Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Hvartill uppfostra vi våra döttrar?" Gammal barnvän - Sveriges gamla skattkammare. (Om Stora Kopparberg.) Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
röjer sig bland dem en sträfvan att, om försynen
nekar dem kallet af maka och moder, genom ett nyttigt
arbete för det allmänna bästa lemna efter sig ett
mera aktadt minne, än det, som för ej långt tillbaka
sedan egnades de så mycket förhånade och ofta så
beklagansvärda »gamla mamsellerna w. Förf:s påstående,
att arbetet allt mera föraktas, kan jag sålunda ej
gilla. Tvärtom tycker jag, att arbetet aldrig kommit
så till heders, som nu. Så till vida har förf. dock
rätt, att det är det intelligenta arbetet, som
erhåller brorslotten af denna hedersbevisning, medan
det mekaniska handarbetets anseende är mindre. Men hur
kan det också vara annorlunda i en tid, då maskiner
öfvertaga handarbetets rol och då tillfällen att
förvärfva vetande äro lätt funna?
Vi befinna oss - jag upprepar det - i en
Öfvergångstid, öfver hvilkens lyten vi ej få
förtvifla. Stora, ädla krajjpr äro i rörelse på samma
gång, som de småsinnade sjelfviska. Framför allt få
vi ej söka hålla tillbaka tidens ström derföre, att
vi ej klart kunna se det mål, hvartill han hastar,
eller derföre, att han på sin yta förer med sig så
mycket onyttigt flarn och spillrorna af det, som
ramlat vid hans stränder. På djupet är vattnet klart
och rent och strömmar sin väg fram oberördt af den
orenlighet, som följer med strömfåran på ytan.
Jag har nu i min tur »sagt hvad jag ville säga». Skall
förf. gifva mig rätt? Jag tror det knappt, men vill
ändå ej uppgifva min öfvertygelse, att vår tid är
långt bättre, än den för en flygtig betraktare synes.
Grarnmal toarnvän..
rlS å Bockbacken vid Falu ^* grufva, dit vi i sällskap
med en brokig skara turister kommit en vacker
sommardag, för att taga i betraktande »Sveriges
skattkammare» - såsom kopparverket en gång på goda
skäl kallades - och resultatet af det mullvadsarbete,
som der sedan många århundraden utan afbrott pågått,
berättade en välvillig, språksam grufarbetare för
oss följande, i bygden af ålder gängse historia
om kopparbergets upptäckande: Långt innan kristna
prester här i landet predikade, bodde der borta i
Thorsång en finne, rik på mark och fä, och här hade
han sina fälador eller fäla’r, hvaraf sedan namnet
Falun uppstått. Några gånger hade hans getter kommit
hem med kopparfärgad
utan att han kunde förstå orsaken. Men en dag så satt
hans .vallkulla på en stubbe just på den här backen
och såg att en bock, som tumlade sig på marken, fick
någonting på hornen som glänste i solskenet. Närmare
påsedd, befanns marken bestå af en rödaktig mylla,
ett söndersmuladt lager af kopparberget derunder,
hvilket derigenom upptäcktes. Och till ära för bocken,
som gaf anledning till den vigtiga upptäckten,
kallas backen, der vi stå, Bockbacken, der nere
hafva vi Bockbacksäng, der längre bort Bockklinten
o. s. v. På finska heter bock eljest kauris, och
detta berg kallades
också fordom Kårberget, som sedan ändrats till
Kopparberget. Alla dessa namn erinra således
om Thor-sångsfinnens bock-, och att hvad jag nu
berättat om honom är sannt, derpå hafva vi i gropen
under detta lilla tempel ett lefvande vittne. Här
kan ni nämligen se en rot af den stubbe, på hvilken
vallkullan satt och såg hur bocken tumlade sig i
den koppar-blandade myllan. Sanning är det alltså,
och historien har blifvit trodd af alla som kommit
hit, af kejsare och kungar och främmande furstar och
många tusen andra höga och lärda män, hvilka alla
kastat förundrade blickar ner i den här gropen. Med
ej mindre förundran hafva de hört, att lika mycket
timmer har åtgått till byggnaderna nere i berget,
som behöfts för att uppbygga hela Falu stad der borta.
Att dalkarlen sjelf trodde, hvad han berättade, derom
kunde hos oss ej uppstå något tvifvel, och äfven vi
kastade pligtskyldigast en förundrad blick på roten
af den stubbe, på hvilken vallflickan suttit innaii
ännu den skatt, som berget gömde, var af menniskor
känd eller anad.
Man får också i hvad fall som helst vara nöjd med
hvad folkfantasien i detta afseende lemnat oss till
ledtråd, ty fåfängt söker man nu rätta ursprunget
till namnen Kårberget och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
