Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt på S:t Paulskyrkans kupol - I khedivens harem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
alla timmar och qvarttimmar, så kunde redan till följe
häraf icke blifva tal om någon period af fullkomlig
hvila. De smärre klockorna i vårt omedelbara grannskap
gjorde alltid början, minst ett par minuter före
den rätta tiden, liksom enstaka stänk-skott före en
slagtning. Dessa toner tilltogo hastigt till dess
»»tjocka Benjamins» brummande rullade öfver till
oss genom luften, och knappt hade örat uppfattat
detta ljud, så svarade S:t Pauls väldiga stämma på
utmaningen och lät sina döfvande toner ljuda, så att
byggnaden bokstafligen darrade. I dessa två klockors
klang dränktes för en stund alla andra, men långt
efter sedan de båda jätteklockorna tystnat fortfor
klingandet och pinglandet från en mängd närmare och
fjermare kyrktorn. En afskyvärd liten klocka gnällde i
skärande dissonanser, långt sedan de öfriga tystnat,
liksom hade hon icke varit belåten med att instämma
i den öfriga kören, utan fastmer ensam ville göra
sin obehagliga stämma gällande.
Jag hade hoppats, att mina kamrater skulle känna
behof af någon hvila, så att jag kunde få blifva
ensam med mina tankar. Så hände också. Öfver en timma
blef jag i ostörd besittning af galleriet, slog mig
ned i en nisch och lät, i det jag blickade ut öfver
London, det närvarande och förflutna draga förbi. Jag
tänkte på de hundratusenclen, som der nere i sömnen
sökte en vederqvickelse efter rusande nöjen eller
ansträngande arbete, jag tänkte på dem, som vakade
på sjukbädden och längtansfullt inväntade morgonen,
som kanske skulle medföra nya lifskrafter; på dem som
lefde i laster och brott och kanske icke dess mindre
nu slumrade lugnt. Ovilkorligt gick jag tillbaka i
det förgångna och återkallade i tanken den tid, då
man från den plats der jag satt kunnat åt alla sidor
nå stadsmurarna med en afskjuten pil, och den gamla
S:t Paulskyrkan med sitt fyrkantiga torn intog detta
ställe. Jag tänkte på det fasansfulla året, då en
åskådare från denna kupol blickade ned i ett eldhaf,
som förstörde den åt förderfvet hemfallna staden och
med sina rykande och dånande eldmassor slickade bort
den gamla katedralen, så lätt som den framträngande
floden bortspolar gossens sandbyggnad. Jag tänkte
på historien om skildtvakten i det aflägsna Windsor,
som hade
hört den gamla klockan slå tretton slag och genom
detta bevis på att han icke sofvit räddade sitt lif.
Här blef jag afbruten genom mina vänners återkomst-,
de hade icke sofvit särdeles bra på sin hårda
bädd, gäspade förskräckligt och sågo ingalunda
morgonfriska ut i den skumma dager, som började
spridas från öster. Sedan jag sjelf tagit en half
timmas hvila, återvände jag till galleriet för
att icke gå miste om den anblick, som jag trodde
intressantast af alltsammans: en-soluppgång öfver
staden, en soluppgång utan rök och med ett perspektiv
af London till dess yttersta gränser. Morgondagern
hade betydligt tilltagit och kröp kall och grå
öfver husgaflarna, i det den afslöjade tak och
skorstenar och lät de otaliga kyrkorna framträda
rundtomkring med märkvärdig tydlighet. En egendomlig
kontrast bildades mellan gatorna der nere, hvarest
gasen ännu brann, och det kyliga morgonljuset på
den ändlösa massan af husgaflar. På några ställen
antogo gatorna en dunkel orangefärg, på andra sågo
de ut som beströdda med röd sand. Äfven bullret af
menniskolifvet började tilltaga. De röda post-jagnarna
voro i full verksamhet, kafévärdarna ilade till sina
’göromål. Vagnarna förökades i antal, och fotgängare
började redan trängas på gatorna. Floden erbjöd en
skön anblick. Den var så glatt som en spegel och
hvarje bro, hvarje båt, hvarje skepp återspeglades
från dess yta. Nu trädde den obestämda linien
af kullen vid Highgate fram ur dimman, och jag
började redan tro, att min förhoppning, om att i
ett ögonkast få öfverblicka hela London, skulle gå i
fullbordan. Solen höjde sig i ovanligt majestät och
luften öfver oss var en massa af blått och guld-,
men med solen uppsteg äfven en afundsjuk hvit dimma,
framträngde hastigt österifrån och kastade öfver
alla föremål, som lågo utom en qvart mils radie,
en tät slöja och betog hvarje förhoppning om en
panorama-utsigt, innan röken, som redan hvirflade ur
många skorstenar, trängde undan dimman eller blandade
sig deri. Nu blef ingenting mer öfrigt, än att lemna
vår upphöjda ståndpunkt och med våra nattsäckar i hand
träda ut på gatan, der vi, för att tillstå sanningen,
ådrogo oss mer än en polistjenstemans misstänksamma
blickar.
