Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Förstånd och känsla hos djuren
- Episod ur en skaldinnas lif. Af Thorborg Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon sträcker halsen uppåt, och flaxande med vingarna upphäfver
hon ett af dessa klagande läten, hvilkas ton är så lätt igenkänlig.
Allt är tilltalande och uttrycksfullt i denna tafla. Också har
ingen annan konstnär så som Landseer förmått med samma
inspirerade kraft återgifva djurlifvets företeelser, såväl i dess
humoristiska som rörande egendomligheter.
*
Episod ur en skaldinnas lif.
Af Thorborg Vide.
Solstrålarna titta så vänligt in genom salsfönstren och
afteckna alla de der stående blommorna såsom skuggbilder
på den klart upplysta väggen snedt emot. Dubbeldörrarna
mellan alla rummen stå öppna, så att hela våningen
utgör – ett enda stort rum. Vid det runda bordet i salen
sitta mina barn; de hafva just slutat att inläsa morgondagens
lexor; och de bedja mig, att medan det skymmer »»berätta»
något för dem, något ur lifvet, något »rigtigt sannt» och jag
berättar:
Det var en sommardag för tre och tjugo år sedan. Jag
känner en person, tretton- eller fjortonårig flicka
då, som minnes den rätt väl ännu. Hennes fader var
en hederlig, aktad och välbergad landtman; i hvilken
»landsända» han bodde skall jag låta vara osagdt,
det fån I taga ut sjelfva. Utan egentlig bildning,
ägde han dock ett utmärkt godt, praktiskt förstånd
och utvecklade derföre stor duglighet på den plats,
han innehade.
Flickans moder var genom sitt ädla sinnelag, sin fina
instinkt, sin oskrymtade gudsfruktan, sin ordning
och flit ett mönster för husmödrar, i hvad stånd de
än måtte vara.
Det hedervärda paret hade flera barn, utom den flicka,
hvarom jag här skall berätta. Alla tycktes de vara
födda med läslust; men som Elin - vi kunna kalla
henne så - var äldst, blefvo hennes anlag de, som
mest ådrogo sig uppmärksamhet.
Skrifva, räkna och läsa flytande innantill, var dock
allt, hvad hon ända till sitt fjortonde år fått
lära af andra; men .på egen hand hacte hon under
samma tid läst både historia och geografi, så att
hon i dessa ämnen visste ungefär lika mycket, som en
»pensionsflicka» vid hennes år - kanske litet mer,
emedan hon, isynnerhet hvad historien angick, hade
ett utomordentligt minne. Efter hennes konfirmation,
som skedde mycket tidigt, började hon, på kyrkoherdens
i församlingen egen begäran, gå timvis till denne, för
att erhålla undervisning i vanliga skolämnen. Svenska
skref hon redan då nästan felfritt.
Men sedan hon under ett halft år åtnjutit undervisning
af denne ädle man, grep plötsligen en afundsjuk makt
in i hennes öde, dock utan att vidare kunna inverka
på detsamma. I skolen få höra.
Hon ^hade just varit hos presten och läst upp sin
sista lexa i Filéns grammatik, då vid hemkomsten
modren tillsade henne, att lägga in de saker, hon
nödvändigt behöfde och gå upp till herrgården. Hennes
nåd - så kallades herrgårdsfrun - hade under hennes
frånvaro varit hemma och sagt, att hon med »ledsnad
och förvåning» hört, att Elin ett halft års tid gått
i prestgården och läst sådant, som hon i en framtid
icke kunde hafva någon nytta af. Med hennes nåds barn
var det en annan sak, hade hon också sagt - de voro
»födda» inom en sådan klass, att de måste lära; men
för att hindra Elin derifrån, ville hennes nåd, att
hon skulle »komma upp i köket» och lära sig hushåll.
Elins mor mente, att så länge föräldrarna fingo lefva,
hoppades hon att flickan icke skulle behöfva komma
bort; att de (föräldrarna) icke hade något emot hennes
läsning, emedan prosten sagt, att hennes naturgåfvor
berättigade henne till en bildad uppfostran; att
herrgården var det sista ställe, hon ville hafva
sina barn till, så framt de der icke skulle ledas af
andra än sådana, som »fått sin uppfostran på någon
kokinrättning», och så vidare.
