Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Första taflan. En lycklig familj
- Det bästa af allt. Berättelse af Frans Hedberg. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter middagen låg Arthur utsträckt på filten med
hufvudet i Olgas knä. De tego båda. Hastigt reste
Arthur sig upp och såg in i Olgas ansigte. Hennes
blick var fästad på den plats, der lilla Anna hade
slagit sig ned för att plocka de blommor, som drogo
henne från föräldrarna. En tår darrade i Olgas ögon.
»Så eget, Olga», utbrast Arthur, liksom fullbordade
han hennes tankegång, »att hon den dagen gick ifrån
oss, hon, som eljest icke gerna vek från min sida.»
»Hon drogs redan då ’dit bort’», hviskade Olga.
»Ja, Herran gaf och Herran tog», sade Arthur med
en suck.
»Och lofvadt vare Herrans namn!» fullbordade Olga
och steg upp.
»Amen», ljöd Arthurs röst helt allvarlig. Han tog
lilla Julia på sina armar, kysste henne och gick med
henne emot hemmet.
De båda makarna tillbragte aftonen i denna ljufva och
lugna sinnesstämning, som följer då man uppriktigt
erkänner Guds godhet och vishet och är tacksam för
hvad Han gifver. De voro nu innerligare förenade än
någonsin och lyckliga i detta medvetande. Natten aflöste aftonen och slöt
dem i sina armar och invaggade dem i sömnens och
drömmens verld, till dess dagen åter grydde och
återkallade dem till verkligheten, och då – gick bud
till doktorn, ty Arthur hade häftigt insjuknat.
Der satt nu Olga vid sin älsklings plågoläger, med hjertat
uppfyldt af bäfvan, ångest och smärta. Dagar gingo
och der satt hon alltjemt, utan att han kände henne,
ty feber och qval hade beröfvat honom medvetandet,
och det gafs stunder, då Rolf, den trogne vännen som
vakade jemte Olga, med våld måste tvinga Arthur att
ligga stilla. Blekare och blekare blef Olgas kind,
hopplösare hennes blick och qvaldare hennes hjerta;
men hon vek ej från den älskade makens sida, utan
satt der qvar och stirrade på honom, äfven sedan
han upphört att lida och låg der kall och stel. Hon
satt der med den förvirrade inbillningen, att han
skulle vakna upp igen, åtminstone för att säga henne
farväl. Det kunde ej vara möjligt, att han gått ifrån
sin maka utan ett ord till afsked, utan att hafva
uppmanat henne att snart följa honom. – Arma qvinna,
man vaknar ej upp från dödens famntag! Han kom ej
åter för att hviska dig sin afskedshelsning.
*
Det bästa af allt.
Berättelse af Frans Hedberg.
(Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 192.)
Ett år efter gamla farmors död; – hon satt en qväll
efter vanligheten vid sin psalmbok inne i sitt
lilla rum, sedan spånaden var slut, då boken föll ur
hennes hand och hon med en lätt suck lutade hufvudet
tillbaka mot karmen på den gamla länstolen i hvilken
hon alltid plägade sitta; – vi unga trodde att gumman
hade somnat, då min far efter en stund kom in och till
allas vår stora bestörtning och sorg märkte att hon
slumrat in i den sista sömnen; – ett år efter hennes
död, en söndagsmiddag, hade vi nyss kommit hem från
kyrkan och skulle just sätta oss till bords, då en
vagn körde in på den lilla gårdsplanen och stannade
utanför förstuguqvisten.
En vagn med två stora hästar för, var i vår stilla
landtliga ensamhet en stor händelse, hvarför också
vi pojkar rusade till fönstret alla fyra för att se
hvem som kunde komma så der. Vi trodde väl att det
var minst kungen, eller åtminstone landshöfdingen
eller general’n, och våra ögon stirrade oafvändt ut
på vagnen, ur hvilken en herre reste sig upp och steg
ned på trappan, medan en betjent öppnade vagnsdörren.
