Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandhugget på Svanskär. En episod från ryssarnas härjningar 1719, af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
längre aflägsnad derifrån än någonsin-, ty det visste
lian väl, att »Kike Bengts w vilja var ett hinder,
som aldrig kunde örvervinnas.
Bäst han så satt, hördes lätta steg på hällen utanför
och en snabbt framskridande skugga aftecknade sig der
i det klara månskenet. Ögonblicket derefter klappade
det sakta på dörren, och då Sven öppnade, befann han
sig ansigte mot ansigte med Anna,
Öfver den unga flickans drag hvilade en blekhet,
som månskenet gjorde än mera i ögonen fallande, och
hennes ögon brunno af en underlig glans, då hon med
feberaktig ifver talade sålunda:
»Följ mig, Sven. Du skall ro mig ut till
Svanskäret. Det skall blifva en herrlig färd i det
vackra månskenet. Hvem vet om vi någonsin mera få
göra den färden tillsammans, ty far är grufligt ond
på mig. Han vet ej, att jag lemnat hemmet, men jag
kunde ej låta dig resa i morgon bittida tillbaka till
ditt regemente, utan att först hafva fått säga dig
mitt farväl.»
»Du goda flicka», utbrast Sven och, slutande henne ömt
i sina armar, tryckte han en lång kyss på hennes heta
panna. Och för att ingifva henne ett hopp, som han
sjelf var långt ifrån att hysa, återtog han derefter,
medan de stego ned utför den branta klippstigen: »Hvem
vet, om ej din far en dag skall förändra tankar.»
»Kanhända skall han det, kanhända också icke»,
sade Anna tankfull, under det Sven hjelpte henne
i båten. »Men du har rätt, Sven. Vi få icke fälla
modet, ty blott den, som modigt ser sorgen i ögonen,
gifver vår Herre kraft att öfver-vinna honom. Men
hvad var det? – Hu! Jag tyckte någon skrattade der
så hemskt i skogsdungen. Ja», återtog hon, medan
ekot från klipporna svagt återgaf ett halft dämpadt
hånskratt. »Det är någon der, som sett oss och hört
våra ord. Ko på, Sven.»
»Det är blott din inbillning, som spelat dig ett
spratt, min Anna. Säkert var det icke annat, än din
fars stora gårdvar, Björn, som skällde i skogsdungen»,
lugnade henne Sven och gaf, såsom hon begärt, .båten
fördubblad fart, ehuru han sjelf helst skulle velat
vända om för att se hvem det var, som så opåkalladt
behagat gifva luft åt sin munterhet. En aning sade
honom, att det var Nils, och han lofvade sig sjelf
att en vacker dag låta honom dyrt betala detta utbrott
af munterhet,
»Nej, nej», svarade Anna. »Någon inbillning var det
ej. Jag tyckte mig redan, då jag skyndade strandvägen
fram till din fars boning, höra någon som på långt
afstånd följde mig, men jag vågade ej se mig om,
ty jag fruktade, att det var min far. Ack! Sven,
om min far i morgon vidhåller sitt beslut att gifta
bort mig med Nils, måste jag lemna hans hus.»
»Du vill lemna oss, säger du.»
»Ja. Min far har gifvit mig tjugofyra timmars
betänketid för att välja emellan att gifta mig med
Nils eller jagas ur huset, och du vet, att min far
aldrig ryggar sitt ord hvarken i godt eller ondt. I
morgon afton lemnar jag kanske Svanskär och reser
till Stockholm. Jag har en faster der, som tillika
är min gudmor, och hon skall säkert icke tveka att
lemna sin stackars guddotter en fristad hos sig.»
»Och nekar hon dig den, så skall alltid mina
föräldrars fattiga, men hederliga hem blifva din
fristad, du trogna flicka», utropade Sven och lät för
en stund årorna hvila, medan han fattade den vackra
Annas händer och tryckte dem innerligt i sina.
Emellertid hade man uppnått målet för färden och
båten landade nu vid det af mor Karin omförmälda
»Svanskäret», der enligt sägnen »hårde Bengts» dotter,
den sköna Ingrid, en klar månskensnatt gått till
hvila »i grönan sal».
