Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. X. Ivar Stråben och Svea konung. C. J. Bergman - En natt på S:t Paulskyrkans kupol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
för att af honom utverka ett skydds- och
Jiandels-förbund; men alltid hade de måst återvända
med oförrättadt ärende.
Då blef det omsider beslutadt i landets råd, att
ett nytt försök skulle göras, och att en af gutarnas
yppersta män, hof-diiigen Ivar Stråben af Alfva (eller
Avajr Strabajn, såsom han i gamla skrifter benämnes
på landets språk) skulle sändas i nämnda ärende.
Ivar var, såsom berättelser om honom gå, en mäkta
klok och i offentliga värf väl förfaren man.
innan han mottog uppdraget, framträdde han i rådet
och yttrade:
"I veten det alla, att jag gammal är och går på
brädden af min graf. Om I det oaktadt viljen, att
jag skall fara en så vådlig färd, som öfver hafvet
till Upsala konung, så skolen I gifva mig tredubbel
mansbot eller tre mans värde, en lott för mig sjelf,
en för min borne son och en för hustrun min.»»
Detta blef honom beviljadt, och han drog åstad.
Lyckligt kom han fram till Upsala, och när han
inträdde i konungagården, satt drotten just till
bords med sin drottning och sina hofmän.
Ivar nämnde sitt namn och hvarifrån han kom.
Men som konungen alltid varit gutärna afvog för deras
stolthets skull, bjöd han icke Ivar att ens sitta,
än mindre att stiga till bords, utan lät denne stå
vid dörren och vänta.
Men detta likade icke Ivar väl.
Omsider, och innan måltiden ännu var slutad, täcktes
konungen spörja, hvad märkligt från Gotland Ivar
kunde hafva att förmäla.
"Märkligt vet jag just intet", genmälte Ivar, »utom
det, att ett sto der hemma nyligen födt på en gång
trenne föl.»
»Så!» utropade konungen; »men när tvenne af fålarna
taga till lifs, hvad gör då den tredje?»
»Han gör som jag», sade Ivar; han står och ser på.»
Konungen brast i skratt och drottningen smålog. Det
frimodiga svaret behagade dem till den grad, att de
vänligt badö Ivar stiga fram och läto åt honom gifva
ståtelig gästning.
Och sedan framförde Ivar sitt ärende, och det önskade
förbundet kom med lätthet till stånd. Gutarna skulle
betala Sveakonungen en årlig skatt af sextio mark
silfver, deraf fyrtio till konungen och tjugo till
hans jarl, hvilken skatt dock konungen och jarlen
sjelfva skulle låta upptaga och af hemta. Gutarna
skulle vidare med sju skepp följa konungen på hans
härnadståg. Men å sin sida skulle han lemna dem
hjelp och skydd, när de behöfde och åkallade det. De
fingo fortfarande behålla sitt lands sjelfständiga
författning med egna styresmän och domare, och mellan
Sveriges och Gotlands folk stadgades obe-hindrad
samfärdsel och ömsesidig handelsfrihet.
Så slöto sig gutarna frivilligt till Svea konung,
och att det första föreningsbandet, för vid pass
ett årtusende sedan, blef knutet - det var Ivar
Stråbens verk.
Visserligen har under århundradenas lopp detta
band ofta af yttre händelsers mäktiga tvång varit
sönderslitet, men det har alltid åter blifvit
hopknutet.
Och visserligen hafva under förflutna tidehvarf de
aflägset boende gotlänningarna ofta, förbisedda
eller bortglömda, endast fått stå och se på,
huru de andra stambröderna, som bodde närmare till
Sveas tron, mellan sig skiftade och togo till lifs
alla huldhetens håfvor; men dessa tider äro förbi,
och att för-eningsbandet nu har blifvit så starkt,
att det, med Guds hjelp, aldrig mer skall brista -
det är Sveafolkets och Sveakonungens verk.
C. J. Bergman.
natt på
ra^ag hade länge umgåtts med tanken att tillbringa
en natt på domen af Londons väldiga katedral, då
detta säkert skulle erbjuda särdeles intressanta
iakttagelser. Ändtligen kunde jag hoppas att få
denna önskan förverkligad, sedan kyrkorådet dertill
gifvit mig särskild tillåtelse. En augustiafton
med "fullkomligt klar himmel infann jag mig jemte
två vänner klockan åtta vid kyrkans norra port. Yi
hade försett oss med mat- och dryckesvaror, filtar
och öfverrockar, en termometer, kikare samt en
lanterna och stego uppför de långa trapporna, ända
till »gyllene galleriet», der vi skulle tillbringa
natten. Yi hade erhållit tillåtelse att, om vi så
önskade, få begifva oss in i det inre af kupolen,
för den händelse att vi skulle behöfva sofva.
