Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En höfding bland Niams-Niams. (Ur doktor Georg Schweinfurths reseskildringar.) - Telegrafiens under. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der dem lydande höfdingar vågar utan deras befallning
börja strid med någon af grannarna, afsluta fördrag
eller nedlägga vapen. De äro så öfvertygade om sin
medfödda eller gifna värdighet, att de alla försmå
»royauténs imposanta emblemer», hvilka de ersätta
med en stolt hållning, och många af dem kunna i
detta hänseende, och äfven med hänsyn till ädla och
behagliga åtbörder, täfla med hvilka potentater som
helst, Hos sitt folk förstå de att injaga en oerhörd
fruktan. Man berättar, att de, för att påminna om
sin oinskränkta makt öfver sina undersåters lif,
stundom under ett låtsadt anfall af raseri kasta sin
lasso midt i folkhopen och draga till sig den först
fångade för att halshuggas.
Äldste sonen ärfver fadrens rang och titeln
bainqui. Hans bröder blifva befälhafvare under
honom och skickas till de olika distrikten, der de
anföra krigarna och leda jagten, af hvars afkastning
de erhålla en viss del. Det händer dock ganska ofta,
att någon af bröderna sträfvar efter oberoende, men då
understödja alltid de andra bröderna den äldste. En
höf-dings död gifver nästan alltid anledning till
en rad af inbördes krig, hvilka icke upphöra förrän
med-pretendenterna blifvit mördade eller lika svaghet
å ömse sidor tvingar motståndarna att nedlägga vapen.
Ett mycket egendomligt förhållande bland Niams-Niams
är det, att, oaktadt deras utprägladt krigiska
sinnelag, höfdingarna sällan eller aldrig sjelfva
anföra sina krigare. I stället för att vara hos
sina trupper, smyga de under striden omkring i
närheten af sina boningar, för att i händelse af
ett nederlag kunna rädda sig med sina hustrur och
sina skatter i de otillgängligaste träsken eller i
det höga gräset. Medan de sjelfva oroligt afvåkta
slagtningens utgång, utgör deras namn det stridsrop,
som eggar deras krigare till strid och att med säker
hand slunga spjutet eller »troumbachen».
Efter gjordt anfall draga sig de stridande tillbaka
på så långt afstånd från hvarandra, att de icke
hafva någonting att frukta-, derefter klättra de upp
på den första upphöjning i marken som de påträffa,
oftast en myrstack om tolf till femton fots höjd,
hvarifrån de under en timmes tid mot fienden utslunga
de mest förolämpande uttryck, som hat,
hämndlystnad och förakt kunna ingifva dem. Doktor
Georg Schweinfurth säger, att när han och hans
folk voro tvungna att slåss med män ifrån Vouando
hade han godt tillfälle att iakttaga detta. Bakom
förhuggningen, som skyddade dem, kunde han höra
huru de svuro, att ingen turk (i deras ögon voro
främlingarne turkar) skulle komma lefvande från
deras område, och ofta hördes utropet: »I grytan med
turkarna!», ett uttryck som slutligen exalterade deras
vilda sinnesyra, så att den kulminerade i utropet:
»Kött! kött!»
Utan att för mycket ingå på de händelser, för hvilka
författaren omständligt redogör, vilja vi blott nämna,
att detta krig
förklarades af männen från Vouando mot doktor Georg
Schweinfurth på ett särdeles egendomligt sätt. »Vi
voro icke väl anlända till Vouando», berättar han,
»förrän vid slutet af vägen, ja, på sjelfva gränsen,
trenne på en gren upphängda föremål ådrogo sig vår
uppmärksamhet. De voro: ett majs-ax, en tuppfjäder och
en pil. Våra följeslagare förstodo genast meningen i
denna rebus och uttydde den för oss. ’Detta betyder’,
sade de, ’att den ibland oss, som tager ett enda ax,
eller rör vid ett enda af deras fjäderfän, skall
falla genomborrad af en pil.’
Denna underrättelse var emellertid helt och hållet
onödig, ty vi blefvo redan följande dag anfallna, utan
att någon enda af oss tillgripit det allra ringaste.»
Närstående illustration visar hur en lainqui eller
höfding bland Niams-Niams ser ut, när han är fullt
rustad. I högra handen håller han troumbachen samt
den med hullingar försedda lansen och i skinngördeln
bär han den med slida försedda dolken. Troumbachen
är ett slags kastvapen, som under olika namn och
något vexlande former finnes hos de flesta afrikanska
negerstammar. I detta vapens kastande äga infödingarna
en förundransvärd skicklighet. Den ludna gördeln
med vidhängande svans är egendomlig för Niams-Mams,
och det var den som gaf upphof till den ännu för
icke längesedan trodda fabeln, att dessa menniskor
verkligen blifvit af naturen utrustade med en sådan
förlängning af ryggraden, som benämnes svans.
Höfding bland Niams-Niams.
Telegrafiens under.
Den hemlighetsfulla kraft, som förmår inom några
ögonblick bära menniskotanken genom de otaliga
trådarna i hela det telegrafnät, hvilket nu omsluter
jorden och för hvarje dag förstoras, vinner allt
mer och mer användning i det menskliga arbetets och
samhällsnyttans tjenst. Den ena uppfinningen aflöser
den andra, slag i slag, inom telegrafien, och man
har derigenom kommit i ett tillstånd af nervretlighet
och öfverspänning, så att man, snart sagdt, nu mera
tror allt vara möjligt, som i den vägen kan upprinna
i förslagna menniskohjernor.
Och så mycket har i sjelfva verket redan
blifvit en verklighet, att man kan vara fullt
förvissad derom, att ytterligare stora och
öfverraskande upptäckter, med tillhjelp af den
snabba jättekraft, som elektriciteten erbjuder,
äro framtiden förbehållna. Huru många tviflade ej på
telegrafens möjlighet, när den först omtalades? Huru
många tviflade icke ännu, när redan de mystiska
telegrafstolparna reste sig som vaktposter vid landets
större vägar? Och när man ej längre kunde tvifla
på, att de smala trådarna blixtsnabbt förmådde leda
menniskotanken på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
