Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandhugget på Svanskär. En episod från ryssarnas härjningar 1719, af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
»Hvad kunde Nils mena med sina hemlighetsfulla ord?»
yttrade Anna, sedan hon en stund stillatigande och
försagd blickat efter den bortilande farkosten.
»Så vida han ej blifvit galen, så vill han förråda
oss, den uslingen», svarade Sven med harm. »Han
vill vägleda fienden in i vår skärgård. Men vänta
du, förrädare, i morgon skall jag vara här med
undsättning. Och nu till stranden, Anna. Jag sadlar
genast min häst och rider in till lägret. Helsa du
mina gamla föräldrar i morgon.»
Ej långt derefter hade Svens kraftfulla armar fört
båten till land, och sedan han ännu en gång omfamnat
Anna och tryckt en afskedskyss få sin flickas läppar,
steg han till häst och sprängde bort, så att gnistorna
flögo upp ur stenarna på vägen.
Nästa morgonsol belyste en rörlig och brokig
tafla. Den stora, öppna strandplatsen framför
hufvudbyggningen på Svanskär hvimlade- af beväpnadt
folk, medan på vägen, som ledde inåt landet, syntes
en lång rad af åkdon, hvarpå Bengt Ivarsson och hans
grannar bortförde det värdefullaste af sin lösegendom
för den händelse, att fienden verkligen skulle komma
att våldgästa deras hem. Kring åkdonen gingo grupper
af qvinnor och barn, hvilka endast skulle vara till
hinder, om det komme till en strid.
Eegeringens bristfälliga eller rent af försummade
anordningar för försvaret nödgade kustbefolkningen att
sjelf träffa anstalter för fiendens tillbakakastande,
ty på något verksamt bistånd af den fåtaliga, illa
utrustade och derjemte på en lång kuststräcka spridda
hären var ej att räkna.
Under sådana omständigheter gällde det att med till
hands varande vapen söka så godt sig göra lät värna
sin torfva, och sådant hade också med framgång skett
på flera ställen, der blotta åsynen af ett par blåa
rockar eller ljudet af en trumma varit nog för att
skrämma ryssarne på flykten.
Alltså var det en brokig beväpning, som bars af den
oöfvade, men af stridslust brinnande skara, som samlat
sig vid Svanskär för att med förenade krafter bjuda
fienden spetsen. Jemte goda skjutvapen syntes der
månget gevär utan lås, men med lång bajonett, spjut,
pikar, sablar och hötjufvor, bildande en babylonisk
vapenförbistring, som skulle kommit en militär att
le, om sådant varit rådligt bland dessa styfva, för
skämt ingalunda fallna upplandsbönder och härdade
skärgårdsbor, hvilka alla syntes lifvade af det mest
lågande nit.
Här höll Mäster Pligg, sockenskomakaren, som i
sin ungdom varit knekt, ett upplysande föredrag
öfver krigskonsten för några lyssnande ynglingar,
der höll man åter på att under den gamle sergeant
Skölds ledning ute på udden, som bildade liksom en
vågbrytare framför hamnen, uppföra en skans, hvilken,
dold af gröna löfruskor, skulle tjena till skydd för
tvenne gamla nickhakar, som man ända till mynningen
laddade med skrot, och på ett tredje ställe syntes den
gamle trumslagaren, demonstrerande med sin enda arm,
öfvertyga några gubbar, bland hvilka Bengt Ivarsson
sjelf icke var den minst ifriga, om omöjligheten
för någon enda ryss att lefvande komma åter från ett
så dristigt vågstycke, som en landstigning på gamla
Sveriges kust.
Det rörliga lif och den rastlösa verksamhet, som
på alla håll framkallats af budskapet om fiendens
annalkande, hvilket bekräftades af skenet från de
norrut brinnande egendommarne, hade kommit Bengt att
helt och hållet glömma det obehagliga familjeuppträde,
som lyktat gårdagens fest, och nu hängaf han sig
uteslutande åt omsorgen att föra undan sin rörliga
egendom och träffa anstalter till försvar. Då man ej
kunde antaga, att fiendens fartyg utan lots skulle
kunna leta sig in genom den farliga skärgården och
således allenast några båtlaster soldater skulle
kunna landsättas för att sköfla, behöfde man väl
ej bereda sig på någon allvarligare strid; men om
det skulle falla fienden in att norr ifrån, utefter
kusten närma sig, så skadade det ej att i tid hafva
skaffat undan sin egendom. Så resonnerade både Bengt
och hans grannar, och det var derför som man hela
natten igenom låtit den ena föran efter den andra
begifva sig inåt landet, och som man nu med mera lugn
egnade sig åt förberedelserna till den väntade dusten.
