Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LIX. Axel Emanuel Holmberg. Axel Krook - Byggande fiskar - Afunden. Saga, berättad af Fritz Reuter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 229––
skrifna »Haslidalen, en liten färd till Schweiz», i
hvilken han framhåller fiendskapen mellan befolkningen
i denna dal och skandinaverna. Men han greps af en
efter hand mer och mer tilltagande både fysisk och
psykisk oro, och hans kropp vardt bruten. För att
söka, om ej hjelp, åtminstone lindring, begaf han sig
till Karlsbad, om hvilken kurort han utgaf en af sina
för ypperlig stil utmärkta skildringar. Snart tynade
han snabbt af, och döden bortryckte honom, som
sagdt, den 6 Juni 1861. Samma år reste hans vänner
på Nya kyrkogården i Stockholm minnesstenen öfver
den häclangångne käre med den manhaftiga karakteren,
och bönderna i Tanums församling i Bohuslän höllo
öfver honom en minnesfest.
Axel Krook.
f piggen ansågs länge vara den enda fisk, som ägde
nog konstskicklighet att bygga sig ett bo,
men fortsatta forskningar hafva visat, att det finnes
flera andra "byggmästare» bland fiskarna.
Storspiggen (Gasterosteus aculeatus), som träffas
allmänt i Sverige, såväl i sött som i salt vatten,
leker vid midsommartiden, då hanarna af grässtrån,
rötter och dylikt förfärdiga ett slags bon, som likna
muffar, hvari de tvinga honorna att gå in och lägga
sina ägg. Sedan hanarna befruktat dessa, tillsluta de
boet, så att det ej har mer än en ingång. Det påstås
äfven, att de i flera veckor vårda de utkläckta
ungarna och bära föda till dem.
Få fiskar äga så många utmärkande egenskaper som
spiggarna. De äro lifliga och muntra i sina rörelser,
rof-giriga och stridslystna, modiga i förtröstan på
sin för andra fiskar farliga beväpning, ja, till och
med öfver-rnodiga, men mycket hängifna i omsorgerna
för sin afkom-ma. Om man sammanför flera spiggar
i ett mindre kärl, så simma de genast omkring för
att göra sig hemmastadda och undersöka alla vrår och
vinklar. Plötsligt tager en af dem ett hörn eller ett
bestämdt område i besittning, och nu börjas en kamp på
lif och död mellan honom och hvar och en annan, som
vill göra honom platsen stridig. De bägge fienderna
simma med största snabbhet om och bredvid hvarandra,
bitas och försöka att skada hvar-
Spiggen och. hans näste.
andra med sina farliga taggar. Ofta varar striden
flera minuter, innan någon gifver vika, och när
detta sker, så simmar segraren, som det tyckes högst
förbittrad, efter den besegrade och jagar honom från
det ena stället i vattenkärlet till det andra, tills
denne blifver alldeles uttröttad. Spiggen använder
ofta sina taggar med sådant eftertryck, att en af de
stridande sjunker genomborrad till bottnen. Efter
hand utväljer hvar och en åt sig ett visst område,
och på så sätt kan det hända, att i samma kärl tre
eller fyra af dessa små tyranner ömsesidigt öfvervaka
hvarandra, och vid ringaste öfverskridande af de en
gång bestämda gränserna börjas striden ånyo. Det
är likväl endast hanarna, som uppföra sig så mot
hvarandra; honorna lefva fredligt tillsamman.
Det är äfvenledes, som nämndt är, hanarnas uppgift,
att ombesörja bobyggan-det och att vaka öfver rommen
och ynglet.
En annan fiskart, som äfven bygger bo, är den i
Javas sötvatten lefvande Gurami (OspJiromenus
olfax). Denne är sex fot lång, och hans bo är
jättestort i jemförelse med spiggens. Såväl hane
som hona hjelpas der åt att bygga det, och på en
vecka är det af växtfibrer konstnärligt flätade boet
färdigt, i hvilket honan sedan lägger sin rom, som
snart utkläckes. Ynglen qvarstanna de första dagarna
i boet, men sedan aflägsna de sig allt längre och
längre derifrån, till att börja med dock alltid i
hvarandras sällskap och under hanens uppsigt.
,, berättad af Fritz Reuter*-*"
fiskarna skulle välja sig en konung.
Hvem skulle blifva den utkorade? Jo, den, som
kunde simma snabbast, han skulle herrska som konung
och befalla i Östersjön.
Så hade de nu samlats allihop från nära och
fjerran. Från bäck och ström och insjö hade de kommit
till dem, som voro bosatta i hafvet.
Täflingsbanan utmärktes utmed stranden från
Travemtinde ända till Warnemtinde, och vid ena ändan
stod långan och vid den andra torsken med fanor i
handen, ty de skulle stå der som domare och se efter,
att allt gick rätt till.
Kappsimningen började. Hur ansträngde sig icke de
täflande! De flåsade och frustade och paddlade och
sprattlade med gälar och mun, med stjert och fenor,
och mången hade nära nog ansträngt sig till döds.
Så kommo de till Dobberan. Då gick det genom deras
pustande leder löst med frågande:
»Hvem är nu främst?» frågar först en.
»Hvem är nu först?» fråga de allihop.
»Sillen!» ropar en af de främste. »Sillen har tagit
lofven af oss. Sillen, hon är först, med henne kan
icke sjutton täfla.»
»Den der fattiglappen!» säger skäddan och vrider sin
mun på sned. »Jaså, den der skåpråttan sillen! Är
hon främst! Se mans på!»
Och så förvred hon utaf afund munnen ännu mer, så
att det var riktigt hemskt att se.
I det samma ringde det i böneklockan i Dobberan. Och
så blef den afundsjuka skäddan dömd att Mil evinnerlig
tid gå snedmunt och skämmas!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
