Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandhugget på Svanskär. En episod från ryssarnas härjningar 1719, af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
»Som jag sagt", yttrade just Bengt, då han steg ut på
trappan, och beledsagade för mera eftertrycks skull
sina ord med en kraftig stöt af sin käpp, »Nils och
ingen annan skall hafva flickan.»
»Ja, jag skulle just önska, att man kunde visa mig
någon enda pojke på kusten, som vore flickan värdigare
än min Nils», inföll Måns och slog, liksom omedvetet,
på sin ficka, som gaf ett klingande ljud ifrån sig.
»Pah! Jag skulle kanske gifva mitt enda barn åt en
tiggare, en trashank, som ingenting har och till
ingenting duger, om ej att prata tok i hönshjernor
och dansa på gillena», menade Rike Bengt och höjde
föraktligt på axlarne.
»Jo, det vore allt somliga, som skulle gnugga händerna
då», instämde Måns med ett sneglande ögonkast nedåt
den gamle sergeanten, som just då höjde sin röst för
att afbryta sin hustrus olycksbådande svada,
»Hm! Man lurar ej Bengt Ivarsson så lätt»,
småskrattade denne med ett sjelf belåtet uttryck. »Och
nu sedan vi hafva allt på det klara med hemgiften
och bosättningen, ser jag ej hvarför vi ej redan i
morgon dag skulle kunna tänka på att göra de båda
unga förtrogna med sin lycka. Men nu skall ni först
hafva hjertlig tack af mig för det ni öppnat mina
ögon för faran af att låta den der långe Sven längre
dåra flickans ögon och hjerta.»
De båda hedersmannen vexlade ett varmt handslag och
derefter svarade Måns:
»Ja, det skulle visserligen kunna se ut som egennytta
å min sida, men ser ni, Bengt, det var lika mycket
omtanken för er lycka och flickans välfärd, som dref
mig hit att afslöja hela intrigen för er. Men ni
sade ett ord nyss om morgondagen. Jag menar, att hvad
som skall göras, bör ej uppskjutas till morgondagen,
ty hvad som kan ske då, kan lika väl ske i dag.»
»Topp!» utropade Bengt och besvarade med en bifallande
nick den andres menande ©gonkast, »Det har ni rätt
uti. Redan i qväll skola vi tömma de nyförlofvades
skål.»
Och härefter stego de båda gubbarne utför trappan och
slogo sig ned i gästernas krets, dit också ungdomen
nu samlades, sedan dansen på tillsägelse af värden
slutats.
Strålande af glädje och sällhet slog sig Anna ned vid
sin faders sida, dit hon förts af den lycklige Sven,
och sedan alla de äldre gästerna ordnat sig kring
det väldiga bordet och ungdomen slagit en vid krets
derutomkring, reste sig Bengt Ivarsson långsamt och
värdigt, och alla följde hans exempel.
»Mina kära vänner», började Bengt, »I hafven alla
varit vittne till den lycka och framgång här i
verlden, som en nådig försyn i rikligt mått beskärt
mig, och det är denna framgång, som jag i kraft af
språket: ’den mycket gifvet varder, af honom skall*
ock mycket fordradt blifva’, vill söka göra mig i
någon mån värdig genom att ock tänka på andras lycka,
Hur hårdt det än må kännas att blifva lemnad ensam på
sin ålderdom, måste jag dock tänka på, att innan jag
går hädan se min Anna förenad med en bra och hederlig
man, som kan blifva henne ett stöd, när jag ej mer
finnes till. Denne man har jag redan utsett åt henne
och det är med anledning deraf, som jag nu beder eder,
grannar och vänner, att med mig tömma en bägare för
vårt fästefolk, för min Anna och Nils Månsson.»
Midt igenom bägarnes klang och sorlet, som följde på
detta tal, hördes ett ljudligt: »Nej, aldrig han!»
från Annas läppar, och då alla de närvarande, häpna
och stumma, läto händerna med de orörda bägarne sjunka
vid detta oväntade afbrott och förvånade stirrade
på de båda handlande personerna i denna scen, sågo
de Bengt Ivarssons ansigte öfverdragas med en mörk
rodnad, under det att hans ögon sköto Ijungande
blixtar mot den oförvägna, som vågade sätta sig upp
mot hans faderliga myndighet, men de sågo också Anna,
blek, men fast och bestämd, med en lugn blick möta
sin faders vredgade ögonkast.
För en lång stund förtog vreden målet på den
förbittrade gubben, men omsider utbrast han med
tordönsstämma, glömsk af de talrika åskådarne till
uppträdet:
»Vanartiga barn, hvad djerfves du! Du skall vid himmel
och afgrund gifta dig med Nils, eller kör jag dig ur
mitt hus i denna das?.»