I khedivens; har em.
n resande, som var närvarande vid Bairamsfesten i
Egypten och fick tillfälle att se khedivens harem,
berättar derom i ett bref följande: »Tidigt i
dag på morgonen begåfvo vi oss i sällskap med
ett egyptiskt fruntimmer, hvars bekantskap vi
gjort, till Abdeer-palatset för att åse den stora
audiensen. Framför palatset var militär uppställd
till parad-, på gården stodo svarta regementen och en
musikkår. Vid ingången till palatset mottogos vi af
några orientaliska damer. Deras vackra, rikt broderade
drägter i lysande färger voro smakfullt draperade. Vi
gingo med vår egyptiska följeslagerska uppför trappan,
der vi mötte flera arabiska damer. Deras klädsel var
ytterst praktfull, men vi saknade i densamma det rent
orientaliska, hvilket deremot fanns hos de fruntimmer,
hvilka aflägsnade sig när vi kommo. Palatsets damer
hade i allmänhet långa och vida kläder, hvilka
sammanhöllos med ett skärp om lifvet. Hvar och en
af dem bar en prydlig turban i samma färg, som den
öfriga drägten.
Vi gingo vidare, tills vi kommo till khedivens första
gemåls mottagningsrum. Innan vi inträdde hörde vi en
sällsam musik, som utfördes af sex unga, sjungande
och spelande slaf-vinnor, hvilka sutto i en rad,
klädda i gult och violett siden. Instrumenten bestodo
af en flöjt, en violin, en luta, ett slags cittra
och två tamburiner. Sången och musiken ljöd som en
koral i raskt tempo. Khedivens första gemål, prydd
med guldbroderier och diamanter, satt på en soffa,
öfverdragen
med ljusgrönt atlas. Hon steg upp och mottog
oss mycket vänligt med den vanliga österländska
helsningen. Derpå bad hon oss sitta ned. Kaffe och
cigaretter kringburos nu, och vi in-bjödos att dricka
och röka. På en annan soffa satt en ung prinsessa;
hon var blond, klädd i hvitt atlas med guld och
diamanter och såg mycket elegant ut, Begges drägter
voro i öfrigt sådana som de, hvilka nyss beskrifvits.
Damerna voro angenäma och vänliga samt hade värdighet
i sättet. En af dem såg sjuk och lidande ut-,
deremot voro de öfrigas ansigten intetsägande, och
ingen ägde det intelligenta utseende, som kulturen
vanligen förlänar de europeiska fruntimren. Vid första
ögonkastet tyckte man dem alla vara lika hvarandra,
emedan de i allmänhet hade mörk hy och korta näsor.
Eummet var möbleradt i fransk stil, med trymåer
och förgyllningar öfverallt; endast de praktfulla
turkiska mattorna utvisade den orientaliska
smaken. I ett rum funnos två eller tre franska
taflor, men utan synnerligt värde. De hängde högt
upp som väggprydnader. Något piano fanns icke och
jag såg icke till någon bok eller något annat bevis
på odlad smak. Efter att hafva stannat en half timma
aflägsnade vi oss. När vi kommo ned till ingången,
serverade man oss scherbet i guldkoppar, som voro
omhöljda med broderade serveter.
Det intryck vi medförde var det, att palatset med
all sin lyx var ett förgyldt fängelse, uti hvilket
blandningen af vester-ländska och gamla orientaliska
seder tyckes hafva beröfvat haremsystemet dess forna
orientaliska behag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
