Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Första taflan. En lycklig familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad vidare sades är öfverflödigt att upprepa. Vi
vilja blott tillägga, att då makarna den aftonen
gingo till hvila, var allt klart dem emellan. Ljus,
frid, försoning och kärlek fyllde deras hjertan och
lyckan log så huld emot dem, att det lätta moln,
som fallit öfver Olgas själ, förjagades.
Äfven fru Julianas hjerta var uppfyldt af
förnöjsamhet. Hon hade med bäfvan emotsett mötet
mellan Rolf och Olga. Hon hade fruktat, att det
läkta såret åter skulle gå upp; men hon hade, med
glädje och tacksamhet emot Gud, sett att Rolf lugnt,
hjertligt och broderligt helsat henne, som varit
hans enda kärleks föremål. Det fanns ej ett spår
qvar af den fordna passionen, ej minsta tecken till
sinnesrörelse, utan Rolfs hela väsende vittnade om
inre frid och belåtenhet.
*
Några herrliga veckor, fulla af kärlekens och
vänskapens glädje, flydde hastigt, och dessa fyra
förnöjda menniskobarn njöto af stundens fröjd med
fulla drag.
En afton, då Olga och Arthur återvände hem efter att
hafva gjort en längre promenad, funno de lilla Anna
sittande i tant Julianas knä, med hufvudet lutadt
mot hennes sköte.
"Flickan är ej riktigt kry»», sade tant Juliana,
"hon klagar öfver ondt i hufvudet och så är hon
ganska het.»
Olga tog den lilla till sig, förde sin hand öfver
hennes hufvud och kände på hennes händer. De voro
brännande heta och med flämtande stämma stammade
barnet:
"Anna ondt i pannan; Anna ondt i pannan.»
Olgas kinder voro dödsbleka då hon vände ansigtet
till Arthur och sade:
»Flickan är sjuk, vi måste hafva bud efter doktorn.»
Orden ljödo hemska i faderns öron. Hans små hade
aldrig förr varit sjuka och derföre tycktes det honom
som om Olgas uppmaning var liksom förkunnandet af en
olycka. Han rusade bort till stallet och snart rullade
den lätta vagnen med ilande fart på vägen till Upsala.
Under tiden lade den djupt bedröfvade modern sin lilla
och satt nu vid flickans säng, oroligt lyssnande till
minsta buller, i hopp att det skulle vara doktorn som
kom. En sorgset varnande röst hviskade i hennes inre:
»Var beredd, pröfningens dag är kommen!»
Fru Juliana pysslade i rummet, men teg. Hon förstod
all den ångest och själsspänning, som qvalde Olga,
och äfven att hvarje försök att lugna henne vore
fruktlöst.
Ändtligen återkom Arthur med läkaren.
»Barnet får skarlakansfebern», förklarade doktorn
efter att hafva undersökt den lilla.
Den svåra sjukdomen antog ifrån första stunden en
betänksam karakter. Doktorn kom två och tre gånger
om dagen ut till Björkvik, men all hans konst och
skicklighet visade sig vanmäktiga, och efter några få
dygn hade den lilla ljusalfen lemnat det jordiska och
gått bort, för att i en bättre verld plocka bättre
blommor än de, som växte på Björkvik.
Slaget träffade hårdt de unga föräldrarna, men ehuru
moderns hjerta blödde och sorgens smärta sargade
hennes själ, förblef hon likväl upprätt, då fadern
deremot helt och hållet förkrossades. I ett nu var
den kraftfulle, starke mannen förvandlad så, att
det såg ut liksom tiotal af år härjande gått fram
öfver hans lif. Han var hemfallen åt en så våldsam
och häftig sorg, att hvarje försök att trösta eller
mildra den blef fruktlöst. Han kunde, sedan hans
lilla älskling blifvit begrafven, tillbringa dagar,
ja, äfven nätter på hennes graf, utan att Olgas böner
och tårar förmådde locka honom derifrån. Under dylika
förhållanden måste Olga nedtysta sin egen smärta och
egna hela sin kärlek och uppmärksamhet åt honom,
som ej hade kraft att bära den svåra pröfningen.
Det leende, det lyckliga hemmet var förvandladt
till tårarnas hem. Skulle frid och glädje än en gång
blomstra der? Det såg ej så ut, ty vecka efter vecka
förgick, utan att Arthur försonat sig med sin förlust
eller hans sorg antagit en mildare karakter.