Det var en mörklagd, mycket brunhylt herre med
stort, svart skägg, lång till växten och med en
bredskyggig hatt omkring den höga och befallande
pannan, under hvilken ett par stora och blixtrande
ögon blickade fram. Hastigt och bullersamt steg
han uppför trappstegen till förstugan, stannade
ett ögonblick liksom tvekande utanför salsdörren,
tog slutligen ett raskt tag i låset, vred upp det
och steg hastigt in i rummet. Min far tittade upp
från sin bok, min mor, som just kom in från köket
med ett rykande köttfat, stannade som fastnaglad i
dörren; bakom henne, hållande henne i klädningen,
stod lilla syster Gertrud med fingrarna i munnen,
och vid fönstret stodo vi pojkar öfver hvarandra som
sannskyldiga bilder af den mest ohejdade förvåning. I
detsamma upphof den främmande sin röst och sade
med hörbar engelsk brytning, i det han kastade den
bredskyggiga hatten på en stol vid dörren:
’Well! jag kommer lagom! dinnern är ju redan på
bordet!’
’Hvem är ni, min herre?’ frågade min far, förvånad
öfver den främmandes obesvärade sätt, i det han steg
upp och gick emot honom.
’Är du Arvid Hult?’ frågade den främmande, i det han
betraktade honom forskande från topp till tå.
’Ja’, svarade min far tvekande; ’men jag förstår inte... jag känner er inte...’
’Nej, det är sant! Du känner mig inte, men det hindrar
inte att jag känner dig... Jag är Jakob Hult, din
äldste bror, och nu kan du gerna komma och ta mig
i famn!’
’Bror Jakob!’ utropade min far i det han skyndade
emot honom, ’välkommen till den broder som aldrig
har sett dig förr än nu!’
Och sedan min mor också fått sig en kraftig omfamning
af den nykomnes långa armar, och vi pojkar blifvit
hissade upp i taket till allas vår stora förtjusning,
samt lilla syster, trots sitt förtviflade skrik
och motstånd, blifvit kysst af den skäggige mannen,
satte vi oss till bords, farbror Jakob lät betjenten
ur vagnen taga in ett par buteljer fint vin och vi
hade en middag så festlig och så glad, att maken till
den aldrig förr ätits i vårt tarfliga hem.
*
VI.
Efter middagen suto vi nere i pappas syrenberså i
trädgården, der mamma hade dukat kaffebordet. Åt oss
barn hade farbror låtit betjenten bära in en temligen
stor kinesisk korg af egendomlig fason, och i den
hade vi fått full rätt att husera som vi ville. Denna
rätt var så mycket mer välkommen, som det i korgen
fanns allehanda rara saker, hvilka sannerligen inte
växa på träd i Vestergyllen. Vi ordentligt skreko af
förtjusning öfver fikon, trekantiga brasilianska
nötter, dadlar och pisangskifvor, inlagda i
socker. Vår hänförelse nådde sin höjd när vi i
korgens botten träffade på två väldiga kokosnötter
och vår far fick inte göra annat än förklara för oss
hvad allting hette och hvar allting växte. När den
första nyfikenheten ändtligen stillats, delade vår
mor åt oss hvar sin rundliga hög af välfägnaden på
ett särskildt bord; dock med en moderlig förmaning att
akta tänderna och inte äta oss sjuka, och så började
de äldre samtala om nytt och gammalt, medan vi barn
läto den läckra maten tysta munnen. Jag, som var
äldst, försummade dock inte att hafva öronen öppna,
och jag kunde sällan taga ögonen från farbror Jakob,
som satt der så vårdslöst tillbakalutad i stolen,
och på amerikanskt vis hade kastat upp båda fötterna
på en annan, utan att märka min mors bekymrade blickar
på stolsöfverdraget, – ty högtiden till prydnad hade
de bästa förmaksstolarna blifvit utflyttade. Jag
tyckte mig aldrig hafva sett ett manligare ansigte,
men det låg något hårdt och bittert deröfver, som
nästan gjorde mig rädd. De skarpa, genomträngande,
mörka ögonen fäste sig oupphörligt än på min far, än
på min mor, och det såg ut som om han velat se igenom
dem, för att komma deras hemligaste tankar på spåren.
’Nå, käre Jakob!’ sade slutligen min far, hvars
klara och frimodiga blick utan tvekan mötte broderns
forskande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0225.html
