Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår nationella uppfostran. E. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
ting utan en föregående utveckling. Deruti
ligger skilnaden emellan menniskans natur och
djurets. Menniskan är en varelse med anlag; djuret
en varelse med färdigbildade förmögenheter, som icke
kunna utvecklas vidare, derigenom kan menniskan både
blifva det fullkomligaste skapade väsen, men också
tillika lägre, svagare, eländigare än djuret.»»
Af hufvudsaklig vigt är således den uppfostran,
barnet får. Inskränkes denna till boken och
räknetaflan, faller också ungdomen lätt för de
första frestelserna; och, omgifven af personer,
hvilka genom rusdryckernas inflytelse och dåliga
exempel blifvit förvildade eller förderfvade, kommer
han snart att tillhöra deras antal. Folkskolan, och
icke mindre elementarskolan, borde, såsom oss synes,
göra sig till en hufvuduppgift att lära barnen rena
seder, välvilja och höflighet mot medmenniskor samt
kärlek till fosterlandet. Huru mycket angelägnare,
än mången lexa, vore icke inplantande hos ynglingarna
af insigter om drycken-skåpens och osedlighetens
följder samt af det vidriga och för vår nation
vanhedrande i det idkeliga svärjandet! Yäl behöflig
för både ynglingar och flickor vore äfven en allvarlig
maning, att ej helt och hållet aflägga våra förfäders
enkla vanor och klädedrägt. Att ynglingen redan i
elementarskolan anlägger svart felbhatt jemte urkedja
af guld -och dylikt, att tjenstflickan kläder sig
i hatt och chinjong, samt att alla och enhvar här
i landet mera än andra nationer offra åt skenet och
skrytet, häntyder på en brist i ungdomens uppfostran,
som det vore hög tid att afhjelpa. Hon gränsar till
löjlighet, den rädsla, våra landsmän hafva för att
synas enkla, sparsamma och tarfliga. Utomlands hafva
vi sett bättre fruar från torgen sjelfva hemföra sina
inköpta födoämnen och handlande bära af dem försålda
effekter till kunderna. Här börja våra hattpigor
finna sig mycket besvärade af att bära en korg; och vi
hafva hört handtverksmästare beklaga sig öfver att, då
gesällerna gå ut i staden att förrätta något arbete,
de måste med dem skicka någon, som bär verktygen;
ty gesällen skall naturligtvis under gående genom
staden agera »fin herre». En tjenstpiga åtnöjer sig
nu ej gerna med benämningen jungfru, utan vill heta
mamsell, och mamsellerna hafva alla blifvit fröknar,
liksom hvarje gift qvinna fru. Här råder ett skryt,
ett kolibradoseri och ett barnsligt sträfvande att
synas vara mera, än hvad man är, hvilket ej blott
gör oss löjliga i främlingens ögon, utan äfven verkar
demoraliserande. Härtill kommer en passion för nöjen,
som låter kaféer, teatrar och biljarder vara de mest
lönande affärsföretag, och hvarje afton, ja, allmänt
nog strax efter intagen middag, locka ynglingar och
männer från deras hem.
Hvem känner icke, att man i Stockholm, och väl äfven
i öfriga städer, måste anse fruktlöst att på aftnarna
söka en handtverkare i hans verkstad? För ungdomen
af den bildade klassen lemna romaner, teatrar
och kortspel efterlängtade tillfällen att döda
tiden. Hvarföre vill man ständigt roa sig? Derföre
att, när arbetet är slutadt eller boden stängd, man i
sin andliga förrådskammare finner lagret upprymdt. Man
rädes att vara ensam med en så föga intressant person,
som sitt eget jag, och man låter såsom en tom tunna
köra sig till teatrarna, till kaféet, till en supé,
för att fyllas med de tillfälliga ingredienser,
som der äro att tillgå.
Yi hafva i en föregående uppsats* sökt visa bristerna
i vår qvinliga ungdoms uppfostran och huru mycket
man i denna offrar åt flärden; men huru opraktisk
är icke äfven vår manliga ungdoms uppfostran! Yåra
högre undervisningsanstalters erkända ändamål är
att utbreda företrädesvis en formel bildning; mer än
halfva lärotiden användes till inhemtandet af språk;
och ändock finnes knappt någon civiliserad nation,
hvars bildade män finna sig så oförmögna, att med
personer af främmande nationalitet utbyta tankar, som
vår. Yore det fråga om att tala med de gamla romarna,
stode man sig* utan tvifvel bättre; åtminstone öfvar
man sig i läsande och skrifvande af dessa språk långt
mera än i något annat. Huru mycket af den långa tid,
som allmogens barn tillbringar, i skolorna, användes
på gagnlösa lexor,. tillåta vi oss icke återgifva; men
* "Husflit och flärd", i årets fjerde häfte af denna
tidskrift. ** Franzén.
säkert är, att en god del deraf kunde mera fruktbart
begagnas till bibringande af färdighet i slöjder och
handarbeten. Den hjelplöshet och rådvillhet, hvari
’vårt landtfolk befinner sig vid hvarje felslagen
skörd eller annan tillfällig olycka, visar bäst, huru
bristfällig dess uppfostran är, huru föga man lärt
sig egna tanke och händer åt andra nyttiga arbeten,
än den enda hufvudnäringen.
