Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bostadens inflytande - I tigerhålan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
syra under ljusets inflytande, än i mörkret, att
mängden af afsöndrad kolsyra ökas med ljusets styrka
och att detta inflytande förmedlas dels genom huden,
dels genom ögonen.
Det har blifvit ådagalagdt, .att samhällsklasser, som
genom sin fattigdom äro dömda att lefva vid skumma
gränder eller i allmänhet i mörka bostäder, lida af
klen och sjuklig kroppskonstitution, som uttrycker sig
i muskelsvaghet, benskörhet, öfverretning hos hjernan
och nerverna, dålig matlust, anlag för blodstörtningar
och vanmakt, trånsjuka, hämmad tillväxt, in-tellektuel
svaghet och förtidig ålderdom. Dessa olyckliga
menni-skors barn blifva ofta vänskapliga, klena och
små samt hafva anlag för skrofulösa sjukdomar.
Skroflernas samband med bristen på nödvändigt ljus
är erkändt af alla, som studerat denna sjukdom,
och det är en allmän iakttagelse, att arbetare,
som äro sysselsatta i mörka verkstäder, lida af
nämnda sjukdom.
Dessa fakta bevisa tillfyllest solljusets mäktiga
inverkan på menniskans kroppsliga existens, och de
kunna äfven tjena till utgångspunkter för bedömmande
af den intellektuella och sedliga halten hos de
olyckliga varelser, som äro nödsakade att lefva i
mörka kyffen.
Som allmän regel gäller, att lastens och brottets
vanliga representanter blifvit införda på sin
olyckliga bana genom vissa grundorsaker, till hvilka
hör bristen på omedelbart solljus i hemmet. Laster
och brott uppstå nämligen icke af sig sjelfva, utan
härröra från de kroppsliga anlag dertill, hvilka
ärfvas från föräldrarna, och utvecklingen af dessa
dåliga anlag främjes på ett synnerligen kraftigt sätt
af en mörk, fuktig och osund bostad.
En engelsk vetenskapsman påstår, att förbrytarnas
klass utgör en urartad varietet af menniskoslägtet,
en afart, som kännetecknas genom sin kroppsliga och
intellektuella underlägsenhet. Han yttrar om dessa
undantagsmenniskor bland annat följande: »Skrofulösa,
stundom missbildade, med kantigt, dåligt formadt
hufvud, äro de dumma, lättjefulla, vresiga, utan
energi och ofta hemsökta af fallandesjuka. I allmänhet
är deras andliga begåfning klen, hvilket dock icke
hindrar, att de kunna vara ytterst listiga-, många
af dem äro fånar eller idioter. Qvinnorna hafva
vanligen ett vederstyggligt utseende och sakna
. behag i rörelserna. Barnen, af hvilka med tiden
blifva förbrytare, sakna de bildningsanlag, hvilka
utmärka de arbetande samhällsklasserna.»
Jemför man de enskilda dragen i denna bild med de
fakta, vi framställt, för att visa ljusets inverkan på
organismen, finner man lätt, att den mörka, eländiga
bostaden i väsentlig mån bidrager till utbildande af
hela generationer af förbrytare och sålunda vållar
samhället en oberäknelig skada.
Det ligger i menniskonaturen att de, som lefva
under yttre ogynnsamma förhållanden, lätt intagas
af hat och bitterhet mot dem, hvilka blifvit bättre
lottade. Derför hysa också de lägre och fattiga
klasserna i allmänhet afvoga känslor mot de högre
och rika, och den afundsjuka stämningen blifver
bittrare i samma mån, som det är illa stäldt med
bostadsförhållandena i ett samhälle, d. v. s. ju
mindre det är sörjdt för att skaffa de fattiga
ljusa och sunda hem. Sålunda finner man, att äfven
klasshatet står i det närmaste samband med bostaden.
I tig-erhålan.
sällskap med ett par vänner, Whelen och Lincoln, be-J|
slöt jag - berättar en tysk Ingeniör, hvilkens lifliga
^(<c skildring af ett reseäfventyr jemte dithörande
illustration vi här återgifva - för några år sedan
att bestiga det väldiga Chimborazo, Perus högsta berg.
