Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Brocken. (Ur Heines "Buch der Lieder". Öfversättning af Chicot.) - Ett fosterländskt Bildergalleri. LX. Olof Håkansson. Pehr Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Ur Heines "Buch der Lieder". Öfversättning af
Chicot.)
^ljusare det blir i öster, ’Genom solens matta strimma
Vidt och bredt ses bergens spetsar
Uti töckenhafvet simma.
Hade jag sjumilastöflar, Skulle öfver bergens boja Jag
med vindens snabbhet ila Till det kära barnets koja.
Ifrån bädden, der hon slumrar, Drog jag tyst de små
gardiner, Kysste sakta hennes panna, Sakta hennes
muns rubiner.
Hviskade än mera sakta Uti liljeörats gömma: Tänk i
drömmen, att vi älska Och hvarandra aldrig glömma.
Ett fosterländskt Bildergalleri.
LIX, Olof Håkansson.
intressanta period i vår historia, som, med rätt eller
orätt, blifvit kallad frihetstiden, har visserligen
att upp-^ visa många storslagna karakterer i afseende
både på godt och ondt; men detta oaktadt stannar
man vid läsningen af denna tids häfder gerna vid
det anspråkslösa namnet Olof Håkansson, som var en
af sin samtids framstående bondemän. Liksom så många
af hans ståndsbröder var det icke genom stora bokliga
kunskaper Olof Håkansson förvärfvade sitt stora rykte
och blef bondeståndets talman och egentliga ledare
under åtta riksdagar, utan det var genom sitt sällsynt
ljusa förstånd, sin oförskräckthet och sin lysande
vältalighet, som han steg för steg tillkämpade sig
anseende och inflytande och fick sitt enkla bondenamn
ristadt på historiens blad.
Olof Håkansson, son till bonden Håkan Ofridsson,
föddes i Lösens by i socknen med samma namn i Blekinge
år 1695. Hans uppfostran blef, enligt den tidens
bondesed, mycket enkel och inskränkte sig till
någorlunda färdighet i konsten att läsa. Skrifva
fick han deremot lära sig först vid mogen ålder,
dock blott så knapphändigt, att han endast felfritt
kunde teckna sitt eget namn.
Redan vid unga år finna vi honom som bonde på egen
gård, och allmogens uppmärksamhet började nu alltmera
fästa sig vid honom, så att han alltid utsågs till
dess ombud vid ortens stämmor, vid hvilka tillfällen
han städse med nit och framgång förde böndernas
talan och genomdref mången nyttig reform. Det
allmänna förtroendet till hans redbarhet och förmåga
stadgades så hastigt, att han redan vid tretio års
ålder, eller år 1726, af två härader valdes till
ombud vid riksdagen, hvilket hedrande förtroende
sedermera städse vid senare val förnyades, så att
Olof Håkansson inalles fick bevista tolf riksdagar,
under hvilken långa offentliga verksamhet han var
ståndets vice talman vid 1734 års riksdag, samt talman
vid riksdagarna 1738, 1741, 1743, 1746, 1751, 1756,
1762 och 1769. Då man erinrar sig, att bondeståndet
denna tid sjelft valde sin talman, finner man lätt
huru stort det förtroende var, som Olof Håkansson
lyckats förvärfva sig samt huru väl han förstod att
bevara det - en omständighet så mycket märkligare och
för mannen hedrande, som vi alla inse huru svårt det
under denna tid af inre slitningar, då två starka
partier kämpade om makten, måste hafva varit, att
icke falla i någon af de många snaror, som utlades
för de mera framstående bland folkombuden. Att hans
förtroende i hemorten också ständigt ökades, ^bevisas
bäst deraf, att han under elfva riksdagar var ombud
icke blott för de två härader, som först kallat honom,
utan för "hela Blekinge.
Att här steg för steg följa Olof Håkanssons omfattande
riksdagsmannaverksamhet, skulle föra oss för långt. Yi
nödgas derföre inskränka oss till omtalande af två
märkligare tillfällen af alldeles motsatt art: det
ena, då han vann sin kanske största seger, det andra,
då han led sitt största nederlag.
Det var vid den märkliga riksdagen år
1743. Tronföljareval skulle nu företagas, men
meningarna voro mycket delade
om hvem som borde väljas. Olof Håkansson visste
mycket väl, att nästan hela bondeståndet var, dels
genom egna, sjelf-ständiga åsigter, dels ock genom
ifriga bearbetningar, intaget till förmån för Danmarks
kronprins, men han hade varit klok nog, att icke i
förtid yppa sina egna tankar i denna makt-påliggande
fråga eller att motarbeta sina ståndsbröders. Men
i det ödesdigra afgörandets stund, just då valet
skulle företagas, tog Olof Håkansson till ordet,
och så stort var hans anseende och inflytande, så
lysande hans vältalighet och så talande hans anförda
skäl, att han på en timmes tid lyckades omstämma
hela ståndet till förmån för Adolf Fredrik. Beslut
om dennes val fattades ock, och, hvad märkligare
är, bondeståndet, som blott en timme förut nästan
mangrannt ämnat rösta på den danske kronprinsen, lät
nu, på Olof Håkanssons hemställan, till protokollet
anteckna, att Adolf Fredriks val skett enhälligt och
utan föregående meningsstrider!
I sanning, den man, som så i ett enda drag kunde
lyckas omvända ett helt stånd, måste besitta
storslagna egenskaper och framför allt aga en
karakter, på hvars renhet icke ens hans häftigaste
motståndare vågade eller kunde kasta ens den ringaste
skugga!
Det enda nederlag, men ett kännbart och högst
sårande sådant, som Olof Håkansson under sin
riksdagsmannaverksamhet nödgades lida, inträffade vid
1765 års riksdag. Man vet, hurusom de båda politiska,
partierna på denna tid, »Hattar» och »Mössor», stredo
om herraväldet och huru följaktligen det ena gjorde
allt för att störta det andra. Alla medel ansågos
härför goda, man köpte och sålde röster och åsigter,
och just vid denna riksdag hade Olof Håkanssons
motståndare inom de öfriga riksstånden lyckats
att med penningar och öfvertalningar så bearbeta
bondeståndet, att det icke allenast valde annan talman
i hans ställe, utan till och med vägrade honom plats
på riksdagsbänken. Ehuru det är troligt, att denna
smutsiga partimanöver djupt sårade den åldrige och
profvade riksdags veteranen, lät han dock ingen
märka sitt missnöje, utan bar sin motgång med all
den ståndaktighet, som höfves en ädel karakter. Han
tackade i ett s. k. memorial ståndet för den vänskap
och det förtroende, det dittills bevisat honom, och
förklarade sig tacksam för, att han nu kunde få hvila
ut efter fyrtio års sträfvan i allmänna värf. Han
reste derpå hem, för att egna sina återstående
dagar åt vården af enskilda angelägenheter, men
redan vid följande riksdagsmannaval, eller till den
riksdag, som börjades i Norrköping 1769 och sedermera
fortsattes i Stockholm, blef han ånyo utsedd till
ombud för Blekinge, ett förtroende, som han trots
sin ålder och nyligen lidna skymf icke ansåg sig
kunna afböja. Också visade det sig genast vid hans
uppkomst till riksdagen, att bondeståndet ångrade sitt
lika okloka som orättvisa förfarande vid föregående
riksmöte, ty ståndet valde nu åter enhälligt Olof
Håkansson till sin talman. Trots sina 74 år förde
ock Håkansson klubban med både kraft och säkerhet,
men plötsligt och utan alla oroande förebud insjuknade
han och afgick med döden den 18 November
33*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