Fadren sade, att efter som det ändå icke kunde blifva
hvarken prest eller doktor af flickan, så kunde hon
alldeles nog af. Till köksmamsell ville icke heller
han hafva henne. Sådant der »halfherrskap» hade han
aldrig kunnat med. Det är vanligtvis bara förklädd
råhet.- Hellre en rå, oförklädd
menniska, än en förklädd! Elin kunde en dag blifva
en bra »rusthållareqvinna»; bergadt bondfolk var det
lyckligaste folk, som fanns - men . . . efter som
hennes nåd så ville, så kunde ju flickan ändå komma
upp och vara der en tid-, hon hade så pass förstånd,
att ... en nog kunde skicka henne hvart en ville,
for något dåligt lade hon inte vid sig.
Med detta besked hade den nådiga frun återvändt;
Jag behöfver väl knappt säga er, att Elin grät strida
tårar, under det hon i ett kläde inknöt sina böcker,
d. v. s. grammatikan, Svenska Historien och ett par
häften af »Klassikerna» - de svenska nämligen -
hvilka -hennes far, som mycket tyckte om »granna
visor», köpt på en auktion.
Det var bara några bösskott till herrgården. Hem
kunde hon springa hvarje dag. Något egentligt farväl
tog hon derföre icke. Det skulle ju tydt på, att hon
ämnat blifva borta, och det var aldrig meningen.
Mor följde henne tillvägs. »Folk skall då lägga sig i
all ting», sade hon. »Liksom den ena icke skulle hafva
rättighet till upplysning såväl som den andra, när han
kan taga emot den! Gråt inte, mitt barn! Frukta Gud
och håll dig till Honom, så -’gå dina anslag fram’,
om Han ser, att sådant är till din nytta.»
»Jag gråter mest för det jag kommer i ett sällskap,
hvars umgänge är allt annat än förädlande», svarade
Elin. »Jag har ju hört huru det låter: svordommar
och skratt, och tal, som icke höfves. O, det blir
så ledsamt; men, lappri: en inre röst säger mig,
att vistelsen bland köksherrskapet icke kommer att
blifva så långvarig.» *
»Det’tror jag med», tröstade modren.
»Ja, bladet skall snart vända sig», fortsatte
Elin. »Jag skall en dag, om än det blir långt dit,
jag skall . . .»
»Hvad skall du?»
»Det gör ju ingenting, att jag säger det till min
mor och tager de der höga ekarna till vittne, de
öfverlefva väl oss. Jag skall en dag sjunga ut något
af det, som jag har i mitt hjerta; jag skall sjunga
så - skrifva, förstår mor - att det skall Mnnas i
andras hjertan; och då, när jag lyckas att sjunga
fram en längtans tår ur något öga, eller en hoppets
ljusning öfver ett sorgbundet anlete, då mor, skall
jag gå in i min kammare, ifall jag har någon, falla
på mitt ansigte och tacka Gud och . . . glömma denna
bittra dagen, eller rättare sagdt: förlåta dem, som
ställt till den åt mig, för glömma den, gör jag inte!»
»Jag vet inte, om du gycklar eller talar allvar,
mitt stackars barn.»
»Allvar, det är säkert!» Och så voro de vid
herrgården.
»Gud välsigne min älskade mor! Jag kommer snart
igen. Stå inte qvar och vinka åt mig, då kan jag
aldrig gå, tror jag.»
»Jag går genast. Gud vare med dig.»
Och så skildes de. Elin borttorkade sina
tårar. Herr-gårdspigorna, mamsellerna och betjenterna
borde icke se dem.
Uppkommen till herrgården försökte Elin se morsk ut,
men det ville icke rigtigt lyckas. Gråten satt henne
i halsen, och när kammarjungfrun släppte henne in i
kabinettet, för att »helsa» på hennes nåd, var hon
så godt som »mållös» en lång stund.
»God dag, kära du», sade hennes nåd. »Välkommen! Måtte
det blifva till din nytta! Gråt inte. Du har ingen
lust för husliga göromål, har jag hört?»
»Jo, det har jag visst, men jag har mest lust för
läsning.»
»Men sådan tjenar ingenting till.»
»Nej, kommer jag inte att fortsätta, så ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0170.html