Johannes Tillsei, församlingens vördade själasörjares
ankomst gjorde ändtligen för ett ögonblick ett afbrott
i det buller och larm, som så plötsligt efterträdt
sommarnattens stillhet, och när den gamle prestmannen,
helsande till höger och venster, framgick öfver
platsen, lemnade alla, såsom till följe af en tyst
överenskommelse, sina sysselsättningar för att samla
sig kring sin herde.
Det högtidliga allvar och den djupa andakt, som lågo
utbredda öfver den åldrige prestmannens drag, hade
snart efter hand meddelat sig äfven åt hans omgifning,
och då den älskade själasörjaren med den silfverhvita
hjessan bar och omstrålad af morgonsolens glans
besteg byggningens trappa och vände sig till den
tyst förbidande mängden, blottades ögonblickligt
alla hufvuden och vändes alla blickar till den
vördnadsvärde gamle.
»Älskade vänner, käre församlingsbor!» började
prosten, sedan den djupa rörelse, hvaraf han gripits,
något lagt sig. »Yårt gamla fäderneslands kust,
som under skyddet af vår nu högst salige konungs
starka hand varit oberörd af fiendefot, hem-sökes nu
af dessa österns vilda horder, som, aktande intet
heligt, hvarken skola röras af edra barns oskuld
eller edra hustrurs böner. Det är denna hemsökelsens
och pröfningens tid, som manar oss att innerligare
och ödmjukare än någonsin vända oss till Gud’ med
våra böner och anhålla om hans mäktiga skydd i den
rättmätiga strid, som I gån att utkämpa mot dem som
vilja våldgästa* edra hem.
’Den som griper, till svärd skall med svärd förgås’,
säger det heliga ordet, men svärdet, satt i mannens
hand af fosterlandskärlekens heliga maning, har ju ej
annat mål, än värnandet af det skönaste och bästa han
äger på jorden, sin tro, sitt fädernesland och sitt
hem. Det är också derföre jag med fullt berättigande
och med fast hopp om bönhörelse nu välsignar edra
vapen. Herren styrke eder arm och gifve eder kraft
till seger öfver edra fiender!
Och nu vilja vi alla förena oss i en varm bön till
verl-darnas Herre.» .
Då den gamle med kraftig och ljudande stämma derefter
läste bönen »Fader vår», böjdes alla knän, och mer
än en snyftning hördes ur hopen af dessa sträfva och
bepröfvade kustbor.
Just som prosten slutat bönen hördes * utifrån skären
smällen af ett skott, hvars eko upprepades från
klippa till klippa, och alla skyndade ögonblickligt
till sina anvisade poster.
Vinden, som på morgonen ännu varit sydlig, hade nu
mot middagen småningom öfvergått till ostlig och
var således gynnande för de fiendtliga farkoster,
som måhända kunde våga försöket att tränga in i
skärgården, men, såsom vi förut visat, kunde det ej
väntas, att något synnerligen stort antal fiender
skulle intränga från denna sida, då färden genom
skärgården var förenad med alltför stora faror för
den dermed obekante, och alla de på de yttre skären
boende fiskarena redan lemnat sina hem och be-gifvit
sig in till Svanskär.
Under sådana förhållanden väckte det en ej ringa
förvåning, att ej säga häpnad, då man såg först en,
så en andra och till sist ännu en tredje stor galer
i hvarandras kölvatten stadigt styra kurs in till
hamnen så lugnt och obesväradt, som om de i hela sitt
lif hade befarit just denna segelled.
Yid signalskottet hade Bengt Ivarsson jemte
prosten och några af de äldsta grannarna skyndat
upp i hufvudbygg-ningen, i hvars nedre våning man
barrikaderat ingången och öppnat skotthål i de
tillbommade luckorna.
»Anamma, var icke det här den underligaste paschas
jag varit med om», sade en gammal väderbiten skeppare,
som stod vid Bengt Ivarssons sida. »Man skulle kunna
tro, att de der voro några af de våra, som roade sig
med oss, om inte skrofvens form och tacklingen läto
dem lukta moskovit på långt håll.»
»Antingen måtte de hafva hin sjelf ombord eller också
en förrädare, som lotsar dem», svarade Bengt och
stirrade med förvåning på de allt mera sig närmande
fartygen.
»Det sistnämnda ha’ de», inföll här en röst tätt
bakom Bengt, och då han vände sig om, mötte han Annas
fasta blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
