde hans fängelse från ett
kök i palatset^ hvarifrån han medelst en repstege
nedfirade sig till marken. Efter att med tillhjelp af
repstegen hafva klättrat öfver flera murar, kom han
slutligen ned till Themsen, der en båt väntade honom,
som förde honom öfver till andra stranden. Derifrån
red han med några af sitt folk, som af vaktat hans
ankomst till Hampshire, hvarifrån han öfverseglade
till Frankrike och ingick i Karls af Valois tjenst.
Hertigen af Albany, en broder till Jakob III af
Skottland, hölls af denne fången på slottet i
Edinburg. Här afbidade han. sin dödsdom, då en
segelslup, som, lastad med vin, kommit öfver från
Frankrike, inlöpte i Leiths hamn. Från detta fartyg
skickades tvenne fat vin som present till den fångne
hertigen, som erhöll tillåtelse att mottaga dem. I
det ena af faten fann han
en stor vaxkula, i hvilken man inneslutit ett
bref, som uppmanade honom att försöka fly och äfven
försäkrade honom om att det fartyg, som medfört vinet,
skulle hålla sig segelfärdigt för att föra honom
från Edinburg. I samma fat låg äfven en tågbundt,
hvarmed man afsett att om möjligt underlätta hans
flykt. Hertigen, som i fängelset hade hos sig en
gammal trotjenare, underrättade denne om förhållandet
och bjöd derefter den befälhafvande kaptenen att
komma och sup er a med sig samt att dervid smaka på
vinet som man skickat honom. Denne mottog bjudningen
och infann sig åtföljd af tre man. Efter supén togo
Albany och kaptenen ett parti bräde och snart voro
både kaptenen och den honom åtföljande bevakningen
druckna, ty nian undfägnade dem rikligt under qvällens
lopp med det starka vinet. "Då», säger Walter Scott i
sin Skottlands historia, »rusade plötsligen hertigen,
som var en kraftfull man, upp från bordet och stötte
sin dolk i kaptenens bröst, med den påföljd, att denne
ögonblickligen föll Mös till golfvet. På samma sätt
gjorde han sig af med tvenne af soldaterna, under
det att hertigens tjenare affärdade den tredje. Derpå
kastade de liken i elden, bemäktigade sig kaptenens
nycklar och sökte, sedan de lyckats komma upp på
slottsmuren, en lämplig plats för nedstigandet.
Hertigen^ trotjenare, som ville vara den förste att
fira sig ned, för att kunna pröfva om tåget var
tillräckligt långt, föll och bröt sitt ben. Han
ropade till sin herre att denne skulle, förlänga
tåget, hvarpå Albany återvände till sitt fängelse,
tog lakanen ur sängen och fastade dem vid repet samt
lyckades att sänka sig ned till marken. Derefter
tog han sin tjenare på ryggen och bar honom till
ett säkert ställe, der han kunde hålla sig dold till
dess hans sår blifvit läkt. Sjelf begaf han sig till
hafsstranden, der en båt på öfverenskommet tecken tog
honom ombord och förde honom till slupen, på hvilken
han nu seglade till Frankrike.»
Karl af Guise, äldsta sonen till Henrik af
Guise, hvilken dödades i Blois, tillfångatogs 1588
samtidigt med fadrens mord och inspärrades på slottet
i Tours. Tre år derefter lyckades han rymma, och
samtida historieskrifvare berätta härom på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