»Släpp mig, far!" sade Anna lugnt, i det hon befriade
sig från den gamles våldsamma grepp om hennes
arm. »Hvad mitt giftermål beträffar, så svär jag vid
Gud och hans evangelium och inför alla här närvarande,
att jag aldrig blir Nils Månssons maka. Jag har lofvat
Sven min tro, och jag skulle illa brås på er, far,
om jag ej visste att hålla mitt löfte. Det är mitt
sista ord, och det ryggar jag aldrig.»
»Kom, min son», inföll nu Måns Olofsson för att gjuta
olja på elden. »Låt oss lemna detta hem för barnslig
lydnad och vördnad. Tack skall ni hafva, Bengt, för
er välfägnad. Lef väl, i fall det skulle dröja något,
innan I härnäst får se mig här.» Och dermed tog han
sin son med sig och lemnade stället,
De öfriga gästerna följde småningom hans exempel, utan
att värden tycktes gifva akt derpå eller hafva öra
för deras tacksägelser. Vid Måns Olofssons hånfulla
anspelning på den barnsliga lydnaden och vördnaden
hade Bengt Ivarsson ett ögonblick lyftat upp sin
hand, som om han med ett enda slag-velat krossa sitt
uppstudsiga barn, men i det nästa sänkte han den
åter, fattade Anna i armen och förde henne afsides,
hvarefter han med dämpad, af vrede ännu skälfvande
röst, hvi-skade henne i örat:
»Jag gifver dig tjugofyra timmars besinningstid
att välja emellan min välsignelse eller min
förbannelse. Har du efter denna tids förlopp ej kunnat
förmå Nils att återvända hit och derigenom försonat,
hvad du nu brutit, så måste du, innan nästa måne gått
upp, hafva lemnat mitt hus, der du aldrig mera skall
sätta din fot. Gå nu upp på din kammare.»
Sedan Anna lemnat honom, vände sig Bengt om och såg,
huru de sista gästerna på långt håll med brådskande
steg aflägsnade sig från det hem, som väl öfverflödade
af alla den verldsliga lyckans håfvor, men i all
sin rikedom likväl var fattigt på den lycka, som den
kristliga kärleken och ödmjukheten skänka.
Med rynkad panna och korslagda armar stod Bengt en
stund stilla, blickande efter de bortgående, och
derefter ämnade han just stiga uppför trappan till
sitt hus, då en ryttare på en löddrig häst i ilande
språng närmade sig norr ifrån och, kommen så nära
att ljudet af hans röst kunde hinna fram, skrek med
en stämma, som förskräckelsen gjorde darrande:
»Fienden! Ryssarne!»
Den stackars karlen, som var mer död än lefvande,
höll, på Bengt Ivarssons rop, inne sin häst för ett
ögonblick och tillade vidare:
»Man säger, att Östhammar och Öregrund redan brinna
och Sandviks bruk antändes nyss af fienden. Ni kan
sjelf se skenet på himlen i norr. Patron på Sandvik
är mördad och hans son också, och många andra. Skynda
er undan, ty i morgon komma ryssarna hit.
Och så sprängde han vidare allt hvad tygen höllo,
medan Bengt, under den annalkande faran glömmande den
familjetvist, som nyss stört dagens glädje, skyndade
att genom sina under-hafvande ånyo sammankalla alla
grannarna för att öfverlägga om de mått och steg,
som borde tagas.
I den lilla stuga nere vid stranden, hvilken beboddes
af den gamle sergeanten Sköld och som var belägen ej
långt från hufvudbyggningen på Svanskär, till hvilken
utsigten likväl förtogs af en skogbevuxen klippa,
satt vid pass en timma efter den på ett så obehagligt
sätt afbrutna festens slut Sven Sköld vid fönstret,
med de korslagda armarne stödda mot fönsterbrädet,
och blickade tankfullt ut öfver det af en växande
sunnanvind krusade vattnet, på hvilket fullmånens
strålar redan börjat tråda sin dans i sommarnatten.
De båda gamla hade redan gått till hvila, och allt
var tyst och stilla omkring den unge krigaren, som
redan länge suttit försjunken i tankar, hvilka ej
voro af det gladaste slaget. För blott ett par timmar
sedan hade ju solen strålat klarare än någonsin på
hans lefnads himmel, och nu var den plötsligt skymd
af mörka moln. Nyss hade han tyckt sig stå invid
sina önskningars mål, då han under dansen fått full
visshet om, att han var älskad af den vackra Anna,
och nu såg han sig åter
.20*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
