- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
187

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt för fosterlandet! CaLixTus - Det bästa af allt. Berättelse af Frans Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

187

hvad är din gåfva till fadrens jord? - *Ett slott
jag byggde, det vill jag gifva: må timmermannen
palatset rifva

och bygga skepp till Carthagos hägn. Blott
romarflottan vi öfvervinna, nog skall jag boningar
sedan finna

till skydd för hagel och storm och regn.»» -

Du stolta åldriga, du matrona,

vår aktning, vördnad och kärlek värd, familjens
prydnad och husets krona,

hvad vill du skänka för hem och härd? - v Jag
ringar äger och gyllne smycken, må de förvandlas
till penningstycken

och delas ut i vår här till sold. Jag äger söner,
för mig så kära, dem fosterlandet jag vill förära

till skydd mot fiendens list och våld.» -

Du man, som lärt dig att vapen föra

och sporren bruka med lustigt mod, när kampen börjar,
hvad vill du göra

för älskadt hem, der .din vagga stod? - »Min arm är
kraftig, den vill jag skänka, och blodet svallar,
det vill jag stänka

på gröna tufvan i väldigt slag. Tillräckligt länge
min lefnad varat, om jag mitt fädernesland försvarat

och döden funnit på kampens dag.» -

Du man, som dväljes i gudars tempel

som deras heliga viljas tolk, må hopen eldas af
ditt exempel:

hvad kan du offra för land och folk? - »Jag templet
skänker till vapensmedja: nog kan jag offra mitt lam
och bedja

med blåa himmelens hvalf till tak. Gif mig en hammare,
tång och slägga! Jag sjelf skall handen vid verket
lägga

och smida svärd för Carthagos sak.» -

Du ljufva flicka med läppar röda

och ögon klara, som nattens dagg, hvad vill du ge,
när de tappre blöda

i fejd, som tändes af gammalt agg? - »Mitt hår
är vackert, det sade alla: må svarta lock*ar för
saxen falla

till sträng åt båge, som skjuter snällt! Min
älskling längtar att famna bruden: må nu han smyckas
i vapenskruden

och bröllop fira på stridens fält!» -

Du käcke yngling med hurtigt sinne

och själ, som värmes af fadrens dygd, när kampens
blodiga dag är inne,

hvad kan du ge för din fosterbygd? - »En romarflicka
min tro jag skänkte, af ömma tårar bevekt jag tänkte

vår hydda bygga på tib er strand: hon blef min fiende,
kränkt är freden, med glädje bryter jag svurna eden

och ger min tro åt Carthagos land.» -

Välan mitt folk, som till spillo gifver,

hvad mest du älskat, för hemmets jord, med hjertat
eldadt af helig ifver

gå fram till drabbning och blodigt mord! Carthagos
yngling och fagra tärna, Carthagos gamle, stan upp
att värna

vår dyra frihet på slätt och haf! Vi kunna det, ja,
vi kunna alla, om icke segra, med staden falla

och låta spillrorna bli vår graf.

CaLixTus,

X>et

al allt.

Berättelse af Frans Hedberg,

I.

[or ett halft tiotal af år sedan sutto några unga män
tillsammans omkring ett med glas väl försedt bord på
en af hufvudstadens bättre källare. De hade ett rum
för sig sjelfva, och hade takt nog att icke skrika
allt för mycket för det; gladt var det nog i laget,
men icke bullrande-, drack gjorde man visserligen,
men pratade mera, och den ena glada anekdoten,
det ena lustiga infallet aflöste det andra. De unga
männen voro inalles fem, ty den sjette i laget var
redan öfver fyrtiotalet och kunde således icke gerna
kallas ung. Han var starkt korpulent, mycket trög i
sina yttre rörelser och mycket godmodig i sina inre,
tyckte särdeles väl om ett godt bord och ett fullt
glas och var till följe häraf alltid gerna sedd och
alltid gerna med, när det vankades något. Han höll
sig alltid och helst till de unga; »på det sättet
fortsätter man att vara ung sjelf", brukade han säga,
»och alltid hinner man blifva gammal.» För öfrigt
var han jägmästare och hette Krön.

Af de fem unga voro tvenne utexaminerade teknologer,
en hade nyss tagit graden, en var gradpasserare vid
ett af gardena och den femte var provisor på ett
af hufvudstadens större apotek. Det glada laget för
aftonen var på sätt och vis en afskedsfest, ty alla
skulle nu ut åt skilda håll för att söka sin utkomst
och pröfva hvad lifvet hade att erbjuda.

Att de fem unge männen sågo framtiden i
förhoppningarnas bländande rosenskimmer, hvem kan
väl undra på det? Är det icke alltid ungdomens
företrädesrätt att så se och känna, och skulle den
väl annars kunna utföra sin sändning i verlden? Om den
skulle se sin väg genom de svikna illusionernas kros-

sade glas, som vi gamla, hvad mål skulle den då kunna
upphinna? Nej, lustigt mod och rosigt hopp måste den
hafva med sig på resan; sak samma om kappsäcken är så
väl packad eller icke. Så tyckte också de unga männen,
och när derföre jägmästaren föreslog en skål för en
lycklig resa med lätt packning och hastig fart till
god hamn, så emottogs denna skål med skallande jubel
af alla.

»Du är en krona!» skrattade gradpasseraren, i det
han stötte sitt glas mot jägmästarens; »och slutar
du icke som generaldirektör för skogsstyrelsen,
så är det inte mitt fel!»’

»Ja, inte mitt heller!» försäkrade jägmästaren, i det
han tog en dugtig klunk ur punschglaset framför sig;
»jag har ätit tillräckligt många middagar för att
kunna vara kompetent till platsen.»

»Hvad det beträffar, så borde du kunna vara mogen till
att blifva konseljpresident, eller något annat fint»,
inföll den yngste af teknologerna, en lång, mörklagd,
liflig fyr med blixtrande ögon och gropar i kinderna
samt med läppar så friska siDm en ungmös, om inte de
vackra svarta mustascherna, dem han litet emellan
tummade på, hade burit vittne om hans manliga kön;
»ty middagar har du ätit många!»

»Och goda sedan», sades gradpasseraren.

»Lita på det, gossar», svarade Krön, i det han belåtet
strök sig om hakan; »och en god middag, det är ändå
det bästa af allt.»

»Materialist!»» utropade han, som tagit graden, i det
han lyfte upp sin ljusa tupé högt öfver sin glatta
panna, som var alldeles för slät för att kunna se så
tankediger ut, som ägaren

24*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free