Det sista aftonskimret dröjde ännu på molnen i
nordvest, då vi ur den lilla dörren trädde ut på det
gyllene galleriet; men till och med vid en så tidig
timma erbjöd sig en anblick, den man aldrig i sitt
lif förgäter. Tusende ljus tindrade som stjernor under
oss och sträckte sig milsvidt åt alla sidor. Det var
som en plankarta af London utprickad med idel lysande
punkter; gatornas långa linier, Holborns-viadukten,
Thames-kajen, flodens lopp och broarna, allt visade
sig med underbar tydlighet. En utomordentlig anblick
erbjödo jernbanstationerna, som med sina lyktmassor
bildade ljusare grupper. En angenäm kontrast deremot
bildade de många röda signallyktorna. I mån som
mörkret tilltog kunde vi se lyktorna allt längre och
längre bort, och ändtligen läto de sig ses ända på de
aflägsna höjderna af Highgate, der de sammansmälte med
stjernorna, -som nu glänste öfver hela himmelen. Det
var som om vi plötsligt blifvit försatta till en
punkt i rymden, hvarifrån vi förmådde se Stjerne
verlden både öfver och under .oss.
Yi hade lyckan att få se ett ovanligt praktfullt
norrsken. Emot klockan elfva ljusnade himlen i norr
och snart derpå stego klara, hvita strålar upp emot
zenith, stundom blandade . med ett rödt flammande
sken. Ända till midnatt kommo myriader ljusstrålar
från lyktorna på gator, jernbanor,-broar samt
husmassornas fönster och dörrar. Men vid midnatt
slocknade
kupol.
ljusen, det ena efter det andra, och på morgonen
brunno blott gaslågorna på hufvudgatorna och vid
jernvägsstationerna, som nu med förökad glans
framträdde ur mörkret. De mörka mellanrummen,
hvarest man icke kunde urskilja den svagaste kontur
af ett tak eller en skorsten, gjorde ett märkvärdigt
intryck. Det tycktes som om alla menskliga boningar
varit bortsopade och som om ingenting annat, än
det svarta tomrummet, existerade, der nyss lif och
verksamhet rådde.
Yi hade varit nyfikna att få veta, huruvida gatularmet
skulle totalt upphöra. Jag hade hoppats, att under
någon timma af natten eller morgonen alla ljud skulle
tystna, så att vi uppe på domen skulle få njuta af en
högtidlig tystnad. Men der-vidlag hade jag grundligt
misstagit mig. Under hela natten inträdde ej ett
enda ögonblick, hvarunder alla ljud fullständigt
upphörde. Då vi först trädde ut på galleriet, höjde
sig naturligtvis det betydliga gatularmet med stor
tydlighet upp till oss i den lugna aftonluften. Emot
midnatt aftog det betydligt, och vi trodde redan,
att bullret i den egentliga staden skulle upphöra
efter de sista jernbantågens ankomst och afgång,
men så blef icke fallet. Om ock, emot klockan tolf,
det oafbrutna larmet tystnade, så stördes dock alltid
örat genom rasslet af vagnar och åkdon. »Nattvagnarna»
voro lugnets hufvudfiender. Hela natten sågo vi deras
lyktor skjuta fram i mörkret som eldflugor, än öfver
en bro, än framåt en närbelägen gata. Då rasslet från
en sådan vagn någon gång ville upphöra, så träffades
örat af hvisslandet från ett aflägset gående lokomotiv
eller genom bullret af en torgvagn, som körde förbi
kyrkan. Ett märkligt afbrott emot dysterheten i de
mellan gatorna belägna husmassorna gjorde ljusen,
från de olika tryckerierna. Yi sågo sådana på olika
punkter, och långt före dagens inbrott höjde sig öfver
deras tak pelare af ånga och rök, som berättade om de
arbetande maskinerna och de tusentals flitiga händer,
hvilka hela natten varit i rörelse, för att genast
på morgonen tillfredsställa begäret efter nyheter.
En sällsam effekt gjorde de olika klockornas ljud. Då
några och tjugo funnos inom hörhåll, hvilka dag och
natt slogo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