Hufvudvilkoren för en nationel bildning, som må anses
värd detta namn, äro att den skall vara praktisk
och fosterländsk. Dessa vilkor saknas ännu allt-för
mycket, och kanske mest det sednare af de tvänne. Det
finns väl ingen nation bland de civiliserades antal,
inom hvilken nationalandaii är så svag som hos
oss. Icke så, som svensken mer än andra skulle vara
böjd att låta en öppen fiende förtrampa sitt land och
sina ägodelar. Tvärtom. I farans stund kan ingen mera
modigt än han uppresa sig mot förtryckaren eller en
främmande vålds-verkare; men man saknar hos oss den
städse vakna, energiska folkanda, som lika litet under
fred, som under krig, lider oförrätter, begångna mot
fäderneslandet. Så snart den krigiska upphetsningen
gått öfver, faller man hos oss tillsamman i en håg-
och kraftlös apathi, och detta så hastigt, att, såsom
en fransk diplomat en gång yttrade: »svenskarna städse
vid fredsslutet förlorat, hvad de genom svärdet
vunnit.» Och under vanliga förhållanden låta vi
allmänneligen, äfven i de simplaste fördrag med andra
makter, öfverlista oss och fråntaga oss fördelar,
utan tillbörlig reciprocitet. Det går så långt, att
då särskilda ombud från de båda förenade rikena skola
på en gång i en gemensam angelägenhet sluta fördrag
med en främmande makt, blifva stundom vilkoren
för vårt, det mäktigare landet, ofördelaktigare,
än för förbundsbröden!. Likväl kan, såsom vi tro,
grunden härtill icke ligga i bristande insigter
och förståndsförmögenheter hos våra landsmän,
utan lärer den väl snarare få sökas i saknaden
af det varma fosterländska nit, som besjälar
andra nationaliteter, nästan utan undantag. Men
det tillhör hemmet och skolan att afhjelpa denna
sorgliga brist och att åter till lif väcka den
nationella sjelfkänsla, utan hvilken ett folk icke
kan bibehålla sitt oberoende. Hvilken nation äger
väl en skönare historia, ett herrligare land, ett
språk mera klangfullt och skönt, än den svenska? Och
vi skulle dock icke älska, ära och vårda detta arf
från våra fäder!
En stor skald *.*, som dock icke var född svensk,
har besvarat frågan: »Hvad ff Or oss Sverige Mrt?»
på ett sätt, att hans ord väl förtjenade i hvarje
svenskt hem läsas och ihåg-kommas. Han skref en
"Hvad gör oss Sverige kärt? Säg mig ett ord!
Är det blott frukten af dess plöjda jord
Och vinsten af dess sjöar, floder, hamnar,
Från hvilka handeln, som all verlden famnar,
Far ut att byta mot hvad dyrbart är,
Så väl i Österns som i Yesterns skär,
Hvad våra grufvor ge och hvad vi äge
I våra skogar värderikt ännu,
Och det, som i en framtid, såsom nu,
Gör Sveriges sjelfbestånd, dess fria läge?
Men är det landet blott, som är oss kärt,
Ej folket, ej dess seder och bedrifter
Och hvad af minnet väcks beundransvärdt
Ur våra ättehögar, kungagrifter ?
Och den af fadren ärfda friheten,
Som står i tronens skygd och stöder den?
Och språket, det så böjliga, så sköna,
Hvars rika skatter snillets omsorg löna?
Men främst af allt, som vid vårt fosterland
Yårt hjerta fäster med ett heligt band,
Är Evangelium i sin rena sanning.
Så är det land oss kärt, der vi ej blott
Få bryta eget bröd i egen hydda,
Men trygga njuta, som var främsta lott,
Den frihet, lag och öfverhet beskydda,
Hvem är den svenske man, som det ej gläder,
Då han till rätta faderslandet går,
Att detta dyra arf af tappra fäder
Till sina ättlingar han lemna får!"
E. L,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
