Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skyddsengeln. Fr-. - Ett fosterländskt Bildergalleri. LIX. Axel Emanuel Holmberg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n.
I? å en bädd, af blommor bunden, -^L Sänkt i sömn en
tärna låg. Liten engel stod och såg På den sofvande
i lunden.
För att frälsa från all smärta Henne, som han höll
så kär,
Flög, med vinge fin och skär, Engeln in i hennes
hjerta.
Nu hon på sin barm plär sätta En cherub med ked af
gull: Det är blott för skyltens skull; Innanföre bor
den rätta.
Fr-,
Ett fosterländskt Bildergalleri.
LIX. A.xel ZEiiistnxiel Holxntoerg»
Emanuel Holmberg, som föddes i Stockholm den 27 April
1817, der han äfven ändade sina dagar den 6 Juni
1861, var en i flera afseenden sällsam personlighet,
kanske en af de mest genialiska män vårt land på
sin tid ägde. Det låg någonting af vägbrytare i hans
natur, han var heller aldrig någon efterlöpare, utan
vandrade helst sin egen bana, uppgående med hela sin
personlighet i sina göranden och låtanden så, att alla
såväl hans gerningar som hans skrifter bära prägeln af
den otvetydigaste omedelbarhet, af sann originalitet.
Sedan Holmberg genomgått elementarläroverken,
flyttade han med sina fosterföräldrar till Halland,
der han först egnade sig åt landtbruket. Men han
och fosterfadren voro båda män med masurbjörk i
karakteren, såsom Runeberg uttrycker sig. De voro
styfsinta bägge, och den ene ville ej gifva vika för
den andre. Det vardt en moralisk brottning mellan
dem, under hvilken fosterfadren tog så hårdt i med
jernfingrarna, att de ädlare delarna hos den unge
Axel Emanuel sårades. Följden var också den, att han
en dag eller rättare natt helt plötsligt försvann. Då
man om morgonen kom upp på den unge landt-brukarens
rum, var örnungen flugen ur boet.
I stället för att under fosterfadren plöja en
mager jord, skulle han nu ut att plöja hafvet. Han
begaf sig till Göteborg för att taga hyra på något
handelsfartyg, då han påträffade en välvillig
skeppare, som kände deltagande för ynglingen och
hans belägenhet, samt afrådde honom allvarligt från
att välja en bana, som numera icke, såsom förr på
vikvärjarnas tid, kunde inbringa hela kungariken,
sköna borgmör oräknade. Holmberg tvekade, och nu
följde en tilldragelse, som Blanche berättat på ett
sätt, hvaraf endast han är mäktig, nämligen så här:
Under besinningstiden råkar Holmberg att kasta
blicken i en tidning och upptäcker bland annonserna:
»Inspektorstjensten ledig på Ströms säteri vid
Lilla Edet». Holmberg bestiger en ångbåt, som går
till Lilla Edet och sammanträffar ombord med flera
äldre herrar, dem han med djup vördnad betraktar,
ty de bära gråsprängda mustascher och blågula band
i knapphålet. Holmberg går i land vid Lilla Edet
och beger sig rakt till herrgården. De gråsprängda
mustascherna med de blågula banden taga samma
väg. Holmberg anmäler sig såsom sökande och invisas
i en större sal, der han finner flera välklädda
personer, alla minst dubbelt så gamla som han. Snart
ökas samlingen med föremålen för hans vördnad på
ångbåten. Han begriper nu, att alla äro sökande
till den lediga inspektörs-befattningen, äfven de
gråsprängda och gulblåa.
»Skönt!» yttrar Holmberg för sig sjelf, "jag får
Sveriges hjeltar och riddersmän att skifta hugg med."
Utan tvifvel en vacker början för en sjuttonårig
viking. Men en dörr öppnas i salen och in träder
Ströms då varande ägare, en baron Bennet. Han går
ifrån den ene till den andre, inhändigar betyg,
rekommendationer med mera dylikt och stannar slutligen
framför den unge vikingen med den klara, frimodiga
blicken.
»»Hvem är herrn?» frågar baronen, icke misstänkande
i honom en sökande.
»Jo, jag är den, som skall bli inspektor på Ström»,
svarar Holmberg helt obesväradt.
"Hå, är det så!" yttrade Ströms ägare, tagande ett
steg tillbaka, men dragande på mun; »nå, herrn har
väl betyg?»
"Ja, prestbetyg», dokumenterar sig Holmberg.
»Ha! Prestbetyg? Ingenting annat?»
»Nej, men med berömlig kristendomskunskap.»
Baronen skrattar, alla skratta.
»Men förstår herrn sig verkligen på jordbruk?» börjar
ånyo baronen.
»Mycket väl», försäkrar Holmberg.
»Och på ladugårdsskötsel?»
»Lika väl som på jordbruk», är det tvärsäkra svaret.
Nytt skratt.
.
»Skrattar bäst som skrattar sist», tänker Holmberg.
Detsamma tänkte förmodligen himlen och baron Bennet
med, ty två dagar derefter var Holmberg välbeställd
inspektor på Ström. Och säteriägaren fick aldrig skäl
att ångra sitt val, försäkrar Blanche.
Holmberg förblef några år på denna plats, der hans
kärlek för fornstudiet öfvergick till forskarens
och samlarens glöd. Här var också ett tacksamt fält
derför, ty de trakterna, likasom Bohuslän i allmänhet,
äro bland de på fornsaker rikaste, som vårt land
äger. Sjelf yttrar Holmberg också i sitt hufvud-verk
»Bohusläns Historia och Beskrifning»: »Frejdadt redan
i fornsången och sagan, intager Bohuslän, såsom en
historiskt märkvärdig ort, ett upphöjdt rum ibland
Sveriges landskap. Den otroliga rikedom på olikartade
fornlemningar, hvaraf detta län kan berömma sig, bär
vittne om skilda slägten, som i en aflägsen tidsålder
ägt härstädes en tummelplats för sina blodiga fejder
och ett fält för sin idoga verksamhet. Likt en
grånad, kämpe har det pröfvat alla lyckans skiften,
varit med uti många håråa strider, hvilka det ofta,
af öfvermod och oroligt lynne, sjelf tillställt, och
fått många sår, som varit svårläkta nog. Uthviladt
ifrån gamla bardalekar, har det nu glömt sina forna
öden, hvadan det ej är ur vägen att förtälja det dess
egen saga.» - Och det gjorde Holmberg med en ifver
och en vetenskaplig grundlighet, som göra hans nämnda
verk till det främsta bland våra provinsbeskrifningar.
Såsom sagdt, på Ström fick Holmbergs forskarelynne
sin rätta näring. Men han fann snart, att han ej
kunde mätta sitt begär om han skulle förblifva
inspektor. Han beslöt att »studera», och eftersom
hans fosterfar i så fall ville, att han skulle taga
prestexamen, begaf han sig till Lund, tog sina examina
med förvånande hast och vardt först pastorsadjunkt i
Bullarens härad af Bohuslän. Men ett sådant lynne som
hans öfverensstämde ej med det presterliga kallet. Han
var ej någon »transscendental» man*, tvärtom, han
tillhörde jorden med all hug, ty hon inneslöt ju allt
hvad han skattade kärast: fornminnena. Men det folk,
bland hvilket han var- satt att verka såsom en »andans
man», tyckte dock genast om den unge
En man som går utom det sinligas eller erfarenhetens
gräns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