En dag, sedan vi tillbringat natten i en peruansk
by och ändtligen hunnit fram till jättebergets fot,
fäste vägvisarna plötsligt vår uppmärksamhet på,
att ett oväder var i annalkande och att vi så
skyndsamt som möjligt måste söka en tillflyktsort,
emedan ett åskväder i dessa trakter alltid är
fruk-tansvärdt. Deras förutsägelse gick snart i
fullbordan. Starka åskknallar hördes och alla bergets
ekon besvarade dem. Kväsande, bländande blixtar
genomkorsade molnen öfver, under och omkring oss,
så att vi befunno oss i ett riktigt eldhaf.
Vi måste ställa oss under ett stort, löfrikt träd,
för att icke blifva alldeles genomvåta, medan en af
våra förare uppsökte en säkrare fristad. Vi väntade
med otålighet på hans återkomst, ty vi visste allt
för väl, för hvilken fara vi utsatt oss, då vi under
ett åskväder endast hade sådant skydd. Ändtligen kom
han tillbaka och underrättade oss, att han upptäckt
en stor håla i närheten, i hvilken vi kunde vara
fullkomligt skyddade. Vi skyndade genast dit, men
kunde endast med möda, och icke utan fara, tränga
fram till öppningen.
Ovädret tilltog i häftighet, och snart kunde vi icke
längre höra hvarandras röster. Jag hukade mig ner vid
den smala och långa ingången till hålan och betraktade
naturens uppror med denna känsla af egen litenhet,
som bemäktigar sig själen, när man ser väldiga
naturkrafter utveckla hela sin våldsamhet. De största
träd brötos af som halmstrån, och en mängd apor och
markattor krossades vid deras fall. Bäckarna hade
blifvit brusande strömmar, hvilkas vågor skummande
slogo tillsamman och ryckte med sig allt.
Efter några timmar aftog ovädret likväl så mycket
i häftighet, att våra förare kunde lemna hålan,
för att undersöka om det var möjligt att fortsätta
resan. Grottan, i hvilken vi befunno oss, var så mörk,
att man blott några få steg från ingången icke längre
kunde se föremålen, icke ens på en fots afstånd. Medan
vi samtalade om utgången af vårt företag,
stördes vi plötsligt af ett qvidande eller gnällande
läte från hålans bakgrund.
Whelen och jag lyssnade med återhållen andedrägt,
men Lincoln, min yngste reskamrat, och min betjent
Frank lade sig på magen och kröpo längre framåt. Efter
några ögonblick hörde vi ett rop af förvåning, och
strax derpå kommo Lincoln och Frank tillbaka, hvar
och en bärande under armen ett fläckigt, med långa
tänder beväpnadt djur af en ung katts storlek. Djurens
blickar ingåfvo allt, utom förtroende; på sina stora
tassar hade de långa klor, och deras torra, blodröda
tungor hängde långt ut ur gapet.
Whelen hade knappt fått se djuren, förrän han
utropade: »Store Gud, vi äro i en tigerhåla N Han
hade icke hunnit säga ut orden, förrän han afbröts
af våra förares ångestrop: w En jaguar! En jaguar!»
(Amerikanska tigern kallas Jaguar). Förarna klättrade
derpå genast upp i ett närstående träd, för att dölja
sig bland dess grenar.
Slagen af häpnad, ryggade jag i början, men
ögonblicket derpå fattade jag mina vapen. Whelen var
den, som bäst bibehöll fattningen; han uppmanade oss
att hjelpa honom med framvältandet af en stor sten,
som lyckligtvis låg i närheten, och att med den spärra
ingången till hålan.
Farans närhet fördubblade våra krafter, ty vi hörde
redan jaguarens rytande. Vi ansträngde oss till det
yttersta, och stenen rullade fram till ingången,
men den tillslöt icke densamma helt och hållet. Vid
öfre kanten var en liten öppning, genom hvilken
vi kunde se jaguarens hufvud och gnistrande ögon,
hvilka liknade rullande eldkulor.
Hans vrålande skakade det inre af hålan, der hans;
ungar svarade honom med skärande klagotoner. Det
fruktansvärda djuret sökte först att med sina väldiga
tassar och sitt starka hufvud öppna sig väg, men
vi tryckte oss så hårdt emot stenen, att han icke
lyckades i sina bemödanden. Men derigenom stegrades
också hans raseri. Han utstötte tjut, så starka och
fasaväckande, att de kunde komma blodet att stelna
i ådrorna.
»Nu är det tid att skjuta på honom», sade Whelen
med sin vanliga kallblodighet. »Rikta mot hans ögon,
så hoppas jag att vi snart skola vara honom qvitt»»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