Rolf hade under hela denna svåra tid varit borta på
ting och när han slutligen återkom till Björkvik,
blef han bestört öfver Arthurs förvandling. Olgas kärlek och tålamod
väckte hos honom en innerlig önskan, att kunna lindra
den dubbla börda, som nu hvilade på henne.
En dag uppsökte han Arthur på kyrkogården, der
denne satt vid den lilla grafven med hufvudet lutadt
i händerna.
»Är du en man, är du en kristen, som så låter nedslå
dig af den första pröfning som träffar dig?» sade
Rolf, med sträng, manlig röst. – Arthur böjde
hufvudet och svarade:
»Denna pröfning är mitt straff, för det jag lät
tvifvel och egoism beherrska mig, och det är
medvetandet härom, som förkrossar mig.»
»Och gör dig ännu mera egoistisk än du har varit»,
genmälde Rolf. »Inser du ej huru sjelfviskt du
handlar, då du genom din besinningslösa sorg gör
bördan dubbel för Olga. Du har aldrig varit henne
värdig, då du kan handla så.»
»Öka ej mina qval med dylika ord», utropade Arthur,
»jag vet att jag aldrig varit värd hennes ägande,
men jag vet äfven, att om hon ej blifvit min, hade
det varit slut med mig. Jag kan ej försaka, hvad jag
en gång älskat.»
»Du kan tvingas dertill, det har du redan pröfvat,
och den Högste kan så straffa din närvarande svaghet,
att Han äfven tager ifrån dig maka och det barn,
du nu försummar.»
Rolf sade icke mera, utan gick, och då han kom utanför
kyrkogården, tänkte han:
»Väl, att lotterna föllo så som de gjorde! Jag kunde
bära förstöringen af mina ungdomsdrömmar, han hade
ej kunnat det.»
Arthur satt qvar en lång stund på kyrkogården, men
oupphörligt återljödo dessa ord:
»Han kan taga ifrån dig äfven maka och det barn,
du nu försummar.»
Om hon toges bort ifrån honom; om äfven hon skulle
bäddas ned i den svarta mullen! – Kallsvetten
fuktade hans panna, en rysning gick genom hans kropp;
han reste sig hastigt och gick med skyndsamma steg
emot hemmet. Rolf hade haft rätt, han var en eländig
egoist. Han hade ju glömt hennes sorg, för att belasta
henne äfven med sin. Stegen blefvo snabbare; det
var liksom han med ens blifvit väckt till besinning
af hvad som var hans pligt och han gick derföre att
genast vid hemkomsten uppsöka Olga.
»Min stackars Arthur», hviskade hon ömt och såg
med ett smärtsamt uttryck i blicken på hans bleka,
aftärda ansigte.
»Kan du förlåta mig min sjelfviska sorg?» frågade han
och lade armarna om hennes lif. »O, min älskade, säg
att du vill glömma huru svag och hjertlös jag varit,
som endast tänkt på mitt eget lidande!»
Hennes svar bestod uti att luta sitt hufvud intill
hans bröst och att der för första gången, sedan Anna
dog, gråta ut sitt hjertas qval.
Från den dagen skingrade sig sorgens moln. Arthur
blef åter idel ömhet emot henne, som nu var honom
kärare än någonsin. Han började arbeta, och allt
ljusare och ljusare blef hans lynne och tröstens
engel flägtade med sina vingar och saknaden flydde
längre och längre bort.
Vintern förgick och då våren åter kom, blomsterrik
och blid, då växte vackra blommor och friskt gräs på
lilla Annas graf och då logo hopp och glädje åter
mot de båda makarna. Arthur syntes åter frisk och
stark, ehuru mera allvarlig än förr, och Olga var
lika vacker, lika blid, som alltid; men äfven öfver
hennes väsende hade lagt sig mera allvar. – Lifvet
hade gifvit dem den lärdomen, att huru leende af lycka
än vår tillvaro är, så kan den i ett nu förmörkas
af sorgens moln, och Olga fruktade nu morgondagen.
*
På årsdagen af deras flyttning till Björkvik föreslog
Arthur, att de skulle duka bordet på samma plats,
der de året förut hade haft en så glad middag och så
lifligt känt att de voro lyckliga.
Olga var genast redo att uppfylla mannens önskan,
och der under björkarna intogs åter en stilla och
fridfull måltid. Det låg en lätt slöja af vemod öfver
deras sinnen, då de nu sågo lilla Julia helt allena
tulta omkring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0224.html