Beläget ytterst i den skärgård, som utgjorde
inloppet till Svanskärs hamn, lastageplatsen för
Bengt Ivarssons fartyg, mottog detta af den folkliga
legenden ombesjungna skär Östersjöns skummande böljor,
då de uppdrefvos af östanvinden, och utgjorde på samma
gång så att -säga nyckeln till skärgården. Framför
detsamma måste nämligen hvarje med farvattnet obekant
seglare tvekande stanna, ty, medan på dess södra sida
en smal och i många krokar sig bugtande farled
erbjöd en från faror fri seglats, var deremot den
norr derom belägna uppfylld af undervattensgrund,
der hvarje seglare, som vågat sig dit in, måste finna
sin graf. Det var också denna skärgårdens farliga
beskaffenhet, som i betydlig mån bidrog att trygga
Bengt Ivarsson och hans grannar för ett fiendtligt
anfall, ty de visste, att, såvida ej förräderi vore
med i spelet, de ryska fartygen omöjligt skulle kunna
leta sig in till deras strand.
Sittande vid hvarandras sida på Svanskärets grund,
belysta af månens strålar, skulle Sven och Anna af
hvarje i nejdens historia bevandrad förbifarande
otvifvelaktigt tagits för den sköna, olyckliga
Ingrid och hennes älskare, men det tycktes som
om ingen förbifarande seglare ville störa de båda
älskan-des dröm.
»Nu, min Anna», sade Sven, sedan de så en stund suttit
tysta, försjunkna i hvarandras åskådande, »skall du,
som du fordom gjorde så mången gång, sjunga för mig
den gamla sången om ’Skön Ingrid’.»
Och med klar, välljudande stämma sjöng Anna
efterföljande sång:
"På löftet der uppe skön Ingrid satt Och blickade
ut öfver vågen, Omkring henne rådde en mulen natt,
Men hon hade solljus i hågen.
Kär vännen hon väntade fjerran från, Hon hviskade
namnet det kära. Han hade som Nordens äkta son Gått
ut för att värna dess ära.
Nu vände han åter från blodig strid, Nu ville i hemmet
han bida, Ung Erik, och njuta dess stilla frid Allt
invid den älskades sida.
När ariasol uppå fästet stod, Kom kämpen från fjerran
landen Till jungfruns boning med glädtigt mod Och
bjöd henne hjertat och handen.
Men jungfruns ja, det blef aldrig sagdt, Ty Bengt den
hårde, som hade Vid dottrens kammare stått på vakt,
Sig nu uti leken lade.
’Du stackare blygs ej att rike mans barn Till
tiggarehustru begära! Men Bengt vet att slita din
ondskas garn Och värna sitt barn och sin ära.’
Och så ifrån Svanskär med hån och skratt Drefs Erik
af tjenarnas skara. - Men Ingrid till hvila gick
samma natt I Neckens kristallslott, dit klara.
Och ännu hvar gång som fullmånens sken
På skäret der ute ses falla,
En snöhvit svan der sitter allén’,
När vågorna skumma och svalla.
Det är hennes ande, den vana mö, Som klagar i stilla
natten, När vindarne födas, när vindarne dö Utöfver
det blånande vatten."
Just som den sista tonen af sången förklingade hördes
ännu en gång helt nära det hemska skratt, som en stund
förut kommit Anna att rysa, och ögonblicket derefter
framsköt för förlig vind en storbåt förbi en liten
trädbevuxen holme, som dittills dolt den för de båda
älskandes blickar.
Vid rodret satt en man i röd mössa och skrattade ännu
en gång just som farkosten närmade sig skäret. Då den
kommit midt för detta, reste sig mannen och, aftagande
sin mössa, helsade han försmädligt Sven och Anna,
som då igenkände de gnistrande ögonen och de bleka
dragen af Nils Månsson, den försmådde friaren.
»Farväl, mina kuttrande dufvor», ropade han med
hånfull röst. »När vi härnäst råkas skall det blifva
godt om hökar.»
Och så vände storbåten om skäret och styrde norrut
med ilande fart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
