Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En resa i "den fjerran Vestern" - Konvaljen. Gustaf Meyer - Märkvärdiga experiment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
och Chayennes, befästade. "Nära Chayennes», berättar
Simonin, "fingo vi underrättelse om, att indianer
varit synliga på vägen, samt att ett godståg några
timmar förut blifvit plundradt af rödskinnen. Min
reskamrat och jag synade våra revolvrar. De öfriga
resande gjorde på "samma sätt och kastade dessutom
en blick på sitt gevär, som hvar och en hade
stående vid sidan. I »den fjerran Vestern» reser
man alltid beväpnad. Tåget fortsatte nu sin väg,
men långsamt för att undvika en öfverrumpling eller
möjligen å banan utlagda hinder. Det händer tyvärr
alltför ofta, att vildarna gömma sig i gräset och,
i synnerhet i skymningen, öfverraska bantåget och
mörda de resande. Denna gång sluppo vi likväl undan
med blotta förskräckelsen och fortsatte färden öfver
Klippbergens branta sluttningar. Det är underbart
att se, huru jernvägen fört civilisationen med sig
till trakter, der man helt nyss endast såg öken och
kala klippor. Bland dessa ödsliga berg, der man sex
månader förut blott träffade en och annan jägare
och några emigranter eller resande, som medföljde
den hastigt framilande diligensen, der ser man nu en
väl bebyggd station med ett elegant hotell, der den
resande kan få hvila öfver natten och stärka sina
krafter vid ett välförsedt börd, och der man, med
kännedom om den hastiga utvecklingen i Nya verlden,
kan förmoda att inom kort finna en blomstrande och
folkrik stad. Yid stationen Laramie lemnade oss flera
af våra reskamrater. De voro grufsökare, som ämnade
gräfva guld i Klippbergens dalar. Mot dessa föra
indianerna en evig fejd, ty det stora tilloppet af
guldgräfvare bortskrämmer vild-brådet, bisonoxen,
antilopen och elgen, från dessa trakter. Dessutom
är den hvite mannen alltför benägen att missbruka
sin öfver-lägsenhet öfver vilden, och denne sednare
att med list återgälda de hvitas våldsbragder. Häraf
komma dessa oupphörliga fejder mellan blekansigtena
och rödskinnen. Hur många dramer hafva icke här
utspelats! Huru många af dem, hvilka utskickats för
att nivellera vägen och uppsöka de lämpligaste passen,
hafva icke här gått en qvalfull död till mötes! Den
bakom någon upphöjning i marken lurande indianen
rusade då ofta fram för att mörda den hvite mannen,
ej sällan öfverlemnande honom åt en långsam död, sedan
han skalperat honom.» Ännu i dag har man, som sagdt
är, att befara öfverfall af de hämndlystna vildarna.
En krigare af Orm-indianernas stam.
En »reporter» Stephenson, hvilken
till tidningen New-York Post vid namn för helt
kort tid sedan blef skalperad
af Sioux-indianer, skildrar hvad han dervid
erfor på följande sätt:
»Ifrån det ögonblick, då jag fångades, och till det,
då j äg förlorade medvetandet, förflöto högst två
minuter, och dock tycktes de mig som en evighet. Jag
kände, hur lasson slingrade sig om min kropp, jag
föll af hästen, och nästan i samma ögonblick trycktes
två knän på mitt bröst och jag såg ett rödskinns
gnistrande ögon fastade på mig. Indianen fattade sin
tomahawk för att klyfva min hufvudskål, men plötsligt
höll han upp och syntes öfverlägga. Han lade från
sig tomahawken, enär han antagligen tyckte det vara
angenämare, att få skalpera mig lefvande. I detta
ögonblick ville jag ropa, resa mig upp och försöka att
försvara mig, men jag var som förlamad. Nu blixtrade
hastigt en knif för mina ögon, jag kände liksom en !
eldring kring hufvudet, derpå var
det, som om man lagt glödhett jern på min hjessa,
och medan indianen aflägsnade sig, föll jag i
vanmakt. Snart nog anträffades jag af unionstrupperna,
fördes till ett hospital och svarvade der under en
månads tid mellan lif och död. Under hela denna tid
brände mitt hufvud som eld, det var som om jag haft
en spritlampa i hjernan. På hufvudet bildades så
småningom en ny hud med röda fläckar, men hårväxten
var naturligtvis borta för alltid. Denna hud är
ytterst känslig och särdeles vid omskiftningar i
väderleken känner jag stickningar i hufvudet.» För
den olycka som träffat mr Stephenson erhöll han af
tidningen New-York Post i skadeersättning 20,000
dollars.
Som nämndt är, befarade Simonin och hans reskamrater
på bantåget ett anfall af indianer, hvilket de likväl
lyckligtvis und-gingo. Det var de då kringströfvande
spillrorna af en stam, som kallades orm-indianer,
för hvilka man i synnerhet fruktade. Simonin
fick sedermera tillfälle att med dessa komma i en
fredligare beröring, än han väntat. Deras seder
och bruk, hvarom han icke lemnar någon närmare
upplysning, öfverensstämde väl i det närmaste med
öfriga indianstammars. Närstående illustration visar
oss emellertid huru en krigare af "nämnde stam såg ut.
Utan tvifvel är den dag icke långt aflägsen, då det
icke mera är möjligt att få se någon representant af
denna snart utdöda stam, och måhända har den sista
orm-indianen redan nu för alltid nedlagt sin tomahawk
vid Stilla hafvets strand, för att evinnerligen skåda
»de gröna jagtmarkerna i en bättre verld».
Ledan grydde Junidagen p Öfver skogens högsta toppar,
Och uti konvaljens blomkalk Stänkte daggen sina
droppar.
Klon val j en.
Se, då sjöng en liten fågel I den ljusa morgonstunden:
»Stackars blomma! Säg, hvi står du Här så ensam
uti lunden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